Sunday, September 21, 2008

Fäderneavets dag, Chateau de Rambouillet och prinsessan Lamballe.


Vad är fädernearvets dag? – I Frankrike heter det le Jour de Patrimoine. Man kan väl också kalla det nationalarvets dag. Det vi har ärvt från våra förfäder. Det är den dagen då alla franska statliga och kommunala myndigheter öppnar sina portar för allmänheten. Skattebetalarna har rätt att få se vad de betalar för. Även franska ambassader utomlands öppnas för allmänheten, till och med det vackra residenset på Narvavägen i Stockholm, med sitt jätteporträtt av Richelieu, i en salong.

Intresset från allmänheten är naturligtvis enormt. Vem vill inte komma in i Elyséepalatset och glida runt i guldsalarna, titta in hos premiärministern på Hôtel Matignon, ännu ett magnifikt palats eller vandra runt i Quai d’Orsay, utrikesdepartementet eller Assamblé, det franska parlamentet, som ligger vägg i vägg vid Seinestranden? – Alla vill och köerna är enorma, men inte oövervinneliga. Tidningarna har haft tjocka bilagor, där man kan läsa om alla tusentals ställen runt om i Frankrike, särskilt i Paris, och som man kan besöka.
Besökssiffrorna har i år slagit alla rekord. 12,4 miljoner människor gick ut och besökte 15 000 olika platser. Bara Elyséepaltset fick 20 500 besökare. Och detta på två ynka dagar.

På TV ser man hur respektive minister välkomnar allmänheten i sina fantastiska arbetsrum, med vackra antikviteter, dyrbara gardinuppsättningar och mycket smakfullt möblerat. Till och med Sarkonixon och drottning Carla går längs med köerna och hälsar folk välkomna. - Skulle ni kunna se svenska regeringen hälsa den svenska allmänheten välkomna i sina tjänsterum? Knappast. Däremot tror jag uppriktigt att kungen skulle ställa upp och hälsa folket välkomna till slottet och sitt eget arbetsrum. Han verkar, paradoxalt nog, ha större närhet till allmänheten än politikerna.

Varför öppnas inte alla svenska statliga institutioner, departement och slott för allmänheten? Den franska tanken är alldeles utmärkt. Skattebetalarna har rätt att under några dagar få titta på vad man har betalt för. Det kallar jag demokrati.

Utländska ambassader, främst ambassadörsresidens, öppnas också. De brukar vara mycket eleganta. Svenska ambassaden ställer naturligtvis inte upp, men den platsar nog inte heller bland Paris vackraste ambassader. Det är ett 70-talsmonster, en betongklump som är ett hån mot allt vad klassisk svensk skönhet och design heter. Arkitekten och inredningsarkitekten måste ha fått en estetisk kollaps och den goda smakens härdsmälta.

Det märkliga är att ingen i svenska media hade koll på de här två dagarna, 20 och 21 september. För den kulturellt intresserade, som har sett det mesta av Paris, är les Jours de Patrimoine verkligen värda en egen resa. Då får man se något som man aldrig annars kan se. En glimt av makten och härligheten.

Själv begav jag mig ut på landsbygden till Chateau de Rambouillet, som en gång var Ludvig XVI:s jaktslott och för att få Marie Antoinette att stanna kvar under de, för henne, tråkiga jakterna lät han till och med bygga en fårfarm, där hon kunde leka herdinna och kela med lammen.
Under revolutionen stormade pöbeln slottet. Det blev ”demeublé” , som det står så elegant i broschyren. En direkt översättning är, ”avmöblerat”, som egentligen betyder plundrat, som hundratals andra slott i Frankrike. I Versailles pågick dagliga auktioner i flera månader. De flesta av möblerna finns idag på engelska slott.
Idag är slottet statlig egendom och presidenten använder det för representation och konferenser vid statsbesök. Vi möttes av soldater från det republikanska gardet i paraduniformer och ävenså medlemmar av den fruktade kravallpolisen CRS, även de i paraduniform, som vaktade visningen. Alla var artiga och trevliga och ansträngde sig för publiken.

