Friday, March 27, 2009

Hur får man ut Dawit?


Det är egentligen inte klokt att svenska regeringen, säg UD, inte har lyckats få ut den svensk-eritianska journalisten ut sitt fängelse i Eritrea. Carl Bildt mumlar om ”tyst diplomati”. Det för tankarna till Raoul Wallenberg, som lämnades till sitt öde i sovjetisk fängelser eller svenskan Dagmar Hagelin som mördades på någon tortyrcentral i Argentina på 70-talet, helt övergiven av en mesig utrikesförvaltning. Svenska regeringen sysslade då också med s.k. ”tyst diplomati, som egentligen är likhetstecken med dödsdom. Vi kan helt enkelt konstatera – det fungerar inte.
Har den svenske ambassadören, Fredrik Schiller, som har ansvar för Eritrea, någon gång stått vid fängelset i Eritrea och försökt ta sig in? Vi vet inte, men det verkar som att han inte har vågat göra det.

Sverige har försökt sig på ”tyst diplomati” flera gånger, men vad jag vet har det aldrig lyckats. Med tyst diplomati menas ofta att man försöker få ut folk genom de officiella kanalerna, vilket vi vet är dömt att misslyckas.
Under andra världskriget sattes de svenska diplomaterna på prov när det gällde att få ut medborgare ur fängelser, särskilt i Tyskland och i dess ockuperade länder. Min fader Harald verkade både i Berlin, och särskilt i Oslo under kriget. I Oslo lyckades han få ut flera svenskar ur Sicherheitsdiensts fängelser, antingen på Møllergaten, Victoriaterasse och framför allt från koncentrationslägret Grini. 30 år senare fick han ut samtliga svenska fångar från det fruktansvärda koncentrationslägret på Nationalstadion i Santiago, Chile. – Där hade det inte fungerat med ”tyst diplomati”. Han var tvungen att ta sitt ansvar som svensk, officiell representant, att få ut de svenska medborgarna.

Ett fall som säkert inspirerade honom var säkert en historia, när han var attaché i Berlin under kriget. Gestapo hade haffat nio svenska representanter för Svenska Tändsticksbolaget i Warszawa och dömt dem till döden. De var anklagade för att ha förmedlat meddelanden från den polska underjordiska rörelsen till exilregeringen i London och satt i Gestapofängelse i Tyskland. Dessa svenskar anses vara de första som rapporterade om förintelselägren i Polen. Bland dessa modiga människor kan främst nämnas chefen för STAB, Carl Herzlow och ASEA-chefen, Sven Norrman.
Ärendet kom upp på bordet i den svenska beskickningen i Berlin, där den fege och räddhågsne ministern Arvid Richert var minister. Han ville också göra ”tyst diplomati” och gick via de officiella kanalerna, d.v.s. statssekreteraren Weizäcker i Auswärtiger Amt (tyska UD). Det var en hel del skriftväxling, men inget hände, naturligtvis.

Då tog det Wallenbergsägda Tändsticksbolaget saken i egna händer, förmodligen med hjälp av Jacob Wallenberg, som hade djupa kontakter i Nazi-Tyskland. Man tog kontakt med Himmlers finlands-svenske massör, Felix Kersten, som hade SS-chefens förtroende och som lyckades övertyga honom att släppa svenskarna.

Den ”tysta diplomatin” fungerade inte där och kommer heller inte fungera i fortsättningen. Det gäller att vara kreativ, fräck och ta saken i egna händer, ungefär som Tändsticksbolaget eller pappa Harald

Skrivet av Erik Edelstam
foton: Jinge.se och france5.fr

Wednesday, March 25, 2009

Nu kommer våren till Sarkoland

Våren är här, där vi bor utanför Paris. Eller i alla fall, var här. Hela förra veckan bjöd på strålande sol och vi åt lunch på terrassen varje dag. Påskliljorna har slagit ut, forsythian blommar intensivt gult i varje hörn, magnolian blommar och vi har till och med plockat vitsippor i skogen. Men nu har ruggiga vädret kommit tillbaka, även om det kommer solstrålar då och då.

