Tuesday, December 8, 2009

En dålig flicka


En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt ”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…


”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.


I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com

Monday, November 30, 2009

Skurkar och vinterkriget 1939



Den våldtäktsanklagade regissören Roman Polanski är slutligen släppt efter två månader ur den schweiziska finkan. Han får dock betala över 30 milj. kr i borgen. Problemet för Polanski är hur han skall kunna realisera alla dessa pengar, men han lär ha en del rika vänner som kanske ställer upp med lån.
Att han skulle behöva försmäkta i en isoleringscell är en skandal, det handlar här inte om en rånare, mördare eller psykopat, utan en världskänd celebritet, som inte har några ambitioner att försvinna i djungeln i Brasilien. Dessutom har han inte begått brott i Schweiz.
Han äger ett hus i Gstaad och kunde ha fått husarrest med fotboja för länge sedan. Schweiziska poliser är inga höjdare. Mina skämtsamma, schweiziska vänner berättar att man har intelligenstestest när man skall anta poliser. Men man anställer inte de som fått bäst resultat, utan de som ligger i botten. Därav de obotligt dumma poliserna i Schweiz, vilket undertecknad många gånger har kunnat konstatera. Möjligen är deras österrikiska kolleger snäppet värre.
Polanski kommer säker exporteras till USA, där någon publicitetssugen District Attorney, kommer att sätta fart på fallet och säkerligen vilja använda uppmärksamheten till sitt återval.

Minareter


Schweiz har åter kommit i fokus, inte minst på grund av den märkliga folkomröstningen om minareters vara eller icke vara. Det mest generande är att beslutet att förbjuda framtida minareter röstades fram med så pass stor majoritet, 57%. Folk är upprörda över resultatet, men i detta ultrademokratiska land är man stolt över sin författning och håller hårt på folkviljan. – Jag undrar hur resultatet hade blivit i Sverige?

Här i Frankrike låter man de lokala myndigheterna sköta nedsågningen av minareter. Under middagsnyheterna intervjuades en politiker, som berättade att i hela Frankrike finns bara nio minareter. De stoppas redan i de lokala byggnadsnämnderna. I så stora städer som Bordeaux och Strasbourg finns inte en enda minaret.
Vanligtvis går det till så att när ansökan om byggnadstillstånd till en moské kommer in, så flyttas bygget nästan alltid från attraktiva lägen mitt i stan, till något industriområde i förorten. Och då utan minareter. Man hänvisar ofta till den känsliga historiska miljön där inte främmande element passar in.

Värdetransporttjuven

Så tog det slut för värdetransporthjälten och presumtive presidentkandidaten (enligt fans på internet). Slutet var givet. Toni Musulin blev inte haffad, som jag tippade förut, men anmälde sig själv på en polisstation i Monaco.
Det blev en förvånande upplösning av Frankrikes största kupp. Det visade sig att Musulin hade kört till Kroatien (han har kroatiskt ursprung) med sin Ferrari i somras och sedan kommit tillbaka med tåg. Dumt nog anmälde han bilen som stulen, vilket kan ge honom ge honom några års påbackning i fängelse för försäkringsbedrägeri. Det visade sig också att polisen kom honom på spåren genom att han hade skadat en hyrbil vid en brand och var tvungen att göra polisanmälan för att slippa betala hyrfirman. Hans småsnålhet kostade honom således nästan hela det enorma rånbytet.


Musulin håller helt tyst under förhören och de 30 milj.kr som finns kvar förblir försvunna. Han sitter inspärrad, helt isolerad. Man är orolig för hans säkerhet och man spekulerar i att han smugglat slantarna till Kroatien. Mitt tips är att de finns i Frankrike, väl bevarade i ett kassaskåp (om han är smart).

Max straffet för hans stöld, det var ju inget rån med vapen, är tre år i fängelse. Med gott uppförande kanske han blir släppt tidigare. Schabblet med Ferrarin, kanske ger honom några år till.
Men var hans kapitulation en del av en plan? Kanske det. Det är bättre att ta sitt straff, slippa vara jagad och kunna njuta av sina pengar i lugn och ro efter avtjänat straff.

70-års jubileum för Vinterkriget.


Idag är det den 30 november. Dagen då Sovjetunionen gick till angrepp mot Finland 1939, d.v.s. för 70 sedan. Det blev ett kort, blodigt krig under fruktansvärda förhållanden. Finland hade fått ultimatum att lämna ifrån sig landområden på Karelska näset och en del öar i Finska viken. Som kompensation skulle man få stora landområden i Fjärrkarelen. Regeringen vägrade emellertid och kriget var ett faktum. Överbefälhavaren, marskalken Mannerheim, som var f.d. tsarrysk general tyckte att regeringen skulle ge efter på kraven. Finland skulle aldrig kunna stå emot Sovjetunionen i längden. Men så blev det inte.

Han sade i ett tal efter kriget:
:" Det var ett underverk att nio bristfälligt utrustade divisioner, varav tre utan beklädnad, skodon och artilleri under tre och en halv månad försvarade sig mot en fientlig armé, som så småningom växte till femtio divisioner eller drygt en miljon man, fullt modernt utrustade samt försedda med tre till fyra tusen pansarvagnar och cirka tvåtusenåttahundra flygmaskiner."

Sverige skickade omfattande materiell hjälp och en frivilligbataljon. Engagemanget i Sverige var enormt och man krävde att vi skulle gå med för att hjälpa vårt broderfolk, men statsministern, Pär-Albin Hansson, hade is i magen och gav gudskelov inte efter för gatans parlament.

Mina föräldrar, Louise och Harald Edelstam var på bröllopsresa på Capri den dagen. De hade gift sig några dagar innan, den 25 november och tagit tåget till Italien. Det var en lång resa som tog fyra dagar, via tågfärja, Berlin, München, Verona, Rom, Neapel och Capri. De hade kommit dagen innan och tog in på Morgano Hotel. De var ute och promenerade hela dagen, åt middag på en liten restaurang och dansade sedan sorglöst på ett café vid piazzan, ovetande om att Helsingfors låg under bombanfall och att ryska, motoriserade kolonner gick över gränsen.
Smekmånaden på Capri blev kort, bara fyra dagar. Men det skedde under en viss dramatik.Som en liten kommentar, undrar jag när vi dansade på ett café, vid en piazza sist?

Dagen efter, den 1 december, noterar Louise i sin dagbok: ”…Krig Finland - Ryssland." - Hasse och jag badade på förmiddagen i havet. Skönt. Lunch på hotellet. Gingo till San Michele och hem. Vilade innan middagen. Hörde på radio…”
Haralds diplomatiska karriär hade startat med en post som attaché på svenska lagationen i Rom. Den skulle bli dramatisk. Också hans äktenskap med Louise.
Hans första tankar var att åka hem till Sverige och anmäla sig som frivillig, men med tanke på att han just befanns sig på sin första utlandspost och var nygift, gjorde att han avstod.
Harald skulle ändå inte bli långlivad på sin första post. Han blev ganska omgående kroniskt sjuk i magen och fick senare gulsot, så han skickades hem redan efter åtta månader, ett snöpligt avslut. På bilden ser vi den tyske passpolisen vid Brennerpasset, på vägen hem.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto; Polanskis chalet, patterico.com
Minareter Stopp, realista.se
Mannerheim, livejournal.com
Tyska passpolisen, Harald Edelstams Arkiv

Saturday, November 21, 2009

Handen och Le Petit Journal


Det stora samtalsämnet i media och på bistroerna är – Handen. Thierry Henrys hands som fuskade Frankrike in i VM. De flesta anständiga fransmän skäms att man skall gå till slutspel genom fusk. Andra säger att så blir det ibland i fotboll och det är inget att skämmas över, en rektion som inte förvånar i detta korrupta land.

Det är en skammens hand som förde Frankrike vidare. Det tre man starka svenska domarteamet skämde också ut sig och Sverige. Den inkompetente domaren Martin Hansson och hans blinda assistenter Stefan Wittberg och Fredrik Nilsson borde inte få fortsätta som domare på högsta nivå. Att tre domare inte kan uppfatta en så uppenbar hands vid mål är en skandal.
Hansson borde naturligtvis genast ha frågat Henry om han hade tagit i bollen, vilket han inte hade kunnat neka till, med tanke på alla TV-kameror. Den andra fullständigt förbluffande missen är att Henry stod offside utan att bli avblåst. Henry i sin tur är en riktig fuskare och i total avsaknad av fairplay. Han borde genast, själv, ha anmält att det var hands. Men så hög moral kan man nog inte kräva av en diva och en fotbollsmiljonär. Men han lär vara utskämd för lång tid framöver, får man lov att hoppas.

Le petit journal

Den stora TV-stjärnan i Frankrike är idag Yann Barthèz. Han har tio minuter på sig med sin ”Petit Journal” i Canal Plus dagliga nyhetsshow, ”Le Grand Journal”, mellan 19 och 2030 varje kväll. Det är det bästa nyhetsprogram jag någonsin sett.
Men ”Le Petit Journal”, är något som går ut över det mesta. Han häcklar hela det politiska etablissemanget och särskilt pajaspresidenten Sarko, som hudflängs med komikens vassa och mänskliga vapen. Men det räcker inte där, utan alla olika konstiga saker som händer i detta märkliga land.
Han skämtar med Sarko, som klipper och klistrar i sina olika tal och upprepar samma sak, gång efter gång. Hans komiska gester och underliga uttalanden visas upp för hela allmänheten i all sin löjlighet. Tittare får se upprepningar som till slut blir så komiska att man ligger ned av skratt. Ve den politiker som petar sig i näsan eller sover under en debatt i parlamentet, han/hon visas obönhörligen upp på bästa sändningstid. Ingen slipper undan den obarmhärtiga granskningen av TV-kameran. Canal Plus TV-team är alltid igång på olika evenemang och filmar närgånget och granskande ur alla vinklar. Till detta kommer Barthèz festliga kommentarer och glada humör, som gör att ”Le Petit Journal” är Sarkolands bästa TV- inslag.

