Sunday, September 23, 2007

Svarta Nejlikan, Rugby och annat



Jag kan inte låta bli att fortsätta tjata om Ulf Hultbergs usla film om min stackars pappa, Den Svarta Nejlikan. Det som retar mig är han tar Harald Edelstams personlighet, hittar på en dålig historia och sedan försöker, och säkerligen lyckas, tjäna en bra slant. Han kommersialiserar min mycket värdige och diskrete pappa och skäms inte sedan för att påstå att filmen är sann.
Recensionerna var heller inte särskilt lysande. Den bäst formulerade stod i Sydsvenskan, kolla länken: http://sydsvenskan.se/nojen/filmrecensioner/article265998.ece
Den oblyge manusförfattaren Mats fors drar paralleller med den lysande regissören Costa Gavras, vilket är en förolämpning mot denna store konstnär.

Rugby VM gåt vidare. Frankrike passerade genom nålsögat genom att slå Irland på ett elegant sätt och kan därmed se fram emot an kvartsfinal. Andra läder som leder sina pooler är Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och överraskningen Argentina. Frankrike får ett tufft slutspel.

En annan som har det tufft är den hittills sympatiske premiärministern François Fillon. Han har inte mycket att säga till om. Begreppet, ”överkörd av tåget”, är onekligen på sin plats i detta fall. President Sakozy bestämmer allt och ansvariga ministrar har inte något att säga till om. Sarkozy är på samma gång, premiär- utrikes-, finans-, försvars- och inrikesminister. Några ministrar har redan avgått och risken för strömhopp är ganska stor.
Tidningarna spekulerar i att den duglige Fillon inte står ut och tycker att han betalar ett för högt politiskt pris för att stanna kvar och bli hunsad av den maktlystne presidenten.
Med Sarkozys stora test ligger fortfarande framför honom, den stora striden med de militanta fackföreningarna. De flesta premiärministrar och presidenter har fått blodad nos av denna mäktiga kraft. Det största förbundet, det kommunistiska CGT, har redan antagit Sarkozys utmaning om ”reformer” i arbetsrätten och meddelat strejk den 18 oktober.
Blir det storbråk gäller det att ha full tank i bilen så man kan komma ut ur landet om maten börjar ta slut i affärerna, som det var i under transportstrejken för drygt tio år sedan.
Skrivet av Erik Edelstam

Sunday, September 16, 2007

Den Svarta Nejlikan del 2


Det underbara sommarvädret fortsätter i Paris med strålande sol och 26 grader varmt. Idag, söndag, var det dagen för ”La Patrimoine”, fädernesarvets dag. Den dagen är alla offentliga byggnader öppna för allmänheten, inklusive alla departement och till och med presidentpalatset, Elysée. Skattebetalarna har rätt att få titta på det som de betalar för. Den här dagen öppnas också många privata palats och slott, även ambassader utomlands. En mycket god idé, som vår sömniga kulturminister borde genomföra i Sverige.

”Den Svarta Nejlikan” går hem hos folk. Ingen tycks uppfatta att filmen är ren fiction, d.v.s. en rövarhistoria.
Jag har redan fått frågor om min styvmor. Vilken styvmor? Gifte han sig inte med Allendes sekreterare? Vilken då? Jo, hon som låg på sjukhuset? - Röran är fullständig och manusförfattaren Mats Fors har gjort fiasko.

Idag fick jag ett antal e-mails från Mirtha Fernandez, kvinnan som i verkligheten låg på sjukhuset och som var föremål för ett stort slagsmål mellan Harald och ambassadpersonalen å ena sidan och chilenska militärer å andra sidan. Hon är med rätta mycket upprörd och kränkt och berättar att historien är mycket välkänd i Uruguay och att Harald Edelstam har stor aktning i landet. Hon upplever skildringen av hennes lidande som skamlös och vänder sig mot antydningarna i filmen att hon skulle varit hans älskarinna. Var går egentligen gränsen för hur man kan utnyttja människors historia?
Det finns ingen gräns, det har herr Hultberg och Fors visat. Men naturligtvis så har anständigheten en gräns, och den har herrarna överskridit för länge sedan.

De erkänner villigt att filmen är fiction, men påstår i annonser, utan att genera sig, att filmen är sann. Se annonsen ovan. Så går det till när man slår mynt av en avliden persons namn. Sådant kallas för vilseledande marknadsföring och faller under allmänt åtal.

