Thursday, September 13, 2007

Den Svarta Nejlikan – anka eller kalkon?


Galapremiären

Häromdagen, den 11 september, var det galapremiär på den omtalade filmen om Harald Edelstam, min far, samtidigt kallad Den Svarta Nejlikan. Premiären sammanföll med årsdagarna av min moder Louise’s, Haralds första hustru under 18 år, födelsedag, militärkuppen i Chile 1973 och terroristattentaten i New York 2001. – Och nu då denna film.

Utanför bion stod flera fotografer och reportrar för att föreviga kändisar som kom. Den berömda och tunga kulturtidskriften Se & Hör tog några foton av Gunnela och mig och min dotter Caroline. Vi kände oss kusligt uppmärksammade. Kändisar strömmade in, bl.a. Mona Sahlin och deckarförfattaren Liza Marklund.
En sak förvånade mig storligen, efter ett liv med mottagningar, invigningar, PR-jippon, och andra tillställningar:
Värden, dvs filmbolaget, producenten Fahringer, regissören Hultberg och huvudrollsinnehavaren Mikael Nykvist, stod inte vid ingången på biografen Saga och hälsade sina gäster välkomna. De minglade någonstans inne i folkhavet och snackade med sina kompisar. Framstående personer som oppositionsledaren Sahlin och en av Sveriges mest framgångsrika författare fick stå ensamma i baren utan att värdarna tog hand om dem (ända till undertecknad förbarmade sig, naturligtvis) - Är det inte brukligt att man tar hand om sina gäster?
.
Men hur var filmen då?


Tja…Låt mig istället få reda ut begreppen.

Anka eller Kalkon? Jag skulle vilja säga både och. En anka är, som bekant, en uppdiktad historia i tidningen och en kalkon är en film som är så dålig att den är komisk och publiken skrattar på fel ställen. Jag kanske överdriver, men det ligger faktiskt någon sanning i det jag påstår.
För att börja med ankan så kan jag säga att visst existerar Chile, visst existerade militärkuppen 1973, visst existerade Harald Edelstam och visst fixade han ut 54 uruguayer ur Nationalstadion och visst var det bråk på ett sjukhus, men det är ungefär de enda saker som stämmer med verkligheten, resten är uppdiktat. Sorry!
När det gäller kalkonen, så måste jag erkänna att jag brast i skratt flera gånger på fel ställen, förlåt. Orsaken kanske var att jag känner min pappa alltför väl och att jag vet vad som hände i verkligheten. Kombinationen av dessa kunskaper blev ibland alldeles för mycket och gav filmen en absurt, komiskt intryck. Men övriga publiken verkade faktiskt ta filmen på allvar.
Den fick till och med applåder när den var slut.

Ära vare fiction

I förtexterna skriver man att: ”This film is based on a true story. Some of the names, relations and events have been changed for dramatic effect or to protect the names and reputation of the persons involved.”
Alla inblandades namn har ändrats, till och med Miria Contreras, Allendes sekreterare och älskarinna, som i filmen påstås även ha varit Haralds älskarinna, vilket naturligtvis är lögn och förbannad dikt, liksom många andra idiotier.
Stackars Harald beskärdes inte av nåden att få sitt namn ändrat utan får stå där med skammen och vanka omkring som en träbock i Mikael Nykvists skepnad.
Mats Fors ger oss en liten lektion i filmkunskap och säger att det är helt naturligt att göra fiktion av verkliga händelser. Se bara på ”Schindlers list”. Vad jag förstår så levde Schindler och Spielberg gjorde en väldigt noggrann research. Men kanske han anlitade Mats Fors för att piffa upp historien?
Filmskaparen Costa Gavras gjorde fictionfilmer baserade på verkliga händelser, som t.ex filmen ”Z”, men då var alla namn och platser ändrade. Sen kan man ju fråga sig hur Mats Fors vågar jämföra sig med Costa Gavras, i alla fall efter filmen om Harald. - Det är härligt med modesta människor!