Det våras också för de stackars offren för Frankrikes ambitiösa atombombsprogram mellan 1960 – 1996, som jag skrivit om förut: /www.wordsandart.com/page0/page0.php?id=5296139703706877607?v=2
Försvarsministern Hervé Morin skall betala ut 10 milj. € till ett hundratal offer i skadestånd, förmodligen får också Francis Pailler som står så sorglöst, på bilden, vid atomsvampen.

En drabbad som har haft cancer flera gånger, berättade i TV, med ett litet skratt, att man trodde att ett par motorcykelglasögon skulle skydda mot strålningen, där han stod i shorts och sandaler, på ett observationsfartyg. – Men hade ingen skyddsdräkter?, frågade reportern. – Jovisst, men bara befälet.
Övriga 150.000 som deltog i proven får inget, heller inte stora delar av befolkningen i Franska Polynesien. Cancerfallen är galopperande där, men ingen bryr sig.

Frankrike har haft sin beskärda del av skandaler med bonusar, aktieoptioner och fallskärmar. När VD:n och styrelseordföranden för det gigantiska bilkomponentföretaget Valeo, Thierry Morin avgick fick han en fallskärm på 30 milj.€, vilket har väckt upprörda känslor här. Mest på grund av att företaget har friställt tusentals arbetare och dessutom fått krishjälp av staten. Mannen är offentligt utskämd, men kommer förmodligen undan med blotta förskräckelsen och en tryggad ålderdom.
Samma sak hände i jättebanken Societé General, där den giriga ledningen roffade åt sig bonusar och aktieoptioner för miljontals euros, samtidigt som man friställde medarbetare och tog emot miljarder i krishjälp. Idag uppdagades samma sak i ett av banken Crédit Agricoles dotterbolag. Media frossar.
Sarko rasade i ett tal i St Quentin igår och kallade direktörerna (av vilka flera är nära vänner) för oanständiga tjuvar och hotade med lagstiftning. Men som det brukar vara med honom, så stannar det bara vid ord och stora gester. Ryktet går, förresten, att Sarko och drottning Carla redan har tröttnat på varandra och ägnar sig på var sitt håll åt egna kärleksaffärer. Hon har i varje fall inte blivit sedd offentligt på ganska länge. Kanske hon sitter hemma och komponerar och plinkar på gitarren.

Det har också avslöjats att man i vissa polisdistrikt har kvoter för böteslappar. Varje polis måste uppfylla en viss kvot i böter för bilister. Det förklarar varför det ibland vimlar av poliser med fartkameror på de mest omöjliga ställen. Någon förklarade på nyheterna att systemet är osunt, eftersom poliserna då helst ställer sig vid raksträckor, vid breda vägar, där chansen är störst att hugga fortkörare. Sådana sträckor är emellertid ganska trafiksäkra. Man ser dem sällan vid stopptecken eller vid skolor, där det sker mycket olyckor, men där man sällan sätter fast någon. – Känns tendensen igen?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Le Parisien och lexpress.fr för Morin

Tuesday, March 24, 2009

Wanja förstod förmodligen ingenting


Den senaste debatten om Christer Elmehagens extrema pension och andra förmåner har satt LO-ordföranden Wanja Lunby-Wedins omdöme i medias sökljus. Visste hon verkligen om vad styrelsen beslutade om? Hade hon läst årsrapporten? Blev hon lurad av styrelsen, som hon själv påstår, i ett försök att skylla ifrån sig?

