Sunday, September 9, 2007

Harald Edelstam – 30 år för sent


Nu sitter jag på planet från Paris till Stockholm och funderar på min pappa, Harald Edelstam. Jag kan säga att jag lever med honom dagligen, trots att han dog för 18 år sedan. Jag lever bland hans möbler som jag ärvt (de som inte min exfru lagt beslag på) och går på den enorma orientaliska matta som han köpte i Bazaren i Istanbul på 60-talet.
Jag lever också med honom eftersom jag sitter och skriver på en biografi. Jag är nu inne på sista kapitlet, som handlar om de sista åren i hans liv där han isolerades allt mer och dog tämligen trött på livet.
Boken blir en tegelsten och jag kan lova att den blir högintressant. Den är ett resultat av åratal av efterforskningar, arkivarbete, massor av intervjuer och lusläsninga av de personliga dokument som finns. Jag har fått hjälp med avsnitten om Guatemala, Chile och Algeriet av journalisten Jan Sandquist, som var Rapports reporter i Santiago under tiden innan och efter kuppen. Han var med och är mycket insatt.
Pappa levde ett äventyrligt, men också ganska vardagligt liv. Han gifte sig tre gånger, därav 18 år med min mamma Louise, som var hans första hustru. Han var mycket engagerad i vår stora familj och var en bra och mycket generös pappa, som dock tappade humöret ganska ofta.. Han hade stormiga äktenskap, och levde som ungkarl i 20 år, vilket naturligtvis medförde en hel del kvinnor i hans liv. Men där fanns också hans humanitet och starka rättspatos. Som diplomat hade han möjlighet att hjälpa människor i nöd på nästan varje post och gjorde det också

Nu är han uppe på tapeten eftersom det kommer en film om hans insatser i Chile i veckan. Jag har läst manuset och måste säga att jag inte är särskilt förtjust. Ulf Hultberg har skapat en sorts halfiktiv äventyshistoria, där pappa framställs som någon sorts James Bond med fruntimmer till höger och vänster. På trailern kan jag genast se att researchen inte varit bra. Mikael Nykvist visar sig i kostym med väst. Pappa hatade väst och tyckte det var gubbigt. Mercedesen som Nykvist kör omkring med är svart, i själva verket var den vit. Han inleder en romans med Mirjam Contreras, alias La Payita, Allendes sekreterare och älskarinna. Någon romans existerade inte och de träffades bara ett fåtal gånger före kuppen. Efter kuppen lyckades hon smita in på pappas residens, medan han satt och groggade med Chilenska UD:s protokollchef, men mer blev det aldrig. Jag har träffat la Payita och kan meddela att hon inte var särskilt attraktiv, utan såg snarare ganska snipig ut och hade en gäll röst. Hon var definitivt inte pappas typ av kvinna.
Han hade andra kärlekar, som han skötte på ett mycket diskret sätt. Många relationer har jag först upptäckt långt efter hans död genom anteckningar i almanackor, etc.

Pappa blev mobbad av UD, redan för över 60 år sedan, när han kom tillbaka från Norge. Samma sak när han kom tillbaka från Chile. Istället för att bli hedrad blev han totalt utfrusen av sina kolleger. Han fick sitta ensam i lunchrummet på UD. Det skall emellertid erkännas att han höll en alldeles för hög profil och yttrade sig idiotiskt till pressen. Man kan dessutom misstänka att han många gånger blev misstolkad och ett offer för fantasifulla journalister, som ville sälja lösnummer. Trots att han egentligen inte alls var socialist, gav han sig, av olika anledningar, in i de röda armarna och sade ännu mer dumma saker. Det hade inte mycket att göra med hans insatser i Chile.

Han blev inte bara illa behandlad av UD, utan också av regeringen. Han hade hoppats på att få en post i Europa, efter många år i Asien och Latinamerika, där han kunde vara nära sin stora familj och sina vänner, istället sparkades han ut till Algeriet med några vaga undanflykter. När han senare pensionerades hade han hoppats på att få några offentliga uppdrag, typ landshövding el.dyl. Men tystnaden från regeringen var total.