Alla politiker är därför mycket rädda för Barthèz och kl. 1935 står det politiska Frankrike still under tio minuter. Det står i tidningen, d.v.s. ”Le Parisien”, att ingen är anträffbar på Elyséepalatset (Sarkos högkvarter) under dessa tio minuter. Jag kan tro att ingen i regeringen heller inte är anträffbara under dessa fasansfulla minuter.

Med anledning av ovanstående fotbollsskandal, skämtar naturligtvis Barthèz med det franska fusket, den hycklande förbundskaptenen Domenech och fuskaren själv, Thierry Henry. Titta själv på klippet. Det är på franska, men även utan franska kunskaper fattar man hela den roliga galoppen.
http://www.canalplus.fr/pid2397.htm&nav=1
Bättre än så här kan inte satiren bli. Snälla, missa inte detta klipp.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Fuskaren Thierry Henry. topnews.fr
Yann Barthéz. dontmiss.fr

Thursday, November 12, 2009

Veckans man i Sarkoland


Denne man är onekligen Tony Musulin, mannen som kom iväg med 11 milj.€, dvs nära 120 milj. kr. Han körde en värdetransport för det svenska företaget Loomis i Lyon och försvann plötsligt med en fullastad vädetransportbil. Kvar stod två kolleger med långa ansikten, som han hade lurat att gå in till en kund. När de kom ut igen var han och bilen försvunna. Musulin var smart, för den sista tiden såg han till att bara jobba med oerfarna kolleger, som inte riktigt hade koll på rutinerna. Själv hade han varit anställd i firman i tio år och var något av en veteran.

Han hade förberett sig minutiöst. Våningen var tömd och urstädad och alla konton var tömda. Det visade sig senare att han hade haft över en miljon innestående. Han hade också ägt en Ferrari, en något väl exklusiv leksak för en chaufför. För några dagar sedan kom det fram att han ägde fastigheter i en ort på landsbygden. Där hade han reserverat de två översta våningsplanen för okända aktiviteter.

Men han var inte smart nog. Den franska polisen gjorde ett suveränt arbete och lyckades hitta in skåpbil han hade hyrt och ställt i ett garage. Inne i bilen fanns sedelbuntar till ett värde av 90 milj kr. Musulin hade genom oförsiktighet förlorat större delen av sitt byte. Under tiden hade han blivit hjälten för dagen i Frankrike och framför allt på internet. Det har också bildats en fanclub och många vill se honom som den näste presidenten (efter Sarko är förmodligen allt möjligt).
Folk tyckte synd om honom att han blivit blåst på 90 miljoner, men man tröstade sig med att han i alla fall har 30 milj. kvar.


Vad man vet så har han inte några medhjälpare och verkar ha kört hela racet själv. Han hyllas också för den fredliga stölden. Inget våld och inga skott. Vanligtvis rånas värdetransportbilar i Frankrike med Bazooka och intensiv kulspruteeld. Musulin är efterlyst i hela Schengenområdet och Interpol är efter honom. Hur skall han fixa det här? – Mitt tips är att han snart åker fast. Vi får se.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: parismatch.fr och 20minutes.fr

Thursday, October 29, 2009

Besök i Sverige

Resan till Sverige med Ryanair är plågsam, men billig. Därför lider vi, stackars resenärer, oss igenom den hemska flygplatsen Beauvais, utanför Paris och klämmer in oss i den fullpackade flygmaskinen.
Sverige står i mitten av oktober i höstens fulla prakt med guld och blod i träden och en kyliga vindar. När man kör in till Stockholm luggas man på trängselavgifter och det har blivit nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats. Paris har löst problemet genom att bygga ett otal garage, dyra, men välskötta. Vill man så får man låna en cykel gratis.
Vilka är då alternativen? Jo, man tar tåget. Men där blir det stopp innan man ens har kommit iväg. Vi bor i Sörmland och närmaste station är Gnesta. Där har kommunen fått hjärnblödning och har endast inrättat ett fåtal gratis parkeringsplatser. Resten är två-timmars parkering med böter på 300 kr. Handelsmännen har klagat på alla bilar. Således straffas bilisterna när de vill bidra till miljön och åka tåg. Det går helt enkelt inte att parkera i Gnesta!

Jag läser i tidningen att lille Sarko, den franske presidentens son Jean, även kallad Prins Jean eller bara lille prinsen, har dragit tillbaka sin kandidatur som president för EPAD, driftsorganisationen för Frankrikes rikaste kommun, Défense. Han nöjer sig med att sitta i styrelsen.
Hans kanditatur orsakade en mediestorm i Frankrike och alla ropade nepotism. President Sarko, lille Napoleon, har dragit i tåtarna och ridit på fjäskande politiker för att få fram sonen till Conseil Regional, en regional styrelse, ungefär som landstinget. Utan pappan hade han inte haft en chans att bli nominerad till sina poster. Gossen verkar inte vara särskilt intresserad av sin juridikstudier och har kört på flera tentor, så examen ligger långt fram i tiden. Lille prinsen borde naturligtvis dra sig tillbaka från sin frampuffade politiska kariär och istället göra klart sina studier. - Men det bisarra Sarkoland är alltid Sarko.

Skriver just nu från Malmö, som verkar vara välskött, särskilt den kommunala trefiken, som är fantastisk. Kommer man till Kastrups flygplats är man i Malmö på tjugo minuter, till ett rabatterat pris, via Skånetrafikens uppladdningsbara kort.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Gnesta station, bengt-livethrdaskola
Jean Sarkozy, 20minutes.fr

Sunday, October 11, 2009

Polanski och Mitterrand, eller något om konsten att hjälpa en kompis.


Roman Polanski arresteras i Zürich

Den 26 september åkte den världsberömde regissören Roman Polanski, säkert mycket smickrad, till en filmfestival i Zürich, för att bli hyllad för sina stora insatser inom filmkonsten. Men det blev inte som han trodde.
Istället för lagerkransar och manna från himmelen, blev han haffad på flygplatsen som en simpel förbrytare av den schweiziska, inte alltför sympatiska, polisen och kastad i isoleringscell.
Hans brott? – 1977, d.v.s. för 32 år sedan, hade han fotograferat en välutvecklad 13 åring, iförd färre och färre kläder, givit henne och sig själv lite ”roliga piller” och sköljt ned dessa med champagne i en jaccuzzi (var fanns mamma då?).
När flickan och, förmodligen också han själv, var gungning, tappar man, som bekant en bra bit av omdömet och blir lätt förförd av guden Eros locktoner. Efteråt fick flickan och mamman kalla fötter och anmälde Polanski för våldtäkt. Det är lätt att anta att ett saftigt skadestånd hägrade i fjärran, vilket i och för sig inte ursäktar Polanskis påsättning av flickan, identitetskontroll eller inte. – Vem gjorde förresten en identitetskontroll av sin partner sist, i kärlekens hetta?
Polanski greps och ställdes inför rätta i Kalifornien. Han anklagades bl.a. för perversion, sodomi och våldtäkt av minderårig, men han erkände bara den sista åtalspunkten och lovade samarbeta med åklagaren. Han släpptes därför mot borgen. Straffet såg ut att bli ganska lätt, men hans nerver höll inte och han flydde till Frankrike för att inte komma tillbaka. Våldtäktshistorien, mer eller mindre, förträngdes.

Så kom dagen när han greps. Varför togs han in just nu? Han äger ett chalet i schweiziska Gstaad och har i alla år rest till Schweiz flera gånger per år. Svaret kan ligga i hårda amerikanska påtryckningar på Schweiz. Man har varit tvungen att bryta banksekretessen och lämna ut 5000 namn från USB banken, som själv har begått oegentligheter i USA. Kanske Polanski är en del av uppgörelsen?

Franske kulturministern Mitterrand griper in

Polanskis arrest väckte till en början stor indignation i artistvärlden. Eftersom han både är polsk och fransk medborgare protesterade både den polske och franske kulturministern per brev till sin schweiziske motpart. En rad kända kulturpersonligheter i Frankrike och Hollywood skrev på ett likadant brev. Så långt var allt lugnt.

Men i förra veckan, onsdagen den 7 oktober, tog det hus i helvete. Polanskis elände spillde över till den franske kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till framlidne presidenten François Mitterrand och en framstående kulturpersonlighet.
Under en TV-debatt, där Mitterrand överhuvudtaget inte var med, anklagade Martine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och vice ordförande i högerextrema partiet, Front Nationale, Mitterrand för att vara sexturist i Thailand och krävde att han skulle avgå. Socialistpartiets talesman, Benoit Hamon satt med och höll nickande med. Underförstått låg också anklagelsen att kulturministern var pedofil.

Bakgrunden till anklagelserna var en bok som Mitterrand skrivit 2005 och som heter ”La Mauvaise vie”, ungefär, det dåliga livet, på svenska. Boken handlar om den homosexuelle Mitterrands äventyr som sexturist i Thailand. Han berättar bl.a. om den enorma upphetsning han kände inför alla tillgängliga unga män…Det skall tilläggas att han skrev boken innan han var chef för franska akademien i Rom och innan han utnämndes till kulturminister, uppbackad av president Sarkozys italienska hustru Carla Bruni.