Problemet med ”Den Svarta Nejlikan” är att trots att filmmakarna försöker friskriva sig med en Brasklapp i början, så kommer folk att tro så gick det till i verkligheten.
Så mesig var Harald Edelstam att han stod och grät när skjutna filmhjältinnan fördes bort (i själva verket en cancersjuk flykting). Jag kan berätta att Harald aldrig skulle ha reagerat så. Han skulle heller inte kastat upp om någon blev skjuten, som Mats Fors låter honom göra i filmen. Harald hade betydligt mer kalla nerver och var tuffare än så. Vidare skulle han aldrig drömma om att smuggla vapen i den officiella bilen. Han var varken helt dum i huvudet eller en anarkist. Kanske skall familjen vara tacksam för att Mats Fors inte pådyvlade honom andra förfärliga saker som hustrumisshandel eller missbruk i någon form.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att bruket av fiction på verkliga händelser är ett sätt att göra saker enkla för sig. Då slipper man den där jobbiga researchen, som tar bara tid och kostar pengar. Krångligt att leta rätt på folk som kände honom och intervjua. - Hur var han egentligen? Hur agerade han? Hur var han klädd? Det spelar ingen roll.
Med fiction kan man strunta i de viktiga detaljerna som gör en film trovärdig, utan hitta på vad som helst. - Vadå? Sluta bråka, det här är ju bara underbar fiction. Ja, ja, han får finna sig i att bli utnyttjad i kommersiella syften.
Vem bryr sig om bilen är svart , när den skulle ha varit vit, eller att Harald aldrig skulle kunna tänka sig att gå omkring i väst? Vem bryr sig att Lavanderos förmodligen blev skjuten i ett bråk på mässen och inte direkt i Harald närvaro eller att Harald överhuvudtaget inte var närvarande när de 54 fångarna släpptes? Vad spelar det för roll att det var fullständigt otänkbart att ordna fester i Monedapalatset månaderna före kuppen, det var ju nöd i landet. Vem bryr sig att en svensk ambassadtjänsteman aldrig skulle ha kunnat försvinna på stadion?
Detta kallar jag dålig research och historieförfalskning.

Så här skall en bra film göras

Låt oss gå tillbaka till magister Fors. Han skriver:
” I en spelfilm är det själva berättelsen, den som griper tag i tittaren och tar honom med på en underbar resa, som är det bärande. Varje scen ska födas ur den föregående scenen och varje scen ska haka tag i den efterföljande. Verkligheten däremot är mångfasetterad, motsägelsefull och kaotisk. Ytterst sällan lägger sig ett dokumentärt material till rätta på det sätt som skapar framåtrörelse och en rak linje.”
Problemet i ”Den Svarta Nejlikan” är, enligt min mening, att scenerna inte föds ut den föregående, utan att var och en står för sig , precis som det var i verkligheten. Det uppstod kris efter kris, som tacklades var och en för sig. Det var inte särskilt mångfacetterat utan vad som hände det hände och det var faktiskt en rak linje. Vittnen fanns alltid och saken rapporterades senare till UD.
Självfallet lägger sig inte dokumentärt material tillrätta, men där kommer den skicklige manusförfattaren fram och en begåvad regissör får det levande. Däri ligger den svåra konsten.

Verkligheten överträffar dikten

Detta är de missade chansernas film. I höstas träffade jag Sonja Martinson på svenska ambassaden i Paris. Hon var medarbetare med Harald i Santiago och hade även sett en video på filmen. Hon sade att det var synd att de inte hade lyckats ta tillvara en så pass bra historia. När jag läste manuset för att och ett halvt år sedan, så fick jag samma känsla, som kraftigt förstärktes när jag såg filmen.
Vad synd att slänga bort en så bra historia och ersätta den med denna uppdiktade, urvattnade historia.
Vad synd att inte berätta om hur det gick till när Harald lämnade över sina kreditivbrev, eller dramatiken vid kubanska ambassaden när han dök upp vid den chilenska posteringen med en egen livvakt i form att en till tänderna beväpnad soldat och sedan scenerna i på ambassaden med den chilenske officeren bakom den kubanske ambassadörens skrivbord och de vankelmodiga mexikanska och peruanska ambassadörerna. Harald som kramar om den kubanske ambassadören och säger: ”Bry dig inte om de där fegisarna, jag skall ta hand om kubanska ambassaden!”
Vad synd att vi inte fick se de dramatiska scenerna på sjukhuset när soldaterna försökte föra bort den nyopererade flyktingen och då nästan alla på ambassaden var med och slogs med militärerna och den franske ambassadören som chockades av att de sin mycket värdige svenske kollega ligga på golvet och hålla i sjuksängen medan slagen regnade. Finalen med den vansinnige officeren och hur någon från ambassaden knyckte nycklarna från militärernas ambulans. - Det vi fick se var en urvattnad, fånig kopia, med en löjligt gråtande Harald.
Var fanns de nattliga räderna när Harald plockade upp folk i nöd på gatorna! De ständiga kontrollerna och genomsökandet av bilen. Eller scenen där en svenska blir arresterad, satt i en polisbil och körd till ett regemente. Harald får nys om saken, kör ikapp poliserna med sin vita Mercedes och tränger sig in på regementet, tätt bakom polisbilen. Dramatiken på Nationalstadion försvann helt. Det går att läsa om stadion på ett annat ställe (Articles) på denna hemsida.
Harald tyckte alltid att hans residens var det snyggaste han haft i sin karriär. Han hade just fått sina vackra möbler från sin förra post och allt var inrett och klart. I filmen får vi istället se en ruffig, inpyrd ambassad. Vitsen kanske var att det skulle vara risigt och fult.
Hans avsked var i verkligheten ett stort spektakel med massor av åskådare som vinkade farväl och den hatiska chilenska pressen som buade åt honom. Samma flygplats där otroliga scener hade utspelats mellan honom och poliserna som muddrade de flyktingar som hade fått lov att lämna landet. Synd att vi aldrig fick se den verkliga dramatiken. Istället en tam scen med Allendes sekreterare, som i verkligheten kallades för La Payita. Hon låg egentligen gömd på ambassaden och kom inte därifrån på flera månader.