Min teori är att hon helt enkel inte förstod vad som sades och vad som stod skrivet. Då är det lätt att sitta och tänka på annat och tro att någon annan i styrelsen tänker. Frågan är också hur mycket övriga i styrelsen förstod?
Ofta är det så i styrelser att någon munvig person sköter snacket och pratar på i oändlighet med en mängd ord och vändningar. Man fattar ingenting. Ungefär som i skolan, så kanske Wanja inte vågade fråga vad det var frågan om, i rädsla att visa sin okunnighet eller brist på uppmärksamhet. Än mindre vågar hon erkänna det i media. Så enkelt kan det faktiskt vara. Det är faktiskt pinsamt (vilket det egentligen inte är) att erkänna att man inte förstår, särskilt om man är en kvinna i minoritet i styrelsen.

Till saken hör att yrkespolitiker ofta inte har en utbildning som matchar deras uppgifter. Wanjas enda utbildning är undersköterska, vilket inte är att förakta och hon har säkert också blivit internutbildad inom facket, men räcker det till? Hade hon varit civilekonom med erfarenhet från näringslivet hade hon kanske genast (med lite uppmärksamhet) upptäckt den girige Elmehagens manövrar.
En politiker skall egentligen inte behöva ha någon utbildning. Därför finns alltid sakkunniga tjänstemän som skall föredraga ämnet för den okunnige politikern, som därefter kan ta beslut enligt sin politiska erfarenhet. Men det verkade som Wanja inte hade en slav som viskade i hennes öra.

Under många år i reklambranschen, som copywriter, förvånades jag ofta över företagsledningars okunnighet. Min uppgift var att gå igenom ett företags produktprogram och de tekniska beskrivningarna, som alltid var väldigt komplicerade och skrivna på tekniskt fikonspråk. Sedan skulle jag beskriva härligheten på vanlig prosa och dessutom göra det säljande. Det var ett väldigt arbete som krävde fantasi och noggrannhet, men inte omöjligt.

Hur många gånger hände det inte, när jobbet väl var klart, att det var första gången dessa företagsledare egentligen fattade vad de sysslade med och vad de skulle marknadsföra. Vidare kunde jag, som utomstående, inte låta bli att chockeras över klantiga marknadsföringsåtgärder och konstiga styrelsebeslut. Mycket beroende på att inblandade inte riktigt förstod vad de sysslade med.
Det värsta var väl Ericsson VD:n Björn Svedbergs motstånd, när dotterbolaget SRA ville utveckla den s.k. biltelefonen till en bärbar mobil i början av 80-talet. Fler exempel finns säkert hur mycket som helst.

Kära Wanja, vi förstår dig. Vi har alla suttit i klassen och inte fattat ett dugg. Vi har heller inte vågat fråga. Problemet är bara att du inte har mod att berätta det. Kanske det skulle hjälpa alla LO-medlemmar som sitter i styrelser utan att förstå vad det är frågan om. Mitt budskap är : Våga fråga! Då får du mer respekt, även om du sitter i blåställ.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto, s-info.nu

Saturday, March 21, 2009

Min kollega påven har gjort bort sig – igen!


Påven Benedictus XVI och jag är faktiskt kolleger, hur konstigt det än låter. Som vi ser på bilden bredvid och vad vi vet, så var han luftvärnsskytt under kriget. Han satt antagligen på en tysk, fantastisk kanon (förmodligen krigets bästa artilleripjäs), som kallades för 88. En grov kanon som sköt ned massor av allierade bombplan. De kallades på stridsflygarslang för ”Viermots”, fyrmotorer. På vapenrocken har han Luftwaffes emblem, med örnen i perspektiv (luftvärnet hörde till Luftwaffe). Jag vet inte om han var riktare eller laddare. Sköt hans batteri någonsin ned en Viermot? Kommer han att träffa de allierade piloterna i himmelen?

Jag satt på en luftvärnskanon under min militärtjänst på KA5 i Härnösand på 60-talet. Min uppgift var föga glamorös. Jag var laddare och stoppade ned stora knippen av granater i kanonen, en elegant Bofors 40/48, som small något fruktansvärt och skakade av rekylerna. Hörselskydd var det inte tal om på den tiden och det ringde i öronen efteråt. Men det var härligt när det smällde och vi såg spårljusen försvinna upp i skyn.
Tyvärr hade vi aldrig råd att skjuta många skott, annars hade det varit underbart att bara få brassa på. – Vi, på vår tropp, fick aldrig chansen att skjuta ned några flygplan, men vi var skickliga och vann det ganska absurda priset, SM i luftvärnsskytte.