Anklagelserna mot Mitterrand dök redan upp i kvällsnyheterna och slogs sedan upp brett nästa dag, på torsdagen, i hela franska pressen. Hans första kommentar var: ” Att bli släpad i smutsen av Front National är en heder och att bli anklagad av en socialistisk riksdagsman är en skam för honom.”
Han gjorde då något modigt, nödvändigt och helt rätt. Samma kväll stod han i TF1:s studio på bästa sändningstid, kl. 20, för att förklara sig och försvara sin heder inför stjärnhallåan Laurence Ferrari. Här var det inte tal om att gömma sig som LO-Wanja eller Laila Freivalds med sina lägenhetsaffärer.

Är sexturism fult?

Under ungefär tjugo minuter satt han på anklagades bänk och förklarade sitt handlande. Han gjorde från början klart att det inte handlande om pedofili utan om sex med vuxna människor som ställer upp av fri vilja. Hur kunde han veta det? - Jo, förklarade han, jag kan faktiskt se skillnaden mellan ett barn och en fyrtioårig boxare, som det då handlade om. Hans framträdande blev mycket emotionellt och han darrade på rösten ibland och höjde den i ilska då och då.
Den fråga som hela tiden hängde i luften var om sexturism i Thailand är fult och klandervärt? Ja, kanske man kan säga. - Men var går gränsen? Bastanta damer på stranden i Gambia med unga lokalinvånare eller de lagliga bordellerna i Tyskland och Amsterdam? Eller Mitterrands resa till Thailand?
Han underströk att han inte hade en tanke på att avgå och att han tänkte försvara sin heder till varje pris. Det är en omöjlighet att avgå efter uppmaning av Front National.
Mitterrands modiga försvar av en hopplös sak fick mycket stöd och sympati i kommentarerna efteråt. En kommentator sade att det var första gången i Frankrikes historia som en regeringsmedlem var tvungen att gå ut och försvara sitt sexliv.

Stödet för Polanski vacklar

Under sitt framträdande i TV, sade Mitterrand att han bara ångrade en sak och det var brevet till stöd för Roman Polanski. Han sade att han hade skrivit det under en första emotionell reaktion, utan egentligen att tänka efter vad Polanskis arrest innebar. Det måste ha varit svårt att säga, eftersom de är gamla personliga vänner.
Faktum är att Polanski har erkänt att han våldtagit en minderårig och att sedan har smitit från straffet. I eftertankens kranka blekhet så har många av hans supporters också insett detta faktum. Färre och färre står bakom honom och den allmänna uppfattningen är att han borde åka över till USA och ta sitt straff. Alla är lika inför lagen, kändis eller inte. Ingen vill bli förknippad med ett stöd till en våldtäkt av en minderårig.
Allt talar för att Polanski verkligen blir överlämnad till den amerikanska rättvisan och denna gång lär han inte förvänta sig någon nåd. Problemet är bara att han inte kommer att kunna få en rättvis rättegång efter all uppståndelse och att han är en celebritet.
Frédéric Mitterrands öde ligger i vågskålen. Just nu kan inte Sarko ge honom sparken, men han är onekligen en politisk belastning och får säkert gå i någon snar framtid. Det är synd eftersom han är en av de mest kompetenta och karismatiska kulturministrar Frankrike haft på många år.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Polanski under rättgång i USA 1977, blogspout.com
La Mauvaise vie, livre.fnac.com
Debatt, TF1.fr

Tuesday, October 6, 2009

Anna och Arne Anka – en liten analys


Känner ni till Arne Anka? – Jaså, inte! Det är en fräck och ganska förfallen Anka. Men alla i Sverige känner säkert till mediafenomenet och vulgärprästinnan Anna Anka. De båda verkar vara släkt, med tanke på deras opassande men ibland ganska festliga yttranden.

Arne är skapad av Charlie Christenson och man kan enklast sammanfatta Arne såsom en ständigt pank, alkoholiserad, tuttfixerad amatörfilosof. Tyvärr fortsätter inte hans öden och äventyr nuförtiden. Komikern Robert Gustafsson har spelat Arne på Stadsteatern med stor framgång. Han har också imiterat Annas flytande skånska, som aldrig har en punkt, utan bara fortsätter och fortsätter.

Anna Anka hör till samma kategori, som sin släkting Arne, d.v.s. hon är en stor karikatyr av sig själv, men tar sig ändå på stort allvar. Till skillnad från Arnes fysiska och moraliska förfall är Anna ett spänstfenomen som lider av träningsfobi och äter alldeles för lite och för sunt. Men det kallar jag också för ett förfall. Fenomenet grasserar i USA, där man ofta ser söndertränade kvinnor med hårda muskler och stramande hud. Det sprider sig också till Europa och Sverige. Vänner som har haft förhållanden med dessa muskelkvinnor, säger med en plågad min, att det är som att ha en karl i famnen och tämligen oerotiskt.
Anna säger att hon är 37 år, men jag tycker att hon verkar vara 45 – 50 år.

Arne Anka är ful i munnen och säger dumma saker, dock med en viss finess. Det gör Anna också. Hennes vulgärskånska gör inte saken bättre och språket är fulare än Arnes och saknar helt finess. Men den dagligen avsugne (enligt henne) Paul Anka, som inte har haft en rejäl hit sedan ”Diana” och Frank Sinatras ”My way” behöver inte klaga på det eftersom Anna verkar tala bra amerikanska. Paul är emellertid en framgångsrik låtskrivare och lever antagligen väl på sina royaltyn. Och tjänar man bra i Califonien, så har man råd att köpa härliga hus med en swimmingpool (som i och för sig alltid brukar gå sönder) och anställa billig svart arbetskraft från Latinamerika. – Vem bryr sig?

Fenomenet Anna Anka med sina osannolika uttalanden i präktiga Sverige är förmodligen en övergående sensation, ungefär som hon som dansade en sommar…

Skrivet av Erik Edelstam

Arne Anka, lysator.liu.se
Anna Anka tecknad, Forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/09/.
Den förföriska Anna Anka, expressen.se

Monday, October 5, 2009

Mord, självmord och annat i Sarkolandet

Ett ohyggligt mord skakar Frankrike. Marie Christine Hodeau, en 42-årig kvinna kidnappades när hon var ute och joggade. Gärningsmannen, Manuel da Cruz, var tidigare dömd för kidnappning och våldtäkt av en 13 åring (nästan som Polanski) och hade avtjänat ett straff på 11 år i fängelse.
Marie Christine blev hotad med kniv och tvingades ned i bakluckan på en Peugeot 106, men hon hade sinnesnärvaro nog att notera registreringsnumret på bilen och ringde iskallt Gendarmerna på sin mobil och gav en klar beskrivning. Samtalet avbröts abrupt och det blev tyst.
En jakt sattes igång men man hann inte i tid. Bilen hittades övergiven och föraren spårades upp, men nekade till allt. Efter några dagar hittades kroppen naken och strypt. Det visade sig att galningen först hade bundit sitt offer vid ett träd och gått därifrån. När han senare kom tillbaka, hade Marie Christine nästan hunnit göra sig fri och en strid för livet uppstod. När hon hittades var armarna skadade, vilket vittnar om en kamp för livet. Mördaren hade hennes DNA under naglarna och erkände senare sitt brott.
Mordet har satt igång en debatt att man borde kastrera, på kemisk väg, återfallsförbrytare av sexbrott. Manuel da Cruz erkände att han hade en demon inom sig, som hade tagit överhanden. Det finns faktiskt de som har haft liknande demoner inom sig och som frivilligt låtit kastrera sig kemiskt. De vittnar alla om befrielsen och lugnet i kroppen.

Över till självmord. - Facket på det mastodontlika telefonbolaget France Telecom meddelade plötsligt i våras att 24 medarbetare tagit livet av sig de senaste ett och ett halvt åren. Skandalen var ett faktum och alla undrade naturligtvis vad som pågick inom detta jätteföretag, som mest är känt för sin dåliga service, ungefär som el – och monopolbolaget EDF. Det hemska är att nu har ytterligare tre medarbetare tagit livet av sig och debatten och kritikstormen har tagit ny fart.
I stormens öga står VD:n Didier Lombard, som har gjort en slät figur i TV och dessutom kommit med idiotiska kommentarer. Efter ett slag har facket, CGT, vänt sökarljuset mot Frankrikechefen Louis- Pierre Wenes, som pekas ut som den verklige skurken och slavdrivaren. På bilden står han till vänster och myser tillsammans med högsta hönset Lombard.


Wenes har blivit berömd för sina omorganiseringar och nedskärningar. I en organisation med 100.000 anställda har han skurit bort 22.000 jobb på fyra år. De kvarvarande förväntas ändå göra samma jobb ändå. 35-timmarsveckan gör sitt till. Alla anställda måste jobba lika mycket och lite till, som de gjorde under 40-timmars veckan. Medarbetarna flyttas ständigt runt, vilket gör att de aldrig kan rota sig och känna sig trygga på samma ställe.
Wenes är stenhård och står för en hierkalisk, kommandostruktur, som uppmuntrar till fjäsk, illojalitet och översitteri. För fransmän borde det i och för sig inte vara en nyhet, eftersom skolan här i landet är uppbyggd på och körs på samma sätt.

Den förhatlige Wenes tog till sist sitt förnuft tillfånga och avgick idag, förmodligen också efter press av regeringen, som inser att Frankrike får en dålig good-will av sin usla skötsel av Telecom. Men han lär ändå få ett bra jobb någonstans i regeringen.

Efter att ha rivit ”djungeln” utanför Calais och arresterat alla afghanska flyktingar som fanns där, trodde myndigheterna helt naivt att problemet är löst, men icke sa Nicke. Nu är alla flyktingarna släppta och redan tillbaka i Calais och andra hamnstäder mot England. Nu bor de istället under broar, i portar och under buskar i parkerna.