Lite kritik

Gör man en film får man tåla kritik och den kommer här. Jag tycker ”Den Svarta Nejlikan” var ett förfärligt pekoral. Jag och många andra kom egentligen aldrig in i filmen. Alla chilenare såg nästan likadan ut med sina mustascher och man förstod aldrig vem som var vem. Det framkom aldrig att Lavanderos, som blev skjuten, var andreman till slaktaren Espinoza, som var kommendant för stadion. De olika kvinnorna såg också likadana ut och det var nästan omöjligt att hålla isär dem. Den svenska kvinnans roll var överhuvudtaget inte definierad och övriga medarbetare på ambassaden såg ut som ett gangstergäng. Haralds andreman uppträdde på ett sätt som var helt orealistiskt och spelade helt livlöst och stelbent.
Stackars Mikael Nykvist kom aldrig in i sin roll och lyckades inte gestalta Harald på ett övertygande sätt. Han var stel och rörde sig som en robot. Haralds uppskruvade energi och höga, ganska gälla röst, när han var upprörd såg man inte röken av. Inte heller hans mjuka kärleksfulla sätt eller hans ständigt närvarande, burleska humor och skratt, såg man inte heller mycket av. Det dåliga humöret och irritationen var också bortvaskade. Men det är ju fiction och då spelar det ju ingen roll hur det ser ut, eller hur?
Jag tycker att scenerna var röriga och Mats Fors tal om en rak linje verkar bara ha varit snack. Inget hängde ihop och scenografin var inte mycket att hurra för. Dialogen var väldigt stel och jag skämdes när Mikael Nykvist hasplade ur sig rader av högtidligheter och floskler i Haralds namn. Manusförfattaren borde ha haft en slav bakom sig som viskade: ”Kill your darlings!” Det som de flesta räknar som filmens stora behållning är den lilla dokumentärsnutten av Harald själv i slutet. Och det visar än en gång att verkligheten överträffar dikten.
Resultatet är att filmen som sådan hamnar i B-filmsklassen. Frågan är om den skall klassas som en kalkon eller bara en virrig, tufsig höna, som irrar hit och dit?
Skrivet av Erik Edelstam

4 comments:

Sandra Skiöld said...

Hej Erik!
Jag såg filmen i fredags och förstår hur det känns,jag hade svårt att sätta ord darför att jag var minst sagt upprörd över detta eländet,jag ska säga dig att jag,min brasilianske sambo,min 10 månaders dotter och min lilla syster kom en vecka efter kuppen in hos er i tron att det var ambassaden,där träffade vi din underbara pappa och blev sedan skjutsade av honom till Kubas ambassad... nu är klockan mycket men jag kunde inte vänta med att säga att jag håller med dig,jag ska skriva mer nästa gång,tack för att du finns och väntar ivrig på din bok.
MVH
Sandra

Klurig said...

Efter åtskilliga berättelser från min mors släkt, gör det mig orolig - ska jag verkligen se filmen?
Kanske med ögonen att få se en film, utan verklighet eller att se filmen och omsvepas av dramat
och invänta en verifiering, som aldrig tycks komma?

Jag vet inte... Det jag vet är att jag har funnit en ny sida på nätet som jag kommer besöka igen och igen och igen.

Anonymous said...

Krigets första offer´är sanningen!

suequibell said...

Hej Erik.

Jag hyrde filmen av rent nyfikhet. Jag visste att den inte skulle vara något vidare, eftersom jag hade sett ett par klipp och det var så mycket jag reagerade på, och eftersom det handlade om mitt land ville jag se resultatet. Jag hade hoppas på att bli glatt överraska och att alla missar jag hade sett på de olika klippen skulle vara bortklippta...men det var allt för mycket att begära...

Den kändes lite som av en förolämpning av Ederstams persona och Chiles politiska historia...upprörd vart jag...men det fanns ett ljus punkt...

Jag blev nyfiken på Sonja Martinsson i filmen. Senare i dokumänteren om filmen ( i dvd:n) berättar skådespelaren Lisa Werlinder att den riktiga "Sonja (fast i filmen kallad Susanne) hade gift sig med en av Allendes fd livvakter och åkt till Kuba.

Jag vet inte om det stämmer eller om det är uppdiktat, men jag blev nyfiken på den riktiga Sonja Martinsson.

Tack för inlägget förresten.Jag höll med dig om allt.

Mvh

Gabriela.