Jag kan inte låta bli att ta upp saken igen, men hela debatten i Frankrike idag, rör sig om Benedictus XVI:s klavertramp.
Min käre kollega, påven, har, som tidigare meddelats, gjort bort sig. Och det är inte första gången. Han var på väg till Kamerun i Afrika och hade en liten presskonferens bland noga utvalda journalister på flyget Då hade han det dåliga omdömet att säga att kondomer bara förvärrar AIDS epidemin. Bättre då med trohet inom äktenskapet och avhållsamhet. Han efterlyste en ”human sexualitet”(?)
Då tog det bokstavligen hus i helvete. Här i Frankrike, som är ett starkt katolskt fäste med många troende, bevakas påven noga av pressen och tidningarna fylldes av braskande rubriker. I det ena debattprogrammet efter det andra på de olika kanalerna, skällde man på påven eller på varandra.

Alla påvar före honom har också fördömt skyddsmedel, men det sensationella var att han nämnde kondomen vid namn, ”préservatif”. Det har ingen gjort före honom och då också länkat det ihop det med AIDS-epidemin. Det paradoxala är att katolska hjälporganisationer i Afrika och f.ö. i hela världen, delar ut kondomer för att motverka spridningen av AIDS. Men det framgår också att kondomer, trohet och avhållsamhet, i kombination, är den bästa medicinen mot HIV/AIDS.
Han hade otur med timingen i Frankrike. Just den här veckan pågår en stor insamlingskampanj, SIDACTION, för AIDS (SIDA på franska). Så när nyheten lästes upp TV, satt alla reportrar med AIDS band på kavajen. Jag trodde först det var en sorts protest mot påven, men sedan dök bandet upp i alla program och shower på alla kanaler. Längs uppe till vänster i rutan finns också en liten logotyp för kampanjen. Jag lovar att jag skall skänka pengar.

Jag är ingen påveexpert, men det finns många experter i den franska TV:n, så jag får hämta uppgifter därifrån.
Man säger att Benedictus är en stockkonservativ, dogmatisk påve, som lever i sin egen värld och sitter och skriver, en teoretiker. Hans närmaste man och informationschef är en stenhård jesuit, som också anses ligga bakom det misslyckade framträdandet på flygplanet. Det visar klart vilken typ av människor som påven omger sig med. Man säger också att han är på väg att bränna de broar, som Johannes Paulus II byggde upp.
Han tar sig själv på allvar och anser sig stå närmare Gud än vi vanliga människor, han skall liksom vara en länk mellan oss och Gud. Han har systematiskt ersatt progressiva kardinaler med konservativa och är på väg att vrida katolska kyrkan bakåt. Folk (katoliker) frågar sig varför man överhuvudtaget skall ha en påve? Protestanterna klarar sig ju utan någon och hos oss sköter vi våra kyrkliga affärer på lokal nivå. Den katolska kyrkan i Frankrike anses vara progressiv, medan kyrkan i t.ex. Brasilien är konservativ.


Jag nämner Brasilien med flit, eftersom påven gjorde ett annat klavertramp, just där. Det var en nioårig flicka som upprepade gånger hade blivit våldtagen av sin styvfader och blev med barn. Det råkade vara tvillingar och läkarna meddelade att hon skulle avlida om hon gick igenom en förlossning. Därför genomfördes en abort för att rädda den lilla flickans liv. Saken kom ut och den brasilianska ärkebiskopen fick hjärnsläpp och ex-kommunicerade, inte bara flickan och hennes föräldrar, utan också läkarteamet som genomförde aborten. Ex-kommunikation, innebär uteslutning ur den katolska kyrkan, som är något oerhört i det strikt katolska Brasilien. Ungefär som när Martin Luther fick påvens bannbulla på halsen efter det att han hade spikat upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg, den 31 oktober 1517.