VM i rugby fortsätter. Eftersom inga media i Sverige refererar matcherna, kan jag berätta att Sydafrikas lag, de s.k. Springboks, besegrade de förra världsmästarna England i grunden. Resultatet blev förkrossande 36 – 0.
Det rasistiska Sydafrika har stora problem med sitt rugbylag. Det är en av världens främsta lag, tillsammans med Nya Zeelands All Blacks och fransmännens Les Bleus. Problemet är bara att nästan alla spelarna är vita, vilket inte passar sig i det rasmedvetna Sydafrika. Man kan ju heller inte ge alla vita sparken, för då finns inget lag kvar. Samma problem lär råda i flygvapnet, där majoriteten av piloterna är vita. De går inte heller att sparka, för då upphör flygvapnet att existera.
Andra resultat. Nya Zeeland klådde blåbären Portugal med 108 – 13. Det märkvärdiga är att Portugal över huvud taget fick poäng. Les Bleus besegrade Namibia med 87 – 10, samma reflektion om Namibia som Portugal.

Thursday, September 13, 2007

Den Svarta Nejlikan – anka eller kalkon?


Galapremiären

Häromdagen, den 11 september, var det galapremiär på den omtalade filmen om Harald Edelstam, min far, samtidigt kallad Den Svarta Nejlikan. Premiären sammanföll med årsdagarna av min moder Louise’s, Haralds första hustru under 18 år, födelsedag, militärkuppen i Chile 1973 och terroristattentaten i New York 2001. – Och nu då denna film.

Utanför bion stod flera fotografer och reportrar för att föreviga kändisar som kom. Den berömda och tunga kulturtidskriften Se & Hör tog några foton av Gunnela och mig och min dotter Caroline. Vi kände oss kusligt uppmärksammade. Kändisar strömmade in, bl.a. Mona Sahlin och deckarförfattaren Liza Marklund.
En sak förvånade mig storligen, efter ett liv med mottagningar, invigningar, PR-jippon, och andra tillställningar:
Värden, dvs filmbolaget, producenten Fahringer, regissören Hultberg och huvudrollsinnehavaren Mikael Nykvist, stod inte vid ingången på biografen Saga och hälsade sina gäster välkomna. De minglade någonstans inne i folkhavet och snackade med sina kompisar. Framstående personer som oppositionsledaren Sahlin och en av Sveriges mest framgångsrika författare fick stå ensamma i baren utan att värdarna tog hand om dem (ända till undertecknad förbarmade sig, naturligtvis) - Är det inte brukligt att man tar hand om sina gäster?
.
Men hur var filmen då?


Tja…Låt mig istället få reda ut begreppen.

Anka eller Kalkon? Jag skulle vilja säga både och. En anka är, som bekant, en uppdiktad historia i tidningen och en kalkon är en film som är så dålig att den är komisk och publiken skrattar på fel ställen. Jag kanske överdriver, men det ligger faktiskt någon sanning i det jag påstår.
För att börja med ankan så kan jag säga att visst existerar Chile, visst existerade militärkuppen 1973, visst existerade Harald Edelstam och visst fixade han ut 54 uruguayer ur Nationalstadion och visst var det bråk på ett sjukhus, men det är ungefär de enda saker som stämmer med verkligheten, resten är uppdiktat. Sorry!
När det gäller kalkonen, så måste jag erkänna att jag brast i skratt flera gånger på fel ställen, förlåt. Orsaken kanske var att jag känner min pappa alltför väl och att jag vet vad som hände i verkligheten. Kombinationen av dessa kunskaper blev ibland alldeles för mycket och gav filmen en absurt, komiskt intryck. Men övriga publiken verkade faktiskt ta filmen på allvar.
Den fick till och med applåder när den var slut.

Ära vare fiction

I förtexterna skriver man att: ”This film is based on a true story. Some of the names, relations and events have been changed for dramatic effect or to protect the names and reputation of the persons involved.”
Alla inblandades namn har ändrats, till och med Miria Contreras, Allendes sekreterare och älskarinna, som i filmen påstås även ha varit Haralds älskarinna, vilket naturligtvis är lögn och förbannad dikt, liksom många andra idiotier.
Stackars Harald beskärdes inte av nåden att få sitt namn ändrat utan får stå där med skammen och vanka omkring som en träbock i Mikael Nykvists skepnad.
Mats Fors ger oss en liten lektion i filmkunskap och säger att det är helt naturligt att göra fiktion av verkliga händelser. Se bara på ”Schindlers list”. Vad jag förstår så levde Schindler och Spielberg gjorde en väldigt noggrann research. Men kanske han anlitade Mats Fors för att piffa upp historien?
Filmskaparen Costa Gavras gjorde fictionfilmer baserade på verkliga händelser, som t.ex filmen ”Z”, men då var alla namn och platser ändrade. Sen kan man ju fråga sig hur Mats Fors vågar jämföra sig med Costa Gavras, i alla fall efter filmen om Harald. - Det är härligt med modesta människor!