Slottet var tråkigt möblerat med 1800-talsmöbler och var helt säkert tusen gånger tjusigare under ”l’ancien régime”. Men det har en fantastisk rokokoträdgård och en enorm park med dungar, konstgjorda broar, dammar, kanaler och små paviljonger som ligger här och där. Vi tittade på fårfarmen. som idag är ett statligt avelscentrum för får, Marie Antoinettes mejeri, kallat ”La laiterie de la Reine” och på prinsessan Lamballes lilla ”folie”, tokighet. Det är en liten paviljong med stråtak och en interiör, som är helt täckt med snäck- och musselskal. Pärlemorn glittrar verkligen. Den kallas ”La chaumière aux coquiages”. Jag rekommenderar verkligen ett besök en vacker dag, med en picknick. Det går tåg dit från Paris.

Prinsessan Lamballe var Marie Antoinettes bästa väninna och nära släkt med kungen. De var egentligen som ler och långhalm. Hon fick ett ohyggligt slut under revolutionen.
Hon hade rest till London för att söka hjälp för kungafamiljen, men när ingen lyssnade. återvände hon till Paris och till den inspärrade kungafamiljen i Tuilerierna för att ge dem stöd. När familjen fördes till det ruskiga fängelset ”Temple”, greps den mycket vackra, 42 åriga, prinsessan och fördes till en vaktstuga, där den berusade pöbeln slet av henne kläderna, våldtog henne och misshandlade henne svårt med en hammare och hackor. Till sist högg de av huvudet, satte det på en pik, satte upp den nakna kroppen på två andra pikar och tågade i triumf genom Paris.
Huvudet fördes till ett café där allmänheten fick beskåda det och en frisör gjorde rent ansiktet och fixade till frisyren så att hon skulle vara lätt att känna igen. Meningen var att huvudet skulle sättas upp igen på piken och drottningen skulle tvingas kyssa sin väninnas kalla läppar. Mobben tågade bort till Temple och visade upp huvudet i triumf för drottningen, som föll ihop, svårt chockad. Någon kyss blev det aldrig. Och hur det gick för drottningen vet vi alla, men hennes kropp blev aldrig skändad, även om hon tvingade uträtta sina behov offentligt, just innan hon giljotinerades. Men då spelade det väl ingen roll.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto Elyséepalatset: picasawet.google.com
Rambouilletslottet: picasawet.google.com
Prinsessan Lamballe av Roslin: me.johannaost.com

Wednesday, September 17, 2008

Påven och en gravid justitieminister


Det känns genast att man är tillbaka i en annan kultur när vi kommer tillbaka till Frankrike efter en sommar i Sverige. Alla håller hastigheten på vägarna och jag blir utskälld av den koleriske grannen när jag behagar klaga på hans strålkastare som belyser min trädgård hela kvällarna.

Det stora händelsen här i Paris är påven Benedictus XVI besök i Frankrike. Trots att man hela tiden talar om ”la laïcité”, vilket betyder konfessionsfrihet, människans frihet mot religionen, togs påven emot som ett statsöverhuvud. Visserligen är påven ledare för lilla Vatikanen, men han gjorde visit i rollen som kyrklig ledare.
Kritiker klagade följaktligen på att han togs emot av Sarko på flygplatsen, med pomp och ståt och republikanska gardet i givakt. Som om inte det skulle vara nog var det jättemottagning i Elyséepalatset, direktsändning i TV och tal av både Sarko och Benedictus. Visst togs påven emot som ett mycket viktigt statsöverhuvud.
Han talade bra franska med en gnällig röst och gav intryck av att vara just den konservativa, inskränkta person, som han egentligen är.