Upprörda röster hördes över hela världen över tilltaget, men Benedictus stödde den brasilianske kardinalen, vilket försämrade hans popularitet ytterligare. Ett annat fall är den tokige kardinalen Williamson, som förnekar Förintelsen, som blev återinsatt i kyrkan. Enligt en färsk opinions undersökning tycker 57% av alla fransmän att påven är dålig. ett kraftigt ras på 30% sedan förra året vid samma tid.

Nu talars det om hur man kan bli av med denne omdömeslöse påve, som skadar den katolska kyrkans rykte i en modern värld, som ständigt förändrar sig och skakar av sig gamla, medeltida dogmer och föreställningar. – Det går inte. Han måste själv avgå och det har han inte omdöme nog att göra.

Skrivet av Erik Edelstam, lördagen den 20 mars 2009
Foton: Luftvärnsskytten Ratzinger, italy.indymedia.org
Undertecknad vid en Bofors 40/48 på f.d. KA3, Fårösund
Påven, drottning Carla och Sarko, nicolas.salanac.com

Thursday, March 19, 2009

Eviga, snygga Moncler


Då jag för någon vecka sedan var i Stockholm passade jag på att gå in i min favoritbutik, Pret à Porter. Gunilla Engelbert, som äger butiken hade just fått in mängder av vackra vårkläder, bl.a. några pastellfärgade Monclerjackor i tunt dun.
Då kom jag plötsligt ihåg hur länge Monclerjackor funnits i mitt liv och funderade på hur de lyckats hålla sig kvar på en modemarknad som är allt annat än beständig.
Det visar sig att Moncler har en ny ägare sedan fem år, en italienare vid namn Remo Ruffini.
Han tog över det franskägda företaget som startades i Grenoble för 50 år sedan. Remo Ruffini minns hur han som ung pojke avundades de tuffa italienska tonårspojkar, som alla hade Moncler-jackor.

Det var vinterolympiaden 1960 i Squaw Valley, som gjorde att dunjackorna syntes överallt och när sedan både Brigitte Bardot och Farah Diba bar jackorna på sina skidsemestrar i St Moritz och Courchevel, var succén given.
Men det var inte bara designen som låg bakom succén utan den höga kvalitén. Dunet kommer från samma gäss som producerar gåslever och nylonet är tillverkat i Japan.
Dunjackorna är inte bara läckra att se på - de är varma och väger nästan ingenting.

Nyligen visades Monclerjackorna upp vid Paris modevisningar och de gjorde en enorm succé, den årliga försäljningen har ökat från 35miljoner € 2003 till 150 miljoner 2008!
Remo Ruffino har varit smart nog att anlita duktiga designers, Gamme Rouge, som bärs av kvinnor har namn som Balenciaga, Junya Watanabe och Allessandra Fachinetti bakom sig och amerikanen Thom Browne står för Gamme Bleu, den manliga motsvarigheten.
Den senaste designern Giambattista Valli presenterade den senaste kollektionen på ett dramatiskt sätt med vita hästar och snöflingor.
Och framtiden? Där räknar Remo Ruffini med China, Korea och Skandinavien. Ryssland är redan besegrat!
Gåsen har lagt ett gyllene ägg!

Skrivet av Gunnela Edelstam
källa: Herald Tribune
foto: moncler.it

Äntligen vår – och strejk igen…

Idag är det en riktig vårdag med 18 grader varmt, soligt och krokusar och påskliljor som har slagit ut i trädgården. Hela tillvaron känns faktiskt lättare och enklare. Vi sitter ute och äter lunch.

Sarko har inte gjort några dumheter nyligen, utom varit försvunnen från medias fokus. Han förekommer ibland i satiriska program på TV, där man hela tiden skämtar om honom. Han håller ju alltid sina frigjorda tal med stora gester och alla skrattar. Även drottning Carla håller sig undan.