Problemet med ”Den Svarta Nejlikan” är att trots att filmmakarna försöker friskriva sig med en Brasklapp i början, så kommer folk att tro så gick det till i verkligheten.
Så mesig var Harald Edelstam att han stod och grät när skjutna filmhjältinnan fördes bort (i själva verket en cancersjuk flykting). Jag kan berätta att Harald aldrig skulle ha reagerat så. Han skulle heller inte kastat upp om någon blev skjuten, som Mats Fors låter honom göra i filmen. Harald hade betydligt mer kalla nerver och var tuffare än så. Vidare skulle han aldrig drömma om att smuggla vapen i den officiella bilen. Han var varken helt dum i huvudet eller en anarkist. Kanske skall familjen vara tacksam för att Mats Fors inte pådyvlade honom andra förfärliga saker som hustrumisshandel eller missbruk i någon form.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att bruket av fiction på verkliga händelser är ett sätt att göra saker enkla för sig. Då slipper man den där jobbiga researchen, som tar bara tid och kostar pengar. Krångligt att leta rätt på folk som kände honom och intervjua. - Hur var han egentligen? Hur agerade han? Hur var han klädd? Det spelar ingen roll.
Med fiction kan man strunta i de viktiga detaljerna som gör en film trovärdig, utan hitta på vad som helst. - Vadå? Sluta bråka, det här är ju bara underbar fiction. Ja, ja, han får finna sig i att bli utnyttjad i kommersiella syften.
Vem bryr sig om bilen är svart , när den skulle ha varit vit, eller att Harald aldrig skulle kunna tänka sig att gå omkring i väst? Vem bryr sig att Lavanderos förmodligen blev skjuten i ett bråk på mässen och inte direkt i Harald närvaro eller att Harald överhuvudtaget inte var närvarande när de 54 fångarna släpptes? Vad spelar det för roll att det var fullständigt otänkbart att ordna fester i Monedapalatset månaderna före kuppen, det var ju nöd i landet. Vem bryr sig att en svensk ambassadtjänsteman aldrig skulle ha kunnat försvinna på stadion?
Detta kallar jag dålig research och historieförfalskning.

Så här skall en bra film göras

Låt oss gå tillbaka till magister Fors. Han skriver:
” I en spelfilm är det själva berättelsen, den som griper tag i tittaren och tar honom med på en underbar resa, som är det bärande. Varje scen ska födas ur den föregående scenen och varje scen ska haka tag i den efterföljande. Verkligheten däremot är mångfasetterad, motsägelsefull och kaotisk. Ytterst sällan lägger sig ett dokumentärt material till rätta på det sätt som skapar framåtrörelse och en rak linje.”
Problemet i ”Den Svarta Nejlikan” är, enligt min mening, att scenerna inte föds ut den föregående, utan att var och en står för sig , precis som det var i verkligheten. Det uppstod kris efter kris, som tacklades var och en för sig. Det var inte särskilt mångfacetterat utan vad som hände det hände och det var faktiskt en rak linje. Vittnen fanns alltid och saken rapporterades senare till UD.
Självfallet lägger sig inte dokumentärt material tillrätta, men där kommer den skicklige manusförfattaren fram och en begåvad regissör får det levande. Däri ligger den svåra konsten.