Ett tips till er som åker till Paris. Det finns en hel del knäppa turistmål i Paris, som fått kultstatus. Den mest berömda är naturligtvis The Doors sångaren Jim Morrison, som är begravd på kyrkogården Père Lachese. Hans grav är ett helt vansinnigt mausoleum. På samma kyrkogård finns Victor Noirs (en journalist som blev vådaskjuten av Napoleons III:s kusin 1870) grav, där han ligger skulpterad ovanpå och folk kan inte låta bli att fingra på figuren. Samma öde har drabbat den egyptiska sångerskan Dalidas byst på Monparnassekullen, där tuttarna är helt blankslitna. Glöm inte bort att rita lite graffiti på sångaren Serge Gainsbourgs husvägg på rue Verneuil, nära Musée d’Orsay.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder:
Marie Christine Houdeau , gaelle.hautefort.com
Louis-Pierre Wenes och Didier Lombard, www.daylife.com
Dalida, paris.angloinfo.com

Sunday, September 27, 2009

Tillbaka till Sarkoland

Efter sommar i Sverige är vi tillbaka i vår lilla by och ser oss förvånat runt på alla krumbukter här i Frankrike, Sarkonixons nästan enväldiga kungadöme. Ty han ställer och lägger sig i vad han vill, men i huvudet verkar det stå still.

Gulliga Korsika
Som en liten uppmjukning körde vi via Provence till Korsika, där vi bilade rund bland bergen på usla, slingrande vägar och stannade då och då i små efterblivna byar med en fientlig befolkning. Ett exempel är Evisa där vi bodde två nätter (läs Gunnelas artikel om vår resa till Korsika):
http://www.wordsandart.com/page1/page1.php?id=3863570236306614394)
Halva byn bestod av igenbommade hus, som var stadda i långt framskridet förfall. Det fanns en hel del, för det mesta, utländska turister, som vandrade i bergen. De få restauranger och hotell som fanns levde på dessa tappra människor. Det enda mat som fanns att få på restaurangerna var vildsvinsgryta eller en äcklig, jättekorv, som heter Coppa. Men efter september är det totalt dött.

Och hur beter sig innevånarna som till stor del lever på turisterna? – Jo de är sura, vrånga och hälsar knappt. Nästan alla är nationalister = maffian och man skall tänka på att varje mål mat och varje hotellnatt ger pengar till dessa kriminella. Därför är ön så efterbliven, utan framsteg och utveckling, varje utböling som försöker bygga något eller utveckla något, blir ”plastiqué”, som det heter på franska, d.v.s. sprängd i luften. Endast vid kusten möts man av välkomnande leenden, vårt fall i L’ile Rousse, norrut. Det som retar mig att det är vi franska skattebetalare som håller denna ö under armarna.

Älskade grannar och underbara omgivningar.
Efter en hemresa under ohyggliga skyfall, installerar vi oss hemma i Ste Gemme, bland våra tjusiga grannar, Häxan med sin ilsket, ständigt skällande hund och hennes aggressive son med flottigt hår, som vi kallar för Den Vidrige; Fimpen, grannen på andra sidan, som alltid har en fimp i munnen; Glosan, den glosögda feta tanten som bor snett över och som inte gillar att man parkerar framför hennes hus, straffet blir att hon ristar i billacken. Mittemot finns ändå eleganta grannar med ett tjusigt hus med massor av antikviteter, välborstade, snutna ungar och en jätteträdgård. Alla hälsar ändå och nickar, även helt okända människor ute på promenaden i Marlyskogen eller i affärerna. Det är charmen med detta stolliga land, även om man får dras med typer som Den Vidrige.


Men solen skiner, sommaren fortsätter, vi köper god mat på marknaden, dricker vin och äter lunch ute på terrassen och befinner oss ändå i slutet av september. Paris ligger en halvtimma bort med bilen och det är inte helt fel att flanera på boulevarderna där och hänga på caféerna med Herald Tribune (Le Parisien får vi på morgonen), en café crème, en liten Calvados och blossa syndigt på en cigarill. Gunnelas intensivt blå ögon tänds som strålkastare när hon tittar i alla skyltfönster.

Sprattelgubben
Det är stor uppståndelse här eftersom Sarko och drottning Carla har åkt till USA. Han skall tala inför FN och sedan vara med på G20-mötet i Pittsburgh. Med det är lätt panik i hans läger.
Problemet är att han är borta i fem dagar och det är den längsta frånvaron sedan han tillträdde som president. Är han borta så länge, så kan han inte hålla koll på läget eller lägga sig i något. Det är naturligtvis inte tal om att premiärministern Fillon tar över och kör landet, vilket alla tidningar tar upp och satirprogrammen i TV skojar om. – A propos fotot, så är det otroligt hur Sarko är lik Nixon.
Det som dominerar på hemmaplan är den s.k. Clearstreamaffären, som är en typisk sjaskig, politisk intrig, som hamnat inför rätta. Sarkonixon, den sittande presidenten, anklagar den f.d. premiärministern, Villepin, för att ha försökt smutskasta honom inför presidentvalet. Ingen talar sanning och båda sidor skriker. Det märkliga är att en sittande president stämmer en f.d. premiärminister och dessutom under en intervju skriker att den misstänkte är skyldig.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till denna otroliga historia, eftersom rätte gången kommer att pågå en månad.

Djungeln
Nej det handlar inte om Fantomen eller Tarzan, utan om ett område utanför Calais, som hade tagits över av flyktingar på väg till England, för det mesta afghaner. Tidigare fanns tusentals flyktingar i ett läger som hette Sangratte, med det stängdes får två år sedan. Flyktingarna började istället campa i skogen, djungeln. Det blev ett fruktansvärt ställe utan några som helst hygieniska arrangemang. Boendet förde tankarna till den värsta slummen i Bombay eller Calcutta. Stället var en skam för en civiliserad demokrati, som Frankrike. – Men vad göra?
Sarkos lösning blev helt enkelt att gripa dessa olyckliga och rädda människor och försöka skicka iväg dem någonstans. Den som höll i yxan blev den ganska osympatiske immigrationsministern Besson, en kappvändare från Socialistpartiet. Sarko var i New York men fjärrstyrde sin marionett.
Det gick som planerat, men frågan blev inte löst för det. Alla förutspår att de som släpps kommer tillbaka igen och försöker smuggla sig över till England.
Min lösning är att titta bakåt. Varför inte göra som Sverige gjorde med invasionen av norska flyktingar under kriget. För att alla dessa unga män inte skulle driva omkring sysslolösa, fick de militär- och polisutbildning, som skulle vara nödvändig den dag de tyska ockupanterna lämnade, eller inte lämnade.
Afghaner och irakier borde istället tas om hand av fransmännen och sättas i militär och polisiär utbildning, så de skulle kunna återvända och skapa ordning i sitt eget land. En bra lön och fint boende under tiden är naturligtvis nödvändig. Varför inte hos Främlingslegionen i Calvi på Korsika. I alla fall afghanerna skulle känna sig hemma bland de karga bergen.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Wednesday, September 2, 2009

Krigsutbrott och förlovning 1939


Krigsutbrottet fredagen den 1 september 1939, för 70 år sedan, kom olägligt för mina föräldrar Louise von Rosen och Harald Edelstam. De hade planerat sin förlovning dagen efter, men tog ut lite i förväg. Louise hade, tillsammans med Harald, redan varit ute hos sin pappa, Hans von Rosen, några dagar innan och berättat om sin förlovning och därmed också blivit firade på Lindö, faderns gods i Sörmland.

Louise skriver kortfattat i sin dagbok den dagen:
” Kussi och jag spelade tennis 8 – 9. Krig utbrutit Tyskland – Polen. Trängsel utanför depeschbyråerna. Lunch hos Sjöbloms. Harald och jag fotograferade oss hos Jaeger; hämtade ringarna. Middag hos Edelstams.”
Middagen ägde rum i Haralds föräldrahem Elfkullen, på Älvsjö gård, tillsammans med hela släkten. Stämningen var med all säkerhet dämpad och sällskapet lyssnade säkert på TT:s nyhetssändning från Radiotjänst, kl. 19 00. Ingen visste egentligen vad som låg framför och hur Hitler skulle reagera på England och Frankrikes ultimatum och den beordrade mobiliseringen.

Nästa dag, den 2 september, när de tyska pansardivisionerna stormade fram genom Polen och världen väntade med ångest på vad som skulle hända, var Louises tankar upptagna av helt andra saker.
Huvudstöten kom från Ostpreussen och Luftwaffe var i full gång med att bomba flygfält och städer. Vid Danzig bombarderade den tyska kryssaren Schleswig – Holstein den polska militära depån Westerplatte och den tyska armén försökte ta den med storm, vilket misslyckas efter svåra förluster. Först efter en vecka var man tvungen att kapitulera.
Denna dramatiska dag skriver Louise i sin dagbok:
Min förlovningsdag; jag salig. Mianne (Louises syster) kom in med té på morgonen. Sprang ärenden hela f.m. Spelade tennis med Gitta (Nordenskiöld) e.m. Förlovningsmiddag i stora villan på Listonhill. Underbart.”

Det är rörande rader. Louise är 21 år och längtar efter att gifta sig och komma hemifrån, särskilt från moderns gastkramning. Louise bodde hos sin moster Margit Bonde, som hon älskade. Margit bodde på Strandvägen 80, numera koreanska ambassaden, mitt emot den amerikanska.
Louise hade säkert inte några djupare funderingar vad ett krig skulle innebära. Hon hade haft en skyddad uppväxt på sörmländska gods och svenska ambassader utomlands. På fotot är hon vacker och ser trygg ut, i själva verket var hon osäker, hade dåligt självförtroende och kände sig rotlös. Äktenskap och en egen familj var för henne en dröm om frihet och eget ansvar.