Men den som verkligen har gjort dumheter nyligen är den nye påven Benedictus, eller Benoit, som man säger på franska. Han har det dåliga omdömet att fördöma kondomer, under ett besök i Kamerun, i Afrika. Där härjar AIDS och en stor del av befolkningen är smittad. Påven påstår att situationen bara blir värre om man använder kondom. Bättre är att vara trogen i äktenskapet och vara avhållsam med sex. – Hur dum får man lov att bli?

Det har varit stort bråk vid den tyska däcktillverkaren Continentals fabrik i Clairoix, norr om Paris. Ledningen vill stänga den olönsamma fabriken och 3 000 personer drabbas, direkt eller indirekt. Orsaken är brist på efterfrågan och dålig lönsamhet. Ett däck, producerat på fabriken i Clairoix kostar 50 cent mer än ett däck tillverkat i Tyskland och hela 4 euros mer än samma däck tillverkat i Tjeckien. Lönerna är således för höga och produktiviteten för låg. Ingen vid fabriken verkar förstå sammanhanget och det har förkommit kravaller och bränder utanför fabriken. Men vad skall man göra när folk vare sig vill köpa bilar eller däck?

Nu gäller det att underhålla sin gamla bil och se till att den rullar. Efter en punktering kör vi till Midas, en lågprisverkstad som byter däck, avgasrör, servar och fixar med bilen i allmänhet. Mekanikern säger att de aldrig haft så mycket att göra som nu och det tar tid att komma till. Kanske dags att gå tillbaka till gamla värden som måttlighet och sparsamhet.

Det är nästan en månad sedan det var en storstrejk runt om i Frankrike (se tidigare blog), orsaken var dyrtiden och en allmän protest mot Sarko och regeringen.
Idag är det dags igen och fackföreningarna tågar ut på gatorna med sina röda flaggor, mycket för att visa sitt existensberättigande. Men folk ställer faktiskt upp över hela landet och tillströmningen lär vara större än förra gången. Alla erkänner att detta är en manifestation från vänsterkanten. Vänsterpartierna deltar inte i marscherna, men står på trottoaren och hejar på.

Demonstrationerna blir lite som en karneval med folk som klär ut sig slår på trummor och tjoar i talkörer. Den obligatoriska figuren är mannen med den portabla högtalaren som skriker ut slagord och muntrar upp folket. Det är folkfest och alla verkar ha riktigt kul. Skönt att slippa jobbet en dag, i alla fall.
Regeringen har inför något som heter minimiservice och det är att alla statliga företag och institutioner måste hålla en minimal service. Därför är inte samhället totalt paralyserat idag utan hälften av tåg, bussar och metro rullar faktiskt. Men bilköerna är förfärliga.
De flesta statligt och kommunalt anställda är ute, det nya är att många löntagare från privata näringslivet finns med. Men vad vill de?

Alla klagar på regeringen, på den dåliga köpkraften och bristen på initiativ. Staten vill dra ned på sjukhus, ge en 30 000 lärare sparken, en allmän nedtrappning på den statliga sidan, samtidigt som man vill privatisera ännu mer. Inte undra på att mannen på gatan är ursinnig. Till detta kommer den galopperande arbetslösheten och fabriker som flyttar utomlands. Den djupa ekonomiska krisen gör oss heller inte gladare.
Regeringen känner väl att den måste gå lite till motattack, så i dagens ”Le Parisienne” går man ut i en annonskampanj(!) för att förklara sig och erbjuda löften. Dessutom skall premiärministern Fillon ut i TV ikväll, förmodligen med fler ursäkter.

Den som vill läsa annonserna och samtidigt öva franskan kan klicka på följande länk, det går också att läsa hemsidan på engelska. Men man blir inte klokare för det:
http://www.premier-ministre.gouv.fr/fr/

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Påven, fas.motpol.nu, Continental, Le Parisien.fr, demonstration, e.24.fr

Wednesday, March 18, 2009

Guadeloupe – vem bryr sig?