Tystnad har också härskat i Chile. Frånsett lite postumt glitter har han inte blivit hedrad där. Han har visserligen fått ett rum uppkallat efter sig på diplomatakademien i Santiago och en plakett på ett samlingsmonument, för övrigt ingenting. Minnesmärken eller gatunamn i Santiago har det inte varit tal om, eftersom det råder en högermajoritet där och hatet mot honom fortfarande är mycket stort på den kanten.
Men faktum kvarstår att han förmodligen är den enda i Chiles korta historia som har gjort några humanitära insatser av den omfattningen. Jag tror inte chilenarna är medvetna om det. Det enda land som har givit pappa ett riktigt erkännande är Uruguay, där han fick en park uppkallad efter sig under en mycket värdig ceremoni. Och varför Uruguay, som han inte hade några som helst relationer till och knappt satte foten i? – Jo han räddade 54 uruguayer, de s.k. tupamaros och det räckte för detta nationalistiska land.
So it goes, som Kurt Vonnegut skrev.
Skrivet av Erik H. Edelstam
Foto Eric Rothfjell 1946

15 comments:

Montserrat Nicolás said...

Erik-

Jobbar just nu på en profile om din far som ska publiceras i Chile...

Det är inte så konstigt att Chile har ett "kort minne" när det rör sig om "mänskliga insaster"...Jag hoppas min rapport ändrar saker och ting.

Best,

Dag Selander said...

ERIK EDELSTAM
Tack för dina reflektioner om din far. Han och hans liv är en utmaning för Sveriges, dess politiker och medborgare.
~~
Egen bloggpost idag:
~"Edelstam och Sanningen om Svarta nejlikan"
>> http://missionxp.webblogg.se/1189936687_edelstam_och_sanninge.html
//Dag Selander

Nelson said...

Hej Erik

Jag måste säga att jag är jätteförvånad över att Ulf hultberg inte läste på sin läxa när han gjorde svarta nejlikan. Tappade all lust att se filmen efter att ha läst din blogg och väntar hellre på din bok. Snubblade för övrigt in på din blogg när jag började söka på din fars namn. Intresset dök upp häromdagen när jag frågade mina föräldrar om dom någonsin träffat din far innan vi flydde från Chile. Det hade dom gjort och jag fick mer eller mindre reda på att han var ett stort skäl till att vi hamnade i Sverige. Jag tycker det är synd att man inte gett din far ett riktigt erkännande varken i Chile eller i Sverige. Jag kan tyvärr inte resa minnesmärken men om din fars viloplats är en offentlig plats så skulle jag gärna vilja veta var den ligger så jag kunde visa min respekt med en blombukett från vår evigt tacksamma familj.Min mejl är nelson_munoz_jr@hotmail.com

Anonymous said...

Ja filem är ett hafsverk det förstår men redan efter ett par minuter. Däremot fyller den en viktig funktion genom att lyfta fram en våra störa människorättskämpar. Något att känna sig stolt över som svensk. Tänkt om det fanns fler som han!

Anonymous said...

Har precis sett filmen om din far. Den gjorde mig nyfiken på honom och i hur stor del filmen var sann. Jag har svaga minnen från tiden, befann mig inte i Sverige just då, men kommer ihåg att många personer bodde på svenska ambassaden i Santiago.
Filmen kanske inte stämmer men fungerar som en väckarklocka och får människor att uppmärksamma vilken märklig människa din far var. Det som gjorde stort intryck var intervjun som kom i slutet av filmen och din fars ord.
LHJ

Chrille said...

Känner samma sak.
Visste inte ens att vi haft svenska hjältar som företrätt oss (folket) så som jag känner att vi vill bli uppfattade. Handlingskraftiga, modiga, frihets strävande med stora hjärtan.

Efter en intressant film, så sitter jag här troget vid datorn i vanlig ordning, som jag gör efter varje film och som baserats på verklighet, för att ta reda på den sanna historien. Vad som verlkigen hände,vem han var och vad följderna blev.

Skönt att veta att verkligheten alltid slår högst.
Tacksam också för filmen som fick mig att förstå att vi haft människor i vårt land, som gör stora och oljälviska saker för andra.
Tacksam för att det tänder en Tro och ett hopp, på att det kan finnas fler.

Tack Harald Edelstam.
med Hjärtat i handen, Chrille.

Anonymous said...

Vad synd att din far fick ingen gata eller någon torg som påminner sin modiga jobb i Chile.
Jag är en chilenare som fodde i Pinochets diktatur och kännar mig skyldig att "veta ingenting" om Harald Edelstam, men tro mig det var inte våras fel ...
Jag vill försöka att alla kännar till vad din far gjört för mitt land, därför jag skriver en liten uppsats som ska visa min class lite mer om en stor svensk.