Harald, däremot, hade säkert en annan insikt. Han hade just kommit in på UD, efter att har blivit underkänd på sin jur.kand. examen och sedan tvingats plugga som en galning för att klara den en andra gång. Hans betyg var slätstrukna och han blev anställd med knapp nöd. Han sattes i arbete på pressavdelningen och kunde följa utvecklingen på nära håll.
Harald var dessutom reservofficer, kursetta på Karlberg, en stridis av oanade mått och sugen på att gå i fält och slåss på allvar. – Louise och Harald skulle få uppleva kriget på närmre håll än många andra svenskar.

Harald dog den 16 april 1989 och hann inte uppleva 50-årsdagen av sin förlovning och heller inte murens fall eller kommunismens kollaps. Louise dog fjorton år senare i hjärtsvikt. Hon blev 84 år.

Skrivet av Erik Edelstam

Foto: Louise von Rosen 1938, Harald Edelstams Arkiv
Harald och Louise Edelstam på bröllopsresa på Capri 1939.
Harald Edelstams Arkiv.

Tuesday, July 28, 2009

Några tips om hur man överlever en brand i en byggnad.


När jag läste om den stora brandolyckan i Rinkeby, så var det som om en kall vind blåste genom min själ. En fader förlorade nästan hela sin familj. Jag vet nästan hur han känner, eftersom jag har varit med om samma sak. Min dotter dog inte, men hon förvisades till ett livstids fängelse i sig själv, utan hopp. Kanske vår historia kan vara någon hjälp…

För tio år sedan hade jag inte anledning att någonsin tänka på farorna i samband med brand. Bränder var något som man läste om i tidningen. – Men sedan kom den stora katastrofen när min yngsta dotter Ellinor råkade ut för en brand i den fastighet där hon bodde i Paris. Hon var då 22 år gammal och hade hela livet framför sig.
Hon bodde på sjätte våningen och vaknade upp när den lilla ettan redan var fylld med, svart, tjock rök. Klockan var fem på morgonen den 6 december och det var kolmörkt ute. Hon försökte ta sig ut, men i paniken och skräcken gjorde hon allt fel. Hon öppnade dörren och försökte ta sig ut, nedför de sex trapporna. På vägen ned andades hon in kolmonoxid och cyanidgaser och lyckades bara komma ned till tredje våningen. Hon stupade redan på fjärde våningen och föll ned den sista trappan, helt naken.
När brandmännen fann henne hade redan hjärtat slutat slå. Vi vet inte hur länge hjärtstilleståndet varade. Men efter fyra minuters kamp nere på den smutsiga gatan lyckades de få igång hjärtat igen. Hon skyfflades in i en ambulans där hjärtat stannade ytterligare en gång. Efter fyra veckor i koma vaknade hon upp och då kunde vi konstatera att hon hade fått omfattande hjärnskador. Min stackars, älskade dotter hade då blivit totalt förlamad, kunde inte svälja, tala eller hosta. Hon matas via sond och är dessvärre helt blind. Men hon hör och blir glad när hon hör min röst.
I följande text kommer jag att använda Ellinor som ett varnande exempel om hur man kan överleva en brand. Hon är ett brutalt bevis om hur eld och fasa kan gör besök hemma hos dig vid vilken tidpunkt som helst.

Röken och gaserna

De flesta skadorna och dödsfallen i bränder orsakas av rök och gaser. Hade Ellinor haft en brandvarnare i ettan så hade hon varit med oss idag, som en glad, frisk flicka. En mycket enkel apparat som tjuter högt och minsta rök (även matos). Brandvarnaren ger dig också tid att tänka efter vad du skall göra i fortsättningen, vilket är en ytterst viktig faktor. Din farligaste fiende, mycket farligare än elden, är paniken. Då gör du allt fel. Femton sekunder av reflektion och tanke kan rädda ditt liv.
Röken innehåller mycket farliga gaser: kolmonoxid och i värsta fall cyanidgas. Cyaniden kommer från brinnande plast och förstör genast dina hjärnceller. Judarna i Auschwitz gasades med en cyanidgas som kallades för Zyklon B.
Röken som kommer från en eld eller glöd, fyller trapphus och korridorer och smyger sig in i ditt rum under dörren, stiger mot taket och fyller det tills du inte kan andas längre. Röken är fet, kolsvart och gör att du inte kan se många centimeter framför sig. Erfarna brandmän kan lätt gå vilse i kolmörkret.
Det farligaste ögonblicket kommer när rökgaserna möter elden och kan då explodera med en fruktansvärd kraft.

Stäng inne eller ute elden.

En eld måste stängas ute eller inne från ditt rum. Är du inne i ett rum med elden utanför är det bättre att stanna och vänta. Håll dörren stängd och kanske du måste öppna ett fönster och vädra ut eventuell rök. Lägg våta handdukar vid dörren för att hindra röken att komma in.
Ellinor öppnade dörren och rusade ut, rakt in i röken och elden. Hade hon stannat hade hon kunnat bli räddad av brandmännen.
Ser du brand i ett rum, stäng dörren och fönster. Det är förvånansvärt hur länge en dörr kan stå emot brand.
Syre göder elden. Syrebrist kväver elden.

Evakuering.

Människor i panik tenderar att fly samma väg de kom in, särskilt på offentliga platser. De flyr från en fara till, vad de tror, en säkrare plats. Barn kan ofta gömma sig under ett bord eller i en garderob, där de känner sig säkra, medan brandmännen letar efter dem.
På många hotell och i fastigheter finns alltid nödutgångar och brandtrappor. Folk brukar undvika dem i rädslan av dessa mörka och smala passager. På den stora diskotekbranden i Göteborg var alla nödutgångar blockerade, vilket orsakade många döda av rökskador.
En annan fara är den falska känslan av kollektiv säkerhet. I paniken förlorar du ditt rationella tänkande och gör vad de andra gör. Ett hemskt exempel är brandolyckan i Londons tunnelbana. Panikslagna människor fortsatte att åka upp på rulltrappor till den övre våningen, trots att personal försökte hindra dem. Där uppe mötte alla en säker död i röken.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste för dig själv är att du är medveten om att elden kan bryta ut var som helst och när som helst. Det är därför viktigt att du skapar ett omedvetet beteende när du kommer in i offentliga lokaler, hotell, diskotek eller ett okänt hus.
Brandvarnare? Eldsläckare? Var kan jag komma ut snabbt? Kolla nödutgångarna! Det låter larvigt, men är faktiskt blodigt allvar. Tänk på Ellinor!
Lita på dina sinnen och, det viktigaste av allt, lita på din näsa. Om du känner röklukt – ge dig av snabbt. Om du blir överraskad av röken, ligg ned på golvet, lugna ned dig och tänk: ”Vad skall jag göra nu?” – Dessa sekunder av tanke kan rädda ditt liv!
Försök att släcka elden om du kan och stäng inne eller ute elden och röken. Varna andra människor eller väck dem. Ellinors grannar klarade sig alla upp på taket, ingen brydde sig om att väcka henne.

Alla mina synpunkter är resultatet av ett seminarium som ordnades på initiativ av mig, i samarbete med Svenska Brandförsvarsföreningen och Folksam. Brandingenjörer, brandmän, psykologer, kommunikationsexperter och lekmän diskuterare hur en brand fungerar och hur vi människor reagerar när den bryter ut.
Mina synpunkter kanske kan, en vacker, solig dag eller en mörk natt, rädda ditt liv.

Skrivet av Erik Edelstam

Tuesday, June 23, 2009

Johan af Donner på schavotten


Under franska revolutionen klev aristokraterna upp på schavotten, halshöggs och slängdes ut till pöbeln, de ylande hyenorna och fähundarna.
Något liknande har hänt f.d. kommunikationschefen på Röda Korset, Johan af Donner. Bildlikt talat. Hans öde ger upphov till en rad frågor som det vore intressant att få svar på.
Varför avslöjades hans namn i pressen? Var det för att han är aristokrat, d.v.s. adlig? Kallas det för allmänintresse att vara medlem i Riddarhuset? Bedöms en adlig efter andra normer än en Carlsson eller Petterkvist? – Intressanta frågor

Journalisten och fähunden Mattias Carlsson skrev en osedvanligt sliskig och tendentiös artikel i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5408772.ab, där han både gjorde sig till åklagare och domare och fällde en dom över en person som bara är misstänkt för brott. Enligt vårt demokratiska rättssystem är ingen en brottsling förrän han är dömd i alla instanser, vad än brottet må vara.
Carlsson skriver på ett raljant sätt om välputsade skor, adel, fina manér och dyrbara vanor. Artikeln visar på ett klart sätt hur en hänsynslös journalist, fylld av fördomar och som uppenbarligen inte har några fina manér, krossar en person och hans oskyldiga familj, bara för att skapa en sensation. Var tog objektiviteten och anständigheten vägen?
Carlsson verkar vara helt korkad när han inte inser att man föds med sitt namn, ungefär som man föds med rött hår eller mörk hy. Varför skall man bli trakasserad för det?

Carlsson slåss säkert för vår tryckfrihet, men rättssäkerheten bryr sig inte denne mäktige mediaperson om. – Skäms!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: politisktinkorrekt.wordpress.com

Saturday, May 23, 2009

EU-valet och internet


EU-valet borde vara ett ödesval för internet. Ända sedan vi fick internet in i våra liv har misstanken funnits att stater, myndigheter och företag skall ge sig in och reglera och ta betalt för internet. Vi betalar redan för tillgången till servrar och abonnemang, men det kan komma fler pålagor.
Vitsen med internet var från början att det skulle vara ett fritt nätverk, tillgängligt för alla. Ingen skulle lägga sig i hur man använde det. Totalitära länder, som Kina, har redan infört censur.