Under sex veckor har den franska kolonin, eller som man milt uttrycker det i Frankrike, ”Departement Outre Mer", ungefär länet över havet, varit offer för en generalstrejk. Det har varit mycket bråk med brinnande bilar, slagsmål med kravallpolisen CRS och tomma hyllor i butikerna. Under en period fanns inte heller bensin på mackarna och köerna ringlade sig långa. Hela samhället var på väg att strypas långsamt. – Men ingen här i France Metropole, som själva hemlandet kallas, verkar bry sig. Man rycker på axlarna och tittar likgiltigt på TV-bilderna med brand och slagsmål.

Det var som att krigen i Paris förorter, förra året, flyttades ut till Guadeloupe. På något sätt har protesterna samma bakgrund, utanförskapet, arbetslöshet och hat mot myndigheterna. Den drivande kraften bakom strejken har varit fackförbundet LKP, en lokal, maffiaartad organisation som via hot och straff har kört hårt med näringslivet på ön. Ledaren heter Elie Domota, som är en karismatisk och demagogisk person, som för tankarna till Leon Trotskij.

Protesterna har varit mot dyrtiden. De franska kolonierna, som ligger långt från hemlandet, har ett oerhört högt kostnadsläge. De franska Antillerna där Guadeloupe och Martinique ingår, är väldigt dyra ställen. Orsaken är att alla varor fraktas dit per båt från Frankrike. Importbolaget, som senare säljer varorna vidare, har naturligtvis monopol, i sann kolonialistisk anda. Guadeloupe ligger väldigt nära Venezuela, det naturliga hade varit att man importerat varor därifrån. Men så sker icke. Därför är det så dyrt på Antillerna. Jag antar att samma system är i gång på alla öar i Frankrikes knäppa kolonialsystem.

Det värsta stället måste vara Polynesien, dit varor fraktas, i monopol, från Frankrike, över Atlanten, genom Panamakanalen och sedan över hela Stilla Havet. Nya Zeeland och Australien ligger inte särskilt långt bort, varför inte importera därifrån? – Befolkningen är fredlig och lever på stora subsidier från Frankrike och på självhushåll. Gendarmer och poliser är alla lokala med franska uniformer och de franska tjänstemännen håller väldigt låg profil. Därför är det lugnt. Ingen talar om självständighet.
Men vad som sticker i ögonen är att de tillresta franska tjänstemännen, som arbetar i administrationen får höjd lön med över 40%, just för att det är dyrare i DOM-TOM. Men varför skall just de vara mer privilegierade?

Den allestädes närvarande presidenten Sarko, har i detta fall varit allestädes frånvarande. Han har helt enkelt förträngt problemet fullständigt. Efter generalstrejken som nästan knäckt ekonomin på ön och grannen Martinique, lyckades prefekten få tillstånd ett slut på förhandlingarna med ett avtal.

Man höjde bl.a SMIC , som är på 1 000 € med 200 €. Men vad är SMIC? Det är den franska världens gissel, den minimilön som alla arbetsgivare måste betala. Det betyder att alla låglönetagare får SMIC, inte en cent till. SMIC:en är uträknad så att man kan hanka sig fram på ett minimum här i själva Frankrike, med det räcker inte till i DOM-TOM (kolonierna) där priserna är mycket högre. Man lyckades också pressa igenom att banker, flygbolag, land- och sjötransporter, kommuner och andra sänkte sina avgifter.

Första tanken är emellertid att de andra kolonierna kommer att kräva samma förmåner och då blir det samma bråk där. På Réunion i Indiska Oceanen har pöbeln redan börjat bränna bilar och kasta sten på polisen. När följer de andra efter?