Arrangemangen var imponerande. På lördagen hölls en jättelik friluftsmässa på boulevard des Invalides. Hela området var avspärrat och en gigantisk scen med altare var uppbyggd längst upp på rondellen. Körer och orkester var i full gång och hela vägen ned till Seine var packad av folk. Fransmännen är ett mycket religiöst folk, som går i kyrkan och engagerar sig i det religiösa livet. Under påvens besök sköttes allt av frivilliga, mest ungdomar.
Via TV kunde man se ut över folkhavet i de olika arrangemangen och jag slogs av den stora mängden ungdomar. Det verkade nästan som om de var i majoritet.
På kvällen var det stor show i katedralen Notre Dame med pompös mässa och ett gigantiskt fackeltåg av troende. Nästa dag blev det en mässa till vid Les Invalides med lika mycket folk, d.v.s. över hundratusen människor.
Sedan flyttade hela cirkusen till Lourdes, stället där nunnan Bernadette fick syn på jungfru Maria för 150 år sedan. Lourdes är berömt för alla mirakler där handikappade har rest sig ur rullstolar och kastat sina kryckor. Man skall röra bergsväggen och dricka ur källan inne i grottan. Även här var tusentals frivilliga igång och folkmängden imponerande.
Benedictus XVI gjorde onekligen succés och Sarko kunde tjäna in några välbehövliga goodwill poäng.

Vid friluftsmässan vid Invalides var även regeringsmedlemmar med som självklara deltagare, bl.a. justitieministern Rachida Dati, som såg sig gåtfullt omkring bakom stora solglasögon. Hade hon rest sig upp hade man förmodligen kunnat se en mage som putade ut. Frankrike vore inte Frankrike om man inte kunde presentera pikanta skandaler. Justitieministern, här kallad la Garde des Sceaux, har helt enkelt blivit på smällen, vilket i och för sig inte är särskilt märkligt. Det pikanta i saken är att denna mycket attraktiva singel på 42 år vägrar uppge vem pappan till det väntade barnet är. - Det angår ingen, säger hon, och sätter genast igång en våg av spekulationer i pressen om vem denne lycklige man är.
Rachida Dati är av marockanskt ursprung och var Sarkos presstaleskvinna under hans presidentvalskampanj. Som belöning för sina insatser fick hon justitieministerposten, en så pass tung ministerpost har ingen med invandrarbakgrund haft förut.
Men vem är pappan då? – Min gissning är att det är Sarko själv. De har rest väldigt mycket tillsammans och alla vet ju hur lätt det är hänt att man hamnar i fel rum och säng när man bor på hotell.
Sarko som redan är gift med drottning Carla och dessutom president, kan ju i anständighetens namn inte erkänna att det är han som är den stolte pappan. Även i frigjorda Frankrike finns det gränser.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder: notredamedeparis.fr och chinadayly.net

Några dagar i Amsterdam


Man blir lätt stressad i Amsterdam. Spårvagnen plingar och cyklister svischar förbi överallt. Men man lär sig snart att se upp och så småningom lyfter man blicken och beundrar de vackra fasaderna från 1400-talet och framåt.
Det är lätt att förstå att Holland har varit – och är- ett rikt land. Historien lever sig kvar i de gamla slingrande kanalerna, de vackra husfasaderna, antikhandlarnas kulturskatter och de vackra muséerna.

Amsterdam påminner om Venedig. Det bästa är att lämna bilen i ett garage och ströva omkring i staden. Man förvillar sig lätt – men det gör inget, för bakom varje gathörn väntar en ny upplevelse.
Överallt finns gamla välbevarade caféer och spännande restauranter. Det är som att gå runt i en småstad, folk ger sig tid att sitta och hänga på barer, mammor cyklar runt, ofta med två barn i en låda frampå cykeln och ett barn därbak – men ingen har hjälm!
Fler än en halv miljon holländare förflyttar sig per cykel i Amsterdam, vilket uppmuntras av myndigheterna eftersom cyklar inte lämnar avgaser. Det är helt tillåtet att ha tre barn på cykeln, enda restriktionen är att barnet bakpå cykeln inte får vara äldre än 10 år.
Exklusiva boutiquer trängs med antikhandlare, gallerier, advokatkontor och arkitektbyråer.
Överallt finns s.k. coffeshops…
Där kan man inte få en caffe latte men väl en cigarett med hash eller marijuana. Det är tillåtet att röka på inne i caféet – men inte ute på gatan. Vissa av coffeshops är under strikt kontroll, men vill man ha en större upplevelse finns allt från magic mushrooms och liknande.
Ingen bryr sig.
Holland är ett mycket öppet land. I alla avseenden.