Anonymous said...

Hej! Såg filmen igår, och det måhända att den är fylld med mycket faktafel. Dock fick jag upp ögonen för din far, som jag tidigare aldrig hört talas om.
Har googlat halva f.m och har kommit närmare sanningen, och glad att jag nu vet vem han var, och på vilket fantastiskt sätt han verkade.
//PP

Mia said...

Hej Erik!

Sitter just nu och ser filmen som är delvis baserad på din fars handlingar. Som andra redan skrivit innan mig så fyller fimen en viss funktion. Jag hade aldrig hört talas om honom, är visser ligen född 75 men fortfarande djupt intresserad av människor som honom.

Filmen fick upp mina ögon och fick mig att googla efter en mer sann information. Din bok låter som om ett exemplar ska få komma och bo hemma hos mig.

Tack för att du berättar din fars historia för oss!

Martin said...

Hej Erik!
Hittade din blogg när jag roade mig med att googla på "Rothfjell". Fint att du skriver om Harald. Jag kan tänka mig att det kan vara ett givande arbete, också personligen, att forska om en förälälder eller sin familj. Man kanske inte känner dem så väl som man tror.

Hälsningar
Martin

Ps. Jag blev lite nyfiken på vilken/ vilka bilder som far har tagit i sammanhanget.

Nemokrati said...

Eftersom jag själv är inne på tangerande ämnen så stötte jag på din artikel om din far m m - jag undrar bara (ursäkta min okunnighet) har din bok kommit ut. Jag letade på libris under den svarta nejlikan och under ditt namn men fick ingen träff. Kan du upplysa mig, för jag vill gärna läsa den.
Med vänliga hälsningar och
med respekt för din far
bloggaren
Nemokrati

Din far värd sanning och hyllning tycker jag. Otroligt sorgligt hur han blev behandlad.

matilda said...

Jag har också precis tittat på din filmen svarta nejlikan när jag skriver detta. Väldigt intressant att hitta din blogg direkt efteråt. Fastän din pappa Harald Edelstam inte har fått någon riktig formell hyllning, så vet jag att han finns i många chilenska hjärtan. Det är dock bra att han genom till exempel din bok (som då säkerligen för med sig mer sanningsenlig fakta) kan uppmärksammas mer. Det är aldrig försent att uppmärksamma såna här insatser i efterhand. Och de människorna det når, är viktiga. /dotter och barnbarn till chilenska flyktingar

Åsa-Helena said...

Jätteintressant blogg. Har precis sett filmen om din far och precis som många andra har den i alla fall gjort att många med mig har fått vetskap om vad din far har uträttat. Mycket intressant att läsa dina reflektioner om din far men även om din dotter m.m. Det är ju också så typisk just det du berättar om skenheligheten från kollegor och överordnade. Nu passar det bra att hylla honom, men när det verkligen behövdes så fegades det ur...
Vänliga hälsningar

Anonymous said...

För mig som är lite yngre så kan jag endast konstatera att filmen var viktig och väldigt intresant. Det kan tänkas att det finns fakta fel och att hela sanningen om Din far inte har kommit fram. Det känns säkert mycket oseriöst för Er som står nära. För mig var det dock en viktig film då jag fick en inblick i vilken fantastisk människa som Din far var! Hatten av

Marianne said...

Jag har i många år förundrats över att din far är okänd för så många Svenskar och undrar om de sov sig igenom tiden då han var ambassadör i Chile.
Utan att gå in på filmens kvalité som vi är överens om så kanske den fick upp ögonen på några under den korta tid den gick på biograferna, att det fanns en man som stod upp för mänskliga rättigheter med ett mod få förunnat.
Om Harald Edelstams mod, gärningar och goda människosyn borde skrivas med röd text i skolans historieböcker för att lägga ny grund till solidaritetskänsla - den som mer och mer utarmas i vår tid. Han är och förblir en av vår tids hjältar i demokratins, humanitetens och osjälviskhetens namn. Tyvärr en "okrönt" hjälte i media mm. som valt att inte minnas, men krönt av oss som följde fascismens vansinne i Chile och som solidariserade oss med människorna som föll offer för Pinochet och hans marionetter.