När man bor på landet, väster om Paris, gör man ibland en Parisdag, d.v.s. göra ärenden shoppa äta lunch på något trevligt ställe eller bara flanera. Så och idag.
Det börjar bra med strålande sol, men tidningen, ”Le Parisien”, kom inte i brevlådan. Istället ett kort där man bad om ursäkt för att den inte levererats, p.g.a. extraordinära omständigheter. Det handlar då om strejken igår, då tidningen tydligen hade otur med strejkande medarbetare. Men radion fungerar och på vägen in mot stan lyssnar vi på senaste nytt från Sarkoland.
Klockan är 9 på morgonen och vi kör A13, vägen från Normandie, in mot Paris. Trafiken är tät, men inte hopplös. Vid avfarten till Versailles är det stopp och köer. Efter en koll på mobilens trafikkarta ser jag att det ändå inte är så farligt. Siten på mobilen heter Sytadin och visar var köerna finns och om det är olyckor längs med vägen. När Paris får trafikinfarkt är hela kartan röd och då är det bara att försöka vända eller parkera bilen och ta metron. Bilden ovan visar en ganska körig morgon vid infarterna från förorterna.
Radion berättar att strejken var igår var lyckad och att en och en halv miljon var ute och skrek och viftade med banderoller på gatorna. Det handlade mest om att protestera mot Sarko och hans politik, inte så mycket om köpkraften, som det var så mycket snack om tidigare. Sarko har också meddelat, som den gossen Ruda han är, att man tänker bygga fler kärnreaktorer i Frankrike. Det skulle skapa mycket jobb och man skulle slippa importera energi. De enda som protesterar är ecologisterna, som ändå inte har något att säga till om här i landet. Radion (Radio Bleu 107, 1, som blandar nyheter med trafik) berättar också den senaste Sarkon.
Sarkonixon har gjort bort sig igen i sin maktfullkomlighet, vilket skapar hallå i radion (tidningarna kommer ju inte ut idag). Vid ett besök i staden St Lo (som förresten blev helt utplånad av amerikanarna under kriget) blev han utbuad och utvisslad på gatorna. Skrikande demonstranter stod utanför lokalen där han skulle hålla tal, med banderoller och ett otal trummor som störde honom. Det skall tilläggas att rätten att demonstrera, eller manifestera, som man säger här (i folkmun talas det om le manif, på den svenskfranska som vi ibland tar till, så talar vi om maniffer) är heliga i Frankrike och rätten att maniffa står till och med inskriven i konstitutionen.
Sarko blev förbannad och tyckte att prefekten i departementet Manche, där de busiga invånarna hade stört honom, inte hade skött sitt jobb och kört iväg packet. Så när han kom hem så, beordrade han inrikesministern att förflytta, både prefekten (ung. landshövding) för departementet Manche, Jean Charbonniaud, och den duglige polischefen Philippe Bourgade (St Lo hade ironiskt nog den effektivaste polisen i Frankrike, utanför Paris, med dubbelt så hög uppklarande procent än genomsnittet). Förflyttade, men i praktiken helt enkelt bortkörda för att de inte gjort sitt jobb och hållit undan demonstranterna från den stackars presidenten. Historien håller på att blåsa upp till storm och till och med Sarkos egna partikamrater är upprörda över maktmissbruket.
Efter att bara ha suttit i kö en halvtimma, smälter hjärtat när vi rullar in på Voie Pompidou, den led som går västerifrån, längs med Seinestranden, in mot centrum. I den strålande solen står först den mindre kopian av frihetsstatyn och i bakgrunden tronar Eiffeltornet och floden glittrar i guld.
Gunnela skall först till ambassaden för att hämta papper och sedan ett museibesök med organisationen SWEA. Jag kör till de charmiga kvarteren i Marais, parkerar sedan vid Hôtel de Ville, nere i ett magnifikt garage med direkt anslutning till metron och BHV, ett jättevaruhus vid stadshuset. Där finns det mesta en människa kan önska sig, särskilt på hemfixaravdelningen i källaren. Jag tycket att den källaren nästan är värd ett särskilt besök i Paris för den intresserade turisten. Gunnela och jag tar en stående kaffe vid baren på ett av de stökiga men charmiga caféerna i närheten.
Gunnela säger att – nu skall jag synda – och beställer en croissant. Själv begår jag en underbar synd och tar en calvados till kaffet, en ovana jag lärde mig på 70-talet när jag pluggade i Lund och reste till Paris då och då och bodde på något lopphotell vid Gare du Nord. Varje morgon såg jag hur arbetarna drack sin ”calva” innan de började jobbet, provade själv och förstod att det hörde till Paris, med sin charm av nyskurade gator och rökiga caféer. Gunnela försvinner på smågatorna och jag har tiden för mig själv.
Jag tar metron till operan. Jag skall under några timmar göra vad jag kallar djalan djalan, vilket är indonesiska och ungefär betyder vandra omkring planlöst, vilket många indoneser gör varje dag.
Rea pågår och jag går runt i flera affärer, däribland min favorit, den eleganta herraffären Old England (12, boulevard des Capucines), men det fanns inget intressant. Därifrån vandrade jag i vintersolen genom den helt nyfixade och vackra Place Vendôme, där lyxhotellet Ritz ligger och där Hemingway befriade baren i augusti 1944.
Jag försöker köpa Herald Tribune men nästan alla kiosker är stängda. Till sist hittar jag en öppen och gubben därinne säger surt att det inte finns några dagstidningar, p.g.a. strejken – Visst, ja!
Sedan styrde jag kosan ut på rue de Rivoli och in på den utsökta anglo-franska bokhandeln Galignani (224, rue de Rivoli). De har en mycket speciell blandning av engelska och franska böcker och hemfaller aldrig åt billig kiosklitteratur. De har en klass på sortimentet som jag sällan sett.
Jag släntrar både på den eleganta lyxaffärsgatan Faubourg Saint Honoré och på smågator och kan konstatera all lyxboutikerna står tomma och många restauranger har stängt. Hovmästaren på ett av de flottare caféerna på rue Rivoli, säger att hittills har året varit en katastrof. Inga går längre ut och äter lunch och turisterna lyser med sin frånvaro. Jag ser mig runt och kan konstatera att stället är nästan tomt vid lunch tid.
Jag träffar Gunnela i Marais och vi letar efter en lunchrestaurang. Det visar sig att de små, billiga och charmiga ställena är knökfulla, lite snobbigare ställen står nästan tomma. Till sist hittar vi en liten, mycket trevlig judisk restaurang med en blandning av judisk, libanesisk och turkisk mat. Den heter Chez Marianne (2 rue des Hospitalières St-Gervais, 4e) och är proppfull, men vi lyckas klämma in oss och får en generös, god och mättande lunch, nedsköljd med en halv flaska rosé. Matskribenten Patricia Wells i Herald Tribune kallade alltid sådan mat för ”honest food” och denna lunch kändes på något sätt hederlig och notan gick på 26€.
Dags att åka hem och skyltarna på le Peripherique, (ringvägen runt Paris vi kallar Perifericken) indikerar Bouchon (kork) på A13, d.v.s. stopp och kö, förmodligen en olycka, så vi kör omvägen runt Defense och St Germain en Laye.
Hemma väntar Jack Russeln Sushi (efter formen på korta svansen) på promenad och livet går vidare. Så kan en vanlig Parisdag gå till.
Skrivet av Erik Edelstam
Foton från Internet
