Saturday, May 5, 2012

Valet i Frankrike – Sarkoland eller Holland?
Igår tog den franska presidentvalskampanjen slut. Flera månaders ältande i alla medier om de olika kandidaterna slipper vi nu. Ingen, utom de fanatiska, är egentligen nöjda med någon av dem, man säger att det är som att välja mellan pest och kolera. Den självklare presidenten hade varit Dominique Strauss – Kahn (DSK), men han föll bort för länge sedan i en hotellsvit i New York. Hollande har hela tiden haft ledningen i prognoserna. Men Sarko har knappat in och Hollande leder just nu med bara fem punkter. På söndag blir det säkert mycket knappa marginaler. Det skulle inte förvåna om Sarko ändå tog hem spelet på söndag, men säker kan man inte vara.
Många av rösterna på Hollande är anti-Sarko röster. Man struntar i det politiska budskapet, men vill bara bli av med Sarko, som är väldigt impopulär. Han uppfattas som en neurotisk, irrande person, som lägger sig i allting och inte får något gjort. Han uppfattas också som en pajas och en lyxig bling-bling. Ordet stöddig kommer väl till pass. Han har skämt ut sig ett antal gånger. Mest berömt är när han ville hälsa på någon under ett besök och denne vägrade ta honom i hand. Sarko fräser då: ” Tir tois, pauvre con!” (ungefär, dra åt helvete, stackars idiot). Uttalandet väckte stor uppståndelse och varvades på TV ett stort antal gånger. Man vill ha en värdig president i Frankrike, inte en clown. Hans hustru Carla uppfattas som kylig och väldigt udda. Det faktum att hon är mångmiljonär gör inte saken bättre. François Hollande har ett rent förflutet. Men det finns saker som kan ligga honom till last, inte minst det faktum att han övergav sin hustru, presidentkandidaten från 2007, Ségolène Royal efter många års äktenskap. Han anses sakna erfarenhet av storpolitik, eftersom han bara har suttit och dirigerat regionen i Corrèze, en föga viktig del av Frankrike. Själv säger han att det behövs en frisk fläkt i Elyséepalatset och nya ögon på politiken. Hans budskap är det klassiska socialistiska: Höjda skatter, mer jobb i den offentliga sektorn, mild invandrar politik och annat som vi så väl känner igen. Problemet är bara att Frankrike är på väg mot samma härdsmälta som Spanien, Portugal, Italien och Grekland, något som båda kandidaterna talar tyst om. Hollande har en partner sedan flera år, den vackra och intelligenta Paris-Match journalisten, Valérie Trierweiler. Hon är många strån vassare än Carla Bruni, som alltid har en förmåga att tränga sig fram och få kamerorna riktade på sig. Trierweiler, däremot, finns alltid i närheten av Holland men håller en väldigt låg profil. Hon leder definitivt presidentfrutävlingen.
DSK var, som sagt, storfavorit och ledde högt i opinionsmätningarna. Han var chef för internationella valutafonden och hade en trygg, auktoritär stil, något av en landsfader. DSK lovade att han skulle reformera socialistpartiet och göra det till ett modernt parti med nya idéer. Sarko visste att han inte skulle ha en chans i ett presidentval mot DSK. Men DSK hade en svag punkt, som var känd i hela det politiska etablissemanget. Han var fruntimmerstokig och sexfanatiker. En välkänd profil på swingersklubbar och bland lyxhororna. Ingen sade något förrän han blev anklagad för våldtäkt och övergrepp på en städerska på Hotel Sofitel i New York och inspärrad i finkan på Rikers Island. Då föll allt. Omständigheterna var oklara och mycket tydde på att det var en fälla, där hans politiska motståndare (Sarko) hade, på ett skickligt sätt, utnyttjat hans svagheter. Senare blev han insyltad i en prostitutions- och kopplerihärva i Lille, som innehöll saftiga detaljer, med gruppsex partyn på olika hotell i Paris och Washington. DSK har sjunkit ned i ett träsk som han kommer att få mycket svårt att ta sig ur. – Kanske det var tur att Frankrike inte fick en omdömeslös sexdåre till president. Nu står Frankrike still och alla väntar på morgondagen. Sista dagarna har betecknats av att de olika kandidaterna (utom den smarte Hollande) har skällt på medierna och kallat dem för ojusta, besserwissrar, partiska och andra okväden, de dåliga förlorarnas gamla trista visa. Nu är det bara att vänta – Sarkoland eller Holland? Skrivet av Erik Edelstam