På Antillerna, Réunion och Guyana finns en särskild rasaspekt med i bilden. I intervjuer på TV ser man hur upprorsmakarna, som nästan alla är färgade, protesterar mot de vita plantageägarna och arbetsgivarna vid industrin. Majoriteten av befolkningen är ättlingar av slavar och känner sig inte hemma vare sig som fransmän eller som urinnevånare. Enda ställena där ursprungsbefolkningen finns kvar och är i stor majoritet är Nya Kaledonien och Franska Polynesien och där har det hittills varit lugnt.

Elie Domota och hans LKP fick igenom sina krav och man trodde att solskensparadiset skulle återgå till det normala och att turisterna, förhoppningsvis, skulle komma tillbaka. – Men vad händer då?
Jo, de förbannade vita arbetsgivarna, de s.k. békés, genomförde en protestmarsch med alla sina jordbruksmaskiner och lastbilar, en fransk, klassisk ”operation escargot” (operation snigel) där hela Guadeloupe fick trafikinfarkt, à la Paris. LKP hade dessutom ockuperat ett antal farmer och fabriker; dessa försattes i lockout och upprorsmakare fick sparken.
Arbetsgivarna, les békés, slog tillbaka och fann sig inte bli behandlade hur som helst.


Guadeloups Trotskij – den militante Elie Domota, skällde framför TV-kamrorna och sade att om det inte passade de vita ”békés” att umgås med den lokala befolkningen och ta sitt ansvar, kunde de lika gärna åka hem till ”France Metropol”.
Då tog det hus i helvete och det tröga, men aggressiva, franska rättssystemet sattes igång, som en rostig, trött gammal maskin. Domota blev helt enkelt anklagad för rasism, enligt de stolta, franska lagarna om frihet, som gick i ide under kriget.
Varför talar ingen om självständighet? Jo, därför att alla ändå vill ha de stora bidragen från Frankrike, gratis skolor och framför allt det extremt generösa sjukförsäkringssystemet, Sécurité Sociale. Situationen i Haiti är ett förskräckande exempel, och varför inte alla de frigjorda staterna i Afrika?

Bråken fortsätter på Guadeloupe och Martinique, men jag kan lugnt rekommendera en semester där, det lär vara hur billigt som helst och de stackars hotellen och restaurangerna lär göra vad som helst för att få några kunder. - Ha det så trevligt!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.frenchcaribbean.com, http://www.corsematin.com och stockholm-expressen. se

Saturday, March 7, 2009

Dysterkvistarna på Skavsta


Det måste vara något grundläggande fel hos säkerhetskontrollanterna på Skavsta flygplats. Det officiella begreppet är flygplatskontrollanter, på deras skjortor står det ”Airport Security”. Det ställs inte särskilt stora krav på jobbet. Man måste ha gymnasiekompetens, kunna tala svenska och ha körkort. Enligt flygplatsens jobbeskrivning ställer man också : ”höga krav på noggrannhet, flexibilitet, servicebemötande samt sociala färdigheter”.

Som flitig resenär på Skavsta kan jag lugnt intyga att både servicebemötandet och de sociala färdigheterna är under all kritik (och jag är inte den ende som tycker det). Generellt är stämningen dålig, personalen sur och bemötandet otrevligt, ibland hotfullt. Man rotar igenom väskor utan handskar och snäser när resenären har en synpunkt. Inga invändningar tolereras och en hotfull polis dyker allt som oftast upp. Den stackars resenären blir på dåligt humör redan innan resan börjar.
Man undrar varför flygplatskontrollanterna är så sura och otrevliga? Är det kul att vara paragrafryttare? Varför är t.ex. deras kolleger på Kastrup så mycket trevligare och proffsigare?
Beror det på olidliga arbetsförhållanden? Är lönen usel? Är utbildningen dålig? Är ledningen inkompetent? – Något fel måste det vara. Jag kan förstå om man har en dålig dag på jobbet och fräser åt folk, men när man är en otrevlig och sur dysterkvist varje dag, så har något gått snett. Kan någon svara mig? Kan någon rätta till felen?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto theinsider.com, som inte har med Skavsta att göra