Man har varit öppen för invandring, något man ångrar idag. Vissa delar av städerna är idag helt övergivna av holländarna själva och de en gång lugna villakvarteren har övertagits av invandrare, som inte alls bryr sig om sina kvarter utan låter dem förfalla, med klotter överallt som bevis.
Men det är som i alla storstäder, har man råd att bo bra och äta gott, är det lätt att blunda för verkligheten.

Tillsammans med min man och hans två tonårspojkar upplevde vi två intensiva dygn i Amsterdam.
Vi började med en båttur på kanalerna för att få en uppfattning om hur Amsterdam är byggt. Vi valde en museibåt – den stannar vid de större museerna och man kan stiga av och på hur man vill.
Tyvärr var köerna vid Anne Franks hus för långa – vi besökte istället Rembrandmuséet i närheten. Här bodde och arbetade Rembrandt under sin välbärgade tid, här tog han emot konstsamlare och sålde både sina och andras verk. Huset är idag möblerat ungefär som på Rembrandts tid, köket i källaren och ateljén högt upp. Man klättrar uppför branta trappor och det är lätt att låta sig fängslas av historien.
I muséet visas just nu en fantastisk utställning av Horst Jansen, en tysk konstnär som var mycket påverkad av Rembrandt och som fick inspiration till många av sina teckningar av Rembrandts verk.
Tyvärr var stora delar av Rijksmuséet stängt, men vi fick ändå en bra bild av Hollands storhetstid genom verk av Jan Steen och Jan Vermeer bl.a.

På den lyxiga shoppinggatan P.C Hooftstraat nr 27 finns sedan lång tid den populära restauranten Sama Sebu. För den som inte orkar med en hel s.k. indonesisk rijsttafel rekommenderas en tallrik med ett urval av specialiteterna.
Vill man äta asiatiskt, bör man gå till Oriental City på Oudezijds Voorburgwal nr 177-179.
Restauranten är mycket uppskattad av den kinesiska befolkningen och den bästa tiden att gå dit är på söndag eftermiddag och njuta av dim sum ackompanjerat av jasminthé.
Vill man äta traditionell holländsk mat bör man gå till Greetje. Det är en liten restaurang, så beställ bord i god tid. Maten är hemlagad av utsökta råvaror…
Adress: Peperstraat 23.
Efter maten eller sen eftermiddag är det trevligt att besöka någon av de otaliga gamla historiska ”bruna” caféerna i Amsterdam. Här träffas man efter arbetet och tar ett glas genever eller en öl eller en sherry, gärna åtföljt av en tallrik Bitterballe, ett slags kroketter som doppas i senap.
Några av de mest kända är: De Prins, Prinsengracht 124 ,Frascati på Nes 59 och Van Puffelen på Prinsgracht 377.


Det är så inspirerande att vara i Amsterdam attvåra två dagar inte alls räckte till utan vi bestämde oss för att åka tillbaks inom en snar framtid. Den positiva upplevelsen berodde mycket på det vänliga bemötande vi fick överallt…
Vi hann med en dag i Haag också innan återfärden till Paris. Själv centrum i Haag är mycket mindre än i Amsterdam och är Amsterdam ungt och trendigt är Haag tillbakadraget och borgerligt. Vi promenerade den vackra gatan Lange Voorhout fram, där flera ambassader ligger (bl.a. den svenska) till Denneweg.
Vi tog ett glas öl på caféet De Posthorn, som var fullt av äldre konstnärer och författare innan vi åt middag på OKER, en trendig restaurant med fantastisk s.k. fusion food.
Återresan till Paris tog ca 4 timmar. Vägarna i Holland är i gott skick, men trafiken är tät och det är svårt att parkera både i Amsterdam och Haag så ett bra alternativ är att ta Thalys från Gare du Nord till Amsterdam eller Haag.

Ste Gemme i spetember

Gunnela Edelstam