Internet är idag så pass viktigt för våra liv att man verkligen måste ta ställning och kämpa för friheten. Inom EU förbereder man restriktioner, särskilt när det gäller fildelning. - Vad kommer sedan?
I Sverige har Riksdagen redan infört en fildelningslag, så även i Frankrike. Fildelningen är egentligen inte användarnas problem, utan underhållningsindustrins. Jag tycker att det är upp till skiv- och filmbolagen att finna tekniska lösningar, så att internetanvändare inte kan ladda ned deras innehåll. En stor majoritet skall inte anpassa sig och kriminaliseras bara för att en minoritet tjänar mindre pengar.
Här i Frankrike innebär fildelningslagen att man blir avstängd från internet under ett år efter tre varningar. Detta utan någon som helst rättslig prövning. Det är ungefär som att bli förbjuden att läsa tidningen.

Vi måste rösta bort mörkermännen som vill begränsa internet. Problemet är bara att leta reda på vem man skall rösta på. Efter en snabb genomgång av de svenska partiernas hemsidor (vad de är trista), framgår att alla etablerade partier, utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är emot fildelning och vill därför begränsa internet. Vad synd. Inte ens Carl Bildts hustru, Anna Maria Corazza, vill försvara internet. Hon verkar annars vara den bästa kandidaten, med sina språkunskaper och internationella bakgrund. Genom ett typiskt partimygel hos Moderaterna flyttades hon ned till 8:de valbar plats. Ibland är det synd om Moderaterna.

Jag har ingen lust att rösta på kommunisterna eller Miljöpartiet, så då står jag där. Det sista som återstår är det nyskapade Piratpartiet, ett enfrågeparti. Deras enda fråga är att kämpa för internet, vilket jag också vill göra. Det är ett gräsrotsparti, som tänker sig samarbeta med den parlamentsgrupp som värnar om Internets frihet, då förmodligen den liberala gruppen eller de gröna. Det köper jag.

Eftersom jag är bosatt i Frankrike har den lustiga situationen uppstått att jag både kan rösta i Frankrike och Sverige. Tyvärr är jag inte i Frankrike på valdagen (man har inte poströstning här), så det får bara bli röstning i Sverige. – Jag tänker rösta på Piratpartiet.

Rösta på Piratpartiet, så väljer du internet!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto:www.home.neab.net

Thursday, May 21, 2009

Att möta våren på Rivieran

Efter flera veckors regn och grått väder, beslöt vi oss, för att en dag i maj bila ner till Rivieran. Vi har ju båda bott där tidigare, men nu hade det gått två år, sedan vi var där sist.


Livet här utanför Paris flyter på med skogspromenader, någon dag i Paris eller Versailles, besök av barn och barnbarn eller middagar med goda vänner, men nu hade vi några lediga dagar och efter att ha avvaktat dimman, som låg som ett lock över staden, kom vi iväg vid 9-tiden på morgonen.
Den vanliga vägen via Lyon kändes inte så lockande, utan i stället reste vi via Loire-dalen mot centrala Frankrike och Clermont-Ferrand.
Landskapet är oändligt och oerhört vilsamt för ögat. Där finns inga fula reklamskyltar som förstör utsikten utan färden går genom böljande jordbruksbygder med betande kor.
Då och då varnar oss trafikinformationen för vilsegångna hjortar som förvirrat sig ut på motorvägen, men vi har tur (eller kanske hjortarna) och trafiken flyter på utan alltför många långtradare. De är annars föremål för stor irritation eftersom de allt som oftast kör om varandra – helst i uppförsbacke - vilket gör att all annan trafik stannar upp eller måste bromsa in.
Varannan timme tar vi paus och byter om varandra vid ratten. Motorvägscaféerna är välskötta men vi saknar de tyska motorvägarna där det alltid finns prydliga skålar med hundmat och färskt vatten framsatta. Vår lilla Parson Russel-tik Sushi får nöja sig med vårt eget medtagna vatten, men hon har inga stora anspråk, utan är väldigt glad över att få följa med och slippa hennes annars 3-stjärniga hundpensionat.

Framemot niotiden på kvällen kör vi genom ett folktomt Antibes och frågar oss, var finns allt sydfranskt folkliv? Hela staden är tyst och öde och vi inser att vår sydfranska middag får intas någon annanstans.


Vi har bokat in oss på ett charmigt litet hotell på Cap d’Antibes och efter att ha checkat in väljer vi, att istället för Antibes, köra till Juan-les-Pins. Där är det lyckligtvis fullt kvällsliv och vi hittar en fiskrestaurant med både ostron och andra skaldjur. Kvällen är mild och vi kan sitta ute, något som är väldigt exotiskt för oss frusna parisare.

Nästa dag tar vi oss till gamla Antibes och där är marknaden i full gång. Underbara stånd med grönsaker, olivoljor och ostar möter oss och vi slår oss ner och får vårt mogonkaffe med croissanter. Överallt hör vi italienska och engelska, var är alla fransmän? De flesta omkring oss är ”troisième age” d.v.s 70 och uppåt och alla avhandlar högljutt sina krämpor.
Det är inte särskilt upplyftande, så vi beslutar oss att fara vidare till gamla delen av Nice.
Här är också marknad, men med en helt annan publik. Några turister, men också unga fransmän och fransyskor som har ”gjort marknaden” och nu äter lunch. Vi är på Cours Saleya, där det alla dagar är matmarknad utom på måndagar, då man kan göra fynd på antikmarknaden, om man är tidigt ute.

Vår lunch äter vi på ”Safari”, en restaurant som inriktat sig på specialiteter från Nice, t.ex ugnsmarinerade paprikor i ansjovissås eller ”bagna couda”, som består av färska grönsaker, som doppas i en ljummen olivoljesås bestående av vitlök och ansjovis.
Sedan vandrar vi genom de gamla gränderna med sina vackra husfasader i ockra eller sienna mot Moderna muséet. Tyvärr blir vi besvikna, muséet har inte riktigt levt upp till sina förväntningar och utställningen, som pågår just nu, med Luca Pignatelli och Eric Michel lämnar oss ganska oberörda.
I stället återser vi den permantenta samlingen och det är alltid lika inspirerande.
Efteråt flanerar vi genom de gamla delarna i Nice och njuter av det milda ljuset och det härliga folklivet. Vi inser att just så här ska livet vara, långt ifrån all stress och alla strejker i Paris. Bilköerna är obefintliga och allt är ”easy going”.

På kvällen äter vi middag med goda vänner på torget i Valbonne. Svalorna susar runt under hustaken, kyrkklockorna ringer och vi njuter av den milda kvällen.
Ett besök på marknaden i St Tropez är ett ”måste”, så vi lämnar Alpes Maritimes och beger oss mot le Var. Här är landskapet mycket vackrare, det är inte lika bebyggt och bergen reser sig majestätiskt. Vägen ner mot Ste Maxime är upprustad och breddad och man känner inte längre att man bilar med hjärtat i halsgropen.
I Ste Maxime har tiden stannat och det känns som om man är på en evig semester. Men många gamla affärer har givit vika för chica boutiquer och flera nya restauranter har öppnat.
Men St Tropez är sig likt. Här ligger fortfarande lyxbåtarna sida vid sida och akterdäcken är fyllda av unga lättklädda flickor. Gatorna är fyllda av motorcyklar och det är antagligen det enda vettiga sätter att ta sig fram här nere…
Vi sitter med varsitt glas rosévin och betraktar den levande gatubilden framför oss, och vi känner, att just så här ska livet vara och vi frågar oss, vad det är som håller oss kvar i det hetsiga Paris…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Sushi i Ste Maxime, Safari i Nice,
www.bourges.com och destination360.com

Sunday, May 10, 2009

Sarkoland med skatteparadis, korruption och blind rättvisa


Skatteparadisen
Idag talas det mycket om skatteparadis, som Liechtenstein, karibiska öar, kanalöar, Monaco och andra paradis, där vi kan gömma våra pengar. I debatten, som ständigt pågår här i Frankrike framkommer intressanta aspekter. Tidningarna, d.v.s. mitt husorgan, Le Parisien, www.leparisien.fr (läs denna utmärkta hemsida och öva franskan) rapporterar att även stora företag som Adidas, Michelin och oljebolaget Elf har kört över pengar till skatteparadis. Det handlar om att tvätta svarta pengar och andra fula skattesmitningar, förmodligen pengar i vänstra fickan för direktörerna. Kommentatorer påpekar att privata pengar som stoppas in i skatteparadisen är förmodligen några få procent, jämfört de enorma summor som sätts in av stora företag. Det förmodas också att regeringar, däribland den franska, också för över pengar till skatteparadisen.
Frankrike kan stänga Monaco på några dagar, så kan också engelska regeringen, när det gäller kanalöarna. Kina har Hongkong och Macau, där de vräker in pengar. Schweiz har banksekretessen som helig ko, men är nu illa ute med storbanken UBS skumma och olagliga affärer i USA. – Men viljan finns inte och alla profiterar på skatteparadisen. Hyckleri och korruption bland världens ledare är förfärlig.

Korruption

Frankrike är ett korrupt land, både i näringslivet och bland politiker. Skandalerna duggar tätt. Senaste skandalen är en korruptionsaffär, där Frankrike sålde sex fregatter till Taiwan. En mellanhand, Andrew Wang, fick mutor på 500 miljoner dollars, som han senare distribuerade ut en del till andra mellanhänder. Olika skumma bolag bildas och förfalskade pass delas ut. Det blir kris och ett skiljedomsförfarande sätter igång, där franska staten, med största sannolikhet, döms till ett skadestånd på svindlande 1 miljard euros. Naturligtvis är det skattebetalarna som betalar. Hur många vårdcentraler eller skolor kan man inte få för en miljard euros.