Verkligheten överträffar dikten

Detta är de missade chansernas film. I höstas träffade jag Sonja Martinson på svenska ambassaden i Paris. Hon var medarbetare med Harald i Santiago och hade även sett en video på filmen. Hon sade att det var synd att de inte hade lyckats ta tillvara en så pass bra historia. När jag läste manuset för att och ett halvt år sedan, så fick jag samma känsla, som kraftigt förstärktes när jag såg filmen.
Vad synd att slänga bort en så bra historia och ersätta den med denna uppdiktade, urvattnade historia.
Vad synd att inte berätta om hur det gick till när Harald lämnade över sina kreditivbrev, eller dramatiken vid kubanska ambassaden när han dök upp vid den chilenska posteringen med en egen livvakt i form att en till tänderna beväpnad soldat och sedan scenerna i på ambassaden med den chilenske officeren bakom den kubanske ambassadörens skrivbord och de vankelmodiga mexikanska och peruanska ambassadörerna. Harald som kramar om den kubanske ambassadören och säger: ”Bry dig inte om de där fegisarna, jag skall ta hand om kubanska ambassaden!”
Vad synd att vi inte fick se de dramatiska scenerna på sjukhuset när soldaterna försökte föra bort den nyopererade flyktingen och då nästan alla på ambassaden var med och slogs med militärerna och den franske ambassadören som chockades av att de sin mycket värdige svenske kollega ligga på golvet och hålla i sjuksängen medan slagen regnade. Finalen med den vansinnige officeren och hur någon från ambassaden knyckte nycklarna från militärernas ambulans. - Det vi fick se var en urvattnad, fånig kopia, med en löjligt gråtande Harald.
Var fanns de nattliga räderna när Harald plockade upp folk i nöd på gatorna! De ständiga kontrollerna och genomsökandet av bilen. Eller scenen där en svenska blir arresterad, satt i en polisbil och körd till ett regemente. Harald får nys om saken, kör ikapp poliserna med sin vita Mercedes och tränger sig in på regementet, tätt bakom polisbilen. Dramatiken på Nationalstadion försvann helt. Det går att läsa om stadion på ett annat ställe (Articles) på denna hemsida.
Harald tyckte alltid att hans residens var det snyggaste han haft i sin karriär. Han hade just fått sina vackra möbler från sin förra post och allt var inrett och klart. I filmen får vi istället se en ruffig, inpyrd ambassad. Vitsen kanske var att det skulle vara risigt och fult.
Hans avsked var i verkligheten ett stort spektakel med massor av åskådare som vinkade farväl och den hatiska chilenska pressen som buade åt honom. Samma flygplats där otroliga scener hade utspelats mellan honom och poliserna som muddrade de flyktingar som hade fått lov att lämna landet. Synd att vi aldrig fick se den verkliga dramatiken. Istället en tam scen med Allendes sekreterare, som i verkligheten kallades för La Payita. Hon låg egentligen gömd på ambassaden och kom inte därifrån på flera månader.

Lite kritik

Gör man en film får man tåla kritik och den kommer här. Jag tycker ”Den Svarta Nejlikan” var ett förfärligt pekoral. Jag och många andra kom egentligen aldrig in i filmen. Alla chilenare såg nästan likadan ut med sina mustascher och man förstod aldrig vem som var vem. Det framkom aldrig att Lavanderos, som blev skjuten, var andreman till slaktaren Espinoza, som var kommendant för stadion. De olika kvinnorna såg också likadana ut och det var nästan omöjligt att hålla isär dem. Den svenska kvinnans roll var överhuvudtaget inte definierad och övriga medarbetare på ambassaden såg ut som ett gangstergäng. Haralds andreman uppträdde på ett sätt som var helt orealistiskt och spelade helt livlöst och stelbent.
Stackars Mikael Nykvist kom aldrig in i sin roll och lyckades inte gestalta Harald på ett övertygande sätt. Han var stel och rörde sig som en robot. Haralds uppskruvade energi och höga, ganska gälla röst, när han var upprörd såg man inte röken av. Inte heller hans mjuka kärleksfulla sätt eller hans ständigt närvarande, burleska humor och skratt, såg man inte heller mycket av. Det dåliga humöret och irritationen var också bortvaskade. Men det är ju fiction och då spelar det ju ingen roll hur det ser ut, eller hur?
Jag tycker att scenerna var röriga och Mats Fors tal om en rak linje verkar bara ha varit snack. Inget hängde ihop och scenografin var inte mycket att hurra för. Dialogen var väldigt stel och jag skämdes när Mikael Nykvist hasplade ur sig rader av högtidligheter och floskler i Haralds namn. Manusförfattaren borde ha haft en slav bakom sig som viskade: ”Kill your darlings!” Det som de flesta räknar som filmens stora behållning är den lilla dokumentärsnutten av Harald själv i slutet. Och det visar än en gång att verkligheten överträffar dikten.
Resultatet är att filmen som sådan hamnar i B-filmsklassen. Frågan är om den skall klassas som en kalkon eller bara en virrig, tufsig höna, som irrar hit och dit?
Skrivet av Erik Edelstam