Den blinda rättvisan


Till sist den absurda historien om Christine Kerballec, en 44-årig mamma till en dotter, som är dömd till tre månaders fängelse. Brottet? – Hon lämnade inte in sitt körkort när hon fick det indraget.
Boven i dramat i hennes fall är att hon, efter en del småförseelser i trafiken, blivit av med alla sina 12 poäng i sitt körkort. Jag vet hur det är, nu har jag bara 5 poäng kvar.
När hon blev stoppad av polisen upptäckte man saken och krävde att hon skulle lämna in sitt körkort. Till sin fasa upptäckte hon att körkortet var borta, trots tappert letande hemma och i bilen. Men vad händer då? – Jo, de nitiska gendarmerna utverkar en dom om husrannsakan i hennes hem och i bilen och snokar igenom bostad och bil, för att verifiera att hon inte ljugit om körkortet.
Hennes advokat schabblar och upplyser inte om den första domstolsförhandlingen. Hon klassas som frånvarande och döms till 1 095 € i böter, drygt 10 tusen kronor, dels för att hon inte infunnit sig och dels för att hon inte lämnat igen körkortet. Christine har inte en chans att betala. Hon har helt enkelt inte de pengarna, de få pengar hon hade gick åt till att betala hyran. Då blir det fängelse istället, 10€ om dagen får hon tjäna av, totalt hundra dagar.
Hon grips av panik, vågar inte och vägrar gå i fängelse för en sådan bagatell, utan flyr fältet till modern, först efter att ha sålt sin våning. Christine lever nu som en fredlös.

Systemet med radarkameror och automatisk behandling av böter, gör att fler och fler människor råkar illa ut och blir behandlade som simpla förbrytare av domstolarna. Rättssäkerheten är i gungning. De som bråkar lyckas, konstigt nog, komma undan. Vi utlänningar med franskt körkort, ber naturligtvis, våra vänner där hemma att skriva på böteslappen att de har kört bilen, så slipper man i varje fall bli av med poäng.
Christine Kerballec tänker dra sitt fall inför den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att protestera mot trakasserierna från den franska rättvisan. Det skall tilläggas att när historien kom ut i tidningarna så startades genast en insamling för att betala böterna. Rebelliska fransmän kan faktiskt vara riktigt solidariska ibland.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.noulakaz.net, www.leparisien.fr
www.aviation-francaise.com och www.ouest-france.fr

Friday, March 27, 2009

Hur får man ut Dawit?


Det är egentligen inte klokt att svenska regeringen, säg UD, inte har lyckats få ut den svensk-eritianska journalisten ut sitt fängelse i Eritrea. Carl Bildt mumlar om ”tyst diplomati”. Det för tankarna till Raoul Wallenberg, som lämnades till sitt öde i sovjetisk fängelser eller svenskan Dagmar Hagelin som mördades på någon tortyrcentral i Argentina på 70-talet, helt övergiven av en mesig utrikesförvaltning. Svenska regeringen sysslade då också med s.k. ”tyst diplomati, som egentligen är likhetstecken med dödsdom. Vi kan helt enkelt konstatera – det fungerar inte.
Har den svenske ambassadören, Fredrik Schiller, som har ansvar för Eritrea, någon gång stått vid fängelset i Eritrea och försökt ta sig in? Vi vet inte, men det verkar som att han inte har vågat göra det.

Sverige har försökt sig på ”tyst diplomati” flera gånger, men vad jag vet har det aldrig lyckats. Med tyst diplomati menas ofta att man försöker få ut folk genom de officiella kanalerna, vilket vi vet är dömt att misslyckas.
Under andra världskriget sattes de svenska diplomaterna på prov när det gällde att få ut medborgare ur fängelser, särskilt i Tyskland och i dess ockuperade länder. Min fader Harald verkade både i Berlin, och särskilt i Oslo under kriget. I Oslo lyckades han få ut flera svenskar ur Sicherheitsdiensts fängelser, antingen på Møllergaten, Victoriaterasse och framför allt från koncentrationslägret Grini. 30 år senare fick han ut samtliga svenska fångar från det fruktansvärda koncentrationslägret på Nationalstadion i Santiago, Chile. – Där hade det inte fungerat med ”tyst diplomati”. Han var tvungen att ta sitt ansvar som svensk, officiell representant, att få ut de svenska medborgarna.

Ett fall som säkert inspirerade honom var säkert en historia, när han var attaché i Berlin under kriget. Gestapo hade haffat nio svenska representanter för Svenska Tändsticksbolaget i Warszawa och dömt dem till döden. De var anklagade för att ha förmedlat meddelanden från den polska underjordiska rörelsen till exilregeringen i London och satt i Gestapofängelse i Tyskland. Dessa svenskar anses vara de första som rapporterade om förintelselägren i Polen. Bland dessa modiga människor kan främst nämnas chefen för STAB, Carl Herzlow och ASEA-chefen, Sven Norrman.
Ärendet kom upp på bordet i den svenska beskickningen i Berlin, där den fege och räddhågsne ministern Arvid Richert var minister. Han ville också göra ”tyst diplomati” och gick via de officiella kanalerna, d.v.s. statssekreteraren Weizäcker i Auswärtiger Amt (tyska UD). Det var en hel del skriftväxling, men inget hände, naturligtvis.

Då tog det Wallenbergsägda Tändsticksbolaget saken i egna händer, förmodligen med hjälp av Jacob Wallenberg, som hade djupa kontakter i Nazi-Tyskland. Man tog kontakt med Himmlers finlands-svenske massör, Felix Kersten, som hade SS-chefens förtroende och som lyckades övertyga honom att släppa svenskarna.

Den ”tysta diplomatin” fungerade inte där och kommer heller inte fungera i fortsättningen. Det gäller att vara kreativ, fräck och ta saken i egna händer, ungefär som Tändsticksbolaget eller pappa Harald

Skrivet av Erik Edelstam
foton: Jinge.se och france5.fr

Wednesday, March 25, 2009

Nu kommer våren till Sarkoland

Våren är här, där vi bor utanför Paris. Eller i alla fall, var här. Hela förra veckan bjöd på strålande sol och vi åt lunch på terrassen varje dag. Påskliljorna har slagit ut, forsythian blommar intensivt gult i varje hörn, magnolian blommar och vi har till och med plockat vitsippor i skogen. Men nu har ruggiga vädret kommit tillbaka, även om det kommer solstrålar då och då.

Det våras också för de stackars offren för Frankrikes ambitiösa atombombsprogram mellan 1960 – 1996, som jag skrivit om förut: /www.wordsandart.com/page0/page0.php?id=5296139703706877607?v=2
Försvarsministern Hervé Morin skall betala ut 10 milj. € till ett hundratal offer i skadestånd, förmodligen får också Francis Pailler som står så sorglöst, på bilden, vid atomsvampen.

En drabbad som har haft cancer flera gånger, berättade i TV, med ett litet skratt, att man trodde att ett par motorcykelglasögon skulle skydda mot strålningen, där han stod i shorts och sandaler, på ett observationsfartyg. – Men hade ingen skyddsdräkter?, frågade reportern. – Jovisst, men bara befälet.
Övriga 150.000 som deltog i proven får inget, heller inte stora delar av befolkningen i Franska Polynesien. Cancerfallen är galopperande där, men ingen bryr sig.

Frankrike har haft sin beskärda del av skandaler med bonusar, aktieoptioner och fallskärmar. När VD:n och styrelseordföranden för det gigantiska bilkomponentföretaget Valeo, Thierry Morin avgick fick han en fallskärm på 30 milj.€, vilket har väckt upprörda känslor här. Mest på grund av att företaget har friställt tusentals arbetare och dessutom fått krishjälp av staten. Mannen är offentligt utskämd, men kommer förmodligen undan med blotta förskräckelsen och en tryggad ålderdom.
Samma sak hände i jättebanken Societé General, där den giriga ledningen roffade åt sig bonusar och aktieoptioner för miljontals euros, samtidigt som man friställde medarbetare och tog emot miljarder i krishjälp. Idag uppdagades samma sak i ett av banken Crédit Agricoles dotterbolag. Media frossar.
Sarko rasade i ett tal i St Quentin igår och kallade direktörerna (av vilka flera är nära vänner) för oanständiga tjuvar och hotade med lagstiftning. Men som det brukar vara med honom, så stannar det bara vid ord och stora gester. Ryktet går, förresten, att Sarko och drottning Carla redan har tröttnat på varandra och ägnar sig på var sitt håll åt egna kärleksaffärer. Hon har i varje fall inte blivit sedd offentligt på ganska länge. Kanske hon sitter hemma och komponerar och plinkar på gitarren.

Det har också avslöjats att man i vissa polisdistrikt har kvoter för böteslappar. Varje polis måste uppfylla en viss kvot i böter för bilister. Det förklarar varför det ibland vimlar av poliser med fartkameror på de mest omöjliga ställen. Någon förklarade på nyheterna att systemet är osunt, eftersom poliserna då helst ställer sig vid raksträckor, vid breda vägar, där chansen är störst att hugga fortkörare. Sådana sträckor är emellertid ganska trafiksäkra. Man ser dem sällan vid stopptecken eller vid skolor, där det sker mycket olyckor, men där man sällan sätter fast någon. – Känns tendensen igen?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Le Parisien och lexpress.fr för Morin

Tuesday, March 24, 2009

Wanja förstod förmodligen ingenting


Den senaste debatten om Christer Elmehagens extrema pension och andra förmåner har satt LO-ordföranden Wanja Lunby-Wedins omdöme i medias sökljus. Visste hon verkligen om vad styrelsen beslutade om? Hade hon läst årsrapporten? Blev hon lurad av styrelsen, som hon själv påstår, i ett försök att skylla ifrån sig?

Min teori är att hon helt enkel inte förstod vad som sades och vad som stod skrivet. Då är det lätt att sitta och tänka på annat och tro att någon annan i styrelsen tänker. Frågan är också hur mycket övriga i styrelsen förstod?
Ofta är det så i styrelser att någon munvig person sköter snacket och pratar på i oändlighet med en mängd ord och vändningar. Man fattar ingenting. Ungefär som i skolan, så kanske Wanja inte vågade fråga vad det var frågan om, i rädsla att visa sin okunnighet eller brist på uppmärksamhet. Än mindre vågar hon erkänna det i media. Så enkelt kan det faktiskt vara. Det är faktiskt pinsamt (vilket det egentligen inte är) att erkänna att man inte förstår, särskilt om man är en kvinna i minoritet i styrelsen.

Till saken hör att yrkespolitiker ofta inte har en utbildning som matchar deras uppgifter. Wanjas enda utbildning är undersköterska, vilket inte är att förakta och hon har säkert också blivit internutbildad inom facket, men räcker det till? Hade hon varit civilekonom med erfarenhet från näringslivet hade hon kanske genast (med lite uppmärksamhet) upptäckt den girige Elmehagens manövrar.
En politiker skall egentligen inte behöva ha någon utbildning. Därför finns alltid sakkunniga tjänstemän som skall föredraga ämnet för den okunnige politikern, som därefter kan ta beslut enligt sin politiska erfarenhet. Men det verkade som Wanja inte hade en slav som viskade i hennes öra.

Under många år i reklambranschen, som copywriter, förvånades jag ofta över företagsledningars okunnighet. Min uppgift var att gå igenom ett företags produktprogram och de tekniska beskrivningarna, som alltid var väldigt komplicerade och skrivna på tekniskt fikonspråk. Sedan skulle jag beskriva härligheten på vanlig prosa och dessutom göra det säljande. Det var ett väldigt arbete som krävde fantasi och noggrannhet, men inte omöjligt.

Hur många gånger hände det inte, när jobbet väl var klart, att det var första gången dessa företagsledare egentligen fattade vad de sysslade med och vad de skulle marknadsföra. Vidare kunde jag, som utomstående, inte låta bli att chockeras över klantiga marknadsföringsåtgärder och konstiga styrelsebeslut. Mycket beroende på att inblandade inte riktigt förstod vad de sysslade med.
Det värsta var väl Ericsson VD:n Björn Svedbergs motstånd, när dotterbolaget SRA ville utveckla den s.k. biltelefonen till en bärbar mobil i början av 80-talet. Fler exempel finns säkert hur mycket som helst.

Kära Wanja, vi förstår dig. Vi har alla suttit i klassen och inte fattat ett dugg. Vi har heller inte vågat fråga. Problemet är bara att du inte har mod att berätta det. Kanske det skulle hjälpa alla LO-medlemmar som sitter i styrelser utan att förstå vad det är frågan om. Mitt budskap är : Våga fråga! Då får du mer respekt, även om du sitter i blåställ.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto, s-info.nu

Saturday, March 21, 2009

Min kollega påven har gjort bort sig – igen!


Påven Benedictus XVI och jag är faktiskt kolleger, hur konstigt det än låter. Som vi ser på bilden bredvid och vad vi vet, så var han luftvärnsskytt under kriget. Han satt antagligen på en tysk, fantastisk kanon (förmodligen krigets bästa artilleripjäs), som kallades för 88. En grov kanon som sköt ned massor av allierade bombplan. De kallades på stridsflygarslang för ”Viermots”, fyrmotorer. På vapenrocken har han Luftwaffes emblem, med örnen i perspektiv (luftvärnet hörde till Luftwaffe). Jag vet inte om han var riktare eller laddare. Sköt hans batteri någonsin ned en Viermot? Kommer han att träffa de allierade piloterna i himmelen?

Jag satt på en luftvärnskanon under min militärtjänst på KA5 i Härnösand på 60-talet. Min uppgift var föga glamorös. Jag var laddare och stoppade ned stora knippen av granater i kanonen, en elegant Bofors 40/48, som small något fruktansvärt och skakade av rekylerna. Hörselskydd var det inte tal om på den tiden och det ringde i öronen efteråt. Men det var härligt när det smällde och vi såg spårljusen försvinna upp i skyn.
Tyvärr hade vi aldrig råd att skjuta många skott, annars hade det varit underbart att bara få brassa på. – Vi, på vår tropp, fick aldrig chansen att skjuta ned några flygplan, men vi var skickliga och vann det ganska absurda priset, SM i luftvärnsskytte.

Jag kan inte låta bli att ta upp saken igen, men hela debatten i Frankrike idag, rör sig om Benedictus XVI:s klavertramp.
Min käre kollega, påven, har, som tidigare meddelats, gjort bort sig. Och det är inte första gången. Han var på väg till Kamerun i Afrika och hade en liten presskonferens bland noga utvalda journalister på flyget Då hade han det dåliga omdömet att säga att kondomer bara förvärrar AIDS epidemin. Bättre då med trohet inom äktenskapet och avhållsamhet. Han efterlyste en ”human sexualitet”(?)
Då tog det bokstavligen hus i helvete. Här i Frankrike, som är ett starkt katolskt fäste med många troende, bevakas påven noga av pressen och tidningarna fylldes av braskande rubriker. I det ena debattprogrammet efter det andra på de olika kanalerna, skällde man på påven eller på varandra.

Alla påvar före honom har också fördömt skyddsmedel, men det sensationella var att han nämnde kondomen vid namn, ”préservatif”. Det har ingen gjort före honom och då också länkat det ihop det med AIDS-epidemin. Det paradoxala är att katolska hjälporganisationer i Afrika och f.ö. i hela världen, delar ut kondomer för att motverka spridningen av AIDS. Men det framgår också att kondomer, trohet och avhållsamhet, i kombination, är den bästa medicinen mot HIV/AIDS.
Han hade otur med timingen i Frankrike. Just den här veckan pågår en stor insamlingskampanj, SIDACTION, för AIDS (SIDA på franska). Så när nyheten lästes upp TV, satt alla reportrar med AIDS band på kavajen. Jag trodde först det var en sorts protest mot påven, men sedan dök bandet upp i alla program och shower på alla kanaler. Längs uppe till vänster i rutan finns också en liten logotyp för kampanjen. Jag lovar att jag skall skänka pengar.

Jag är ingen påveexpert, men det finns många experter i den franska TV:n, så jag får hämta uppgifter därifrån.
Man säger att Benedictus är en stockkonservativ, dogmatisk påve, som lever i sin egen värld och sitter och skriver, en teoretiker. Hans närmaste man och informationschef är en stenhård jesuit, som också anses ligga bakom det misslyckade framträdandet på flygplanet. Det visar klart vilken typ av människor som påven omger sig med. Man säger också att han är på väg att bränna de broar, som Johannes Paulus II byggde upp.
Han tar sig själv på allvar och anser sig stå närmare Gud än vi vanliga människor, han skall liksom vara en länk mellan oss och Gud. Han har systematiskt ersatt progressiva kardinaler med konservativa och är på väg att vrida katolska kyrkan bakåt. Folk (katoliker) frågar sig varför man överhuvudtaget skall ha en påve? Protestanterna klarar sig ju utan någon och hos oss sköter vi våra kyrkliga affärer på lokal nivå. Den katolska kyrkan i Frankrike anses vara progressiv, medan kyrkan i t.ex. Brasilien är konservativ.


Jag nämner Brasilien med flit, eftersom påven gjorde ett annat klavertramp, just där. Det var en nioårig flicka som upprepade gånger hade blivit våldtagen av sin styvfader och blev med barn. Det råkade vara tvillingar och läkarna meddelade att hon skulle avlida om hon gick igenom en förlossning. Därför genomfördes en abort för att rädda den lilla flickans liv. Saken kom ut och den brasilianska ärkebiskopen fick hjärnsläpp och ex-kommunicerade, inte bara flickan och hennes föräldrar, utan också läkarteamet som genomförde aborten. Ex-kommunikation, innebär uteslutning ur den katolska kyrkan, som är något oerhört i det strikt katolska Brasilien. Ungefär som när Martin Luther fick påvens bannbulla på halsen efter det att han hade spikat upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg, den 31 oktober 1517.

Upprörda röster hördes över hela världen över tilltaget, men Benedictus stödde den brasilianske kardinalen, vilket försämrade hans popularitet ytterligare. Ett annat fall är den tokige kardinalen Williamson, som förnekar Förintelsen, som blev återinsatt i kyrkan. Enligt en färsk opinions undersökning tycker 57% av alla fransmän att påven är dålig. ett kraftigt ras på 30% sedan förra året vid samma tid.

Nu talars det om hur man kan bli av med denne omdömeslöse påve, som skadar den katolska kyrkans rykte i en modern värld, som ständigt förändrar sig och skakar av sig gamla, medeltida dogmer och föreställningar. – Det går inte. Han måste själv avgå och det har han inte omdöme nog att göra.

Skrivet av Erik Edelstam, lördagen den 20 mars 2009
Foton: Luftvärnsskytten Ratzinger, italy.indymedia.org
Undertecknad vid en Bofors 40/48 på f.d. KA3, Fårösund
Påven, drottning Carla och Sarko, nicolas.salanac.com