Sunday, September 9, 2007

Harald Edelstam – 30 år för sent


Nu sitter jag på planet från Paris till Stockholm och funderar på min pappa, Harald Edelstam. Jag kan säga att jag lever med honom dagligen, trots att han dog för 18 år sedan. Jag lever bland hans möbler som jag ärvt (de som inte min exfru lagt beslag på) och går på den enorma orientaliska matta som han köpte i Bazaren i Istanbul på 60-talet.
Jag lever också med honom eftersom jag sitter och skriver på en biografi. Jag är nu inne på sista kapitlet, som handlar om de sista åren i hans liv där han isolerades allt mer och dog tämligen trött på livet.
Boken blir en tegelsten och jag kan lova att den blir högintressant. Den är ett resultat av åratal av efterforskningar, arkivarbete, massor av intervjuer och lusläsninga av de personliga dokument som finns. Jag har fått hjälp med avsnitten om Guatemala, Chile och Algeriet av journalisten Jan Sandquist, som var Rapports reporter i Santiago under tiden innan och efter kuppen. Han var med och är mycket insatt.
Pappa levde ett äventyrligt, men också ganska vardagligt liv. Han gifte sig tre gånger, därav 18 år med min mamma Louise, som var hans första hustru. Han var mycket engagerad i vår stora familj och var en bra och mycket generös pappa, som dock tappade humöret ganska ofta.. Han hade stormiga äktenskap, och levde som ungkarl i 20 år, vilket naturligtvis medförde en hel del kvinnor i hans liv. Men där fanns också hans humanitet och starka rättspatos. Som diplomat hade han möjlighet att hjälpa människor i nöd på nästan varje post och gjorde det också

Nu är han uppe på tapeten eftersom det kommer en film om hans insatser i Chile i veckan. Jag har läst manuset och måste säga att jag inte är särskilt förtjust. Ulf Hultberg har skapat en sorts halfiktiv äventyshistoria, där pappa framställs som någon sorts James Bond med fruntimmer till höger och vänster. På trailern kan jag genast se att researchen inte varit bra. Mikael Nykvist visar sig i kostym med väst. Pappa hatade väst och tyckte det var gubbigt. Mercedesen som Nykvist kör omkring med är svart, i själva verket var den vit. Han inleder en romans med Mirjam Contreras, alias La Payita, Allendes sekreterare och älskarinna. Någon romans existerade inte och de träffades bara ett fåtal gånger före kuppen. Efter kuppen lyckades hon smita in på pappas residens, medan han satt och groggade med Chilenska UD:s protokollchef, men mer blev det aldrig. Jag har träffat la Payita och kan meddela att hon inte var särskilt attraktiv, utan såg snarare ganska snipig ut och hade en gäll röst. Hon var definitivt inte pappas typ av kvinna.
Han hade andra kärlekar, som han skötte på ett mycket diskret sätt. Många relationer har jag först upptäckt långt efter hans död genom anteckningar i almanackor, etc.

Pappa blev mobbad av UD, redan för över 60 år sedan, när han kom tillbaka från Norge. Samma sak när han kom tillbaka från Chile. Istället för att bli hedrad blev han totalt utfrusen av sina kolleger. Han fick sitta ensam i lunchrummet på UD. Det skall emellertid erkännas att han höll en alldeles för hög profil och yttrade sig idiotiskt till pressen. Man kan dessutom misstänka att han många gånger blev misstolkad och ett offer för fantasifulla journalister, som ville sälja lösnummer. Trots att han egentligen inte alls var socialist, gav han sig, av olika anledningar, in i de röda armarna och sade ännu mer dumma saker. Det hade inte mycket att göra med hans insatser i Chile.

Han blev inte bara illa behandlad av UD, utan också av regeringen. Han hade hoppats på att få en post i Europa, efter många år i Asien och Latinamerika, där han kunde vara nära sin stora familj och sina vänner, istället sparkades han ut till Algeriet med några vaga undanflykter. När han senare pensionerades hade han hoppats på att få några offentliga uppdrag, typ landshövding el.dyl. Men tystnaden från regeringen var total.

Tystnad har också härskat i Chile. Frånsett lite postumt glitter har han inte blivit hedrad där. Han har visserligen fått ett rum uppkallat efter sig på diplomatakademien i Santiago och en plakett på ett samlingsmonument, för övrigt ingenting. Minnesmärken eller gatunamn i Santiago har det inte varit tal om, eftersom det råder en högermajoritet där och hatet mot honom fortfarande är mycket stort på den kanten.
Men faktum kvarstår att han förmodligen är den enda i Chiles korta historia som har gjort några humanitära insatser av den omfattningen. Jag tror inte chilenarna är medvetna om det. Det enda land som har givit pappa ett riktigt erkännande är Uruguay, där han fick en park uppkallad efter sig under en mycket värdig ceremoni. Och varför Uruguay, som han inte hade några som helst relationer till och knappt satte foten i? – Jo han räddade 54 uruguayer, de s.k. tupamaros och det räckte för detta nationalistiska land.
So it goes, som Kurt Vonnegut skrev.
Skrivet av Erik H. Edelstam
Foto Eric Rothfjell 1946

Saturday, September 8, 2007

Festen som kom av sig


Idag är det ett härligt sommarväder med strålande sol och 23 grader varmt här i Paris.
Den stora grejen just nu är rugby VM. Allt handlar om rugby. Igår spelades öppningsmatchen mellan Argentina och Frankrike. En duktigt upphaussad tillställning. De franska tidningarna höjde det franska laget till skyarna och förutspådde en promenadseger mot Pumorna, det argentinska laget. Men det tråkiga var att Pumorna klådde fransmännen med 17-12 och festen kom på något sätt av sig. Fransmännen var stela och missade straff efter straff. Argentinarna spelade skickligt och hade en tät försvarsmur som inte gav efter. Sarkozy satt på hedesläktaren och grinade illa. Tidningarna talar idag om en nationell katastrof. Det franska laget är tillsammans med The All Blacks, det nyazeeländska laget storfavoriter, så det var genant att åka dit mot blåbären (blåvit randiga tröjor) från Agentina.
Matchen föregicks av ett sedvanligt bråk. De stora nyhetsbyråerna hotade att bojkotta turneringen eftersom Internationella Rugbyförbundet hade satt restriktioner på antalet foton som fick tas. Men det lugnade ner sig.

I Sverige passerar rugby VM obemärkt. Den enda stora tidning som har en artikel är Svenska Dagbladet. Inte en enda tidning rapporterar om gårdagens resultat. Det finns faktiskt folk i Sverige som gillar rugby. Jag har lärt mig tycka om sporten här i Frankrike. Ungefär som jag tittar på baseball i USA och när jag varit på Kuba.Och varför inte ishockey i Sverige?

Tuesday, September 4, 2007

Trafikundret i Frankrike


I dagens DN skriver man om hur man lyckats få folk att hålla hastigheten här i Frankrike. Dödsolyckorna har minskat och farten har sänkts mellan 6 och 11 % beroende på typ av väg.
Reportern Ia Wadendal hänvisar till att man satt upp 900 fartkameror, ökat antalet trafikkontroller med poliser och skärpt straffen, Men hon hart inte tagit reda på den viktigaste faktorn – poängen, ”les points”.

Det är på poängen det hänger. Lite böter kan väl de flesta klara av, men det är förödande att bli av med sina poäng. Så här går det till:
Varje körkortsinnehavare har 12 poäng på sitt körkort. Vid varje förseelse dras ett visst antal poäng av. Dessa får man igen efter tre år, om man kört lagligt under den tiden. Kör man 9 km för fort tappar man 1 poäng, 20 – 29 km för fort 2 poäng och kör man över 40 – 49 km för fort tappar man körkortet och blir av med 4 poäng som dras på nästa körkort. Detta måste dessutom tas igen i sin helhet.
Brott mot stopplikt kostar 4 poäng, likasom att köra mot rött ljus. Och att tala i telefon kostar 2 poäng.

Jag kan säga att poängen har en tendens att försvinna fort. Själv har jag bara 6 poäng kvar och jag kan lova att jag håller alla hastigheter och kör lagligt, liksom de flesta andra i trafiken. Bara under 2006 drogs 8 miljoner poäng från fransmännens körkort.

Problemet i trafiken är att många gånger är hastigheterna dåligt utmärkta och ändras stup i kvarten. Man måste verkligen vara alert och hålla reda på vilken hastighet det är. Det räcker med att man talar med sin medpassagerare eller sitter i sina tankar för att man skall missa en skylt och bli flashad av en kamera. Det borde finnas en skylt varje kilometer, eller åtminstone målat i på vägen.

Samma regler gäller i Tyskland och där har också trafikrytmen lugnat sig betydligt. Frankrike idag är något helt annat än för 5 år sedan när fartdårarna härskade på vägarna. Det är trist att köra nuförtiden, men naturligtvis ganska lugnt och bra ändå.