Wednesday, May 16, 2007

Säkerhetskontrollen på Skavsta – dumskallarnas paradis.

Med ovanstående rubrik menar jag naturligtvis inte de stackars resenärerna passerar säkerhetskontrollen, utan personalen som arbetar där. Det är lite Woodhouse över den här historien, men den är faktiskt sann och inträffade igår måndag den 15 maj 2007. Vi känner alla igen aktörerna och de har funnits hos oss sedan tidernas begynnelse.

Jag har tidigare skrivit om de arroganta, odisciplinerade och kitsliga säkerhetsvakterna på Skavsta Flygplats som rider på paragrafer och uppträder som översittare mot intet ont anande resenärer, som ser fram emot en trevlig affärsresa eller en behövlig semester.

Man kan fråga sig vad det är för människor som söker sig till den sortens arbete. Ett jobb som innebär att man dagen igenom snokar igenom människors väskor och privata ägodelar, flinar när man hittar något förbjudet och hotar med polis vid minsta protest från den stackars resenären. Jag misstänker att det ofta handlar om att provocera resenärer med flit, för att sedan sätta dit dem.
Man drar sig heller inte för att, vid närmare eftertanke, leta rätt på en resenär man inte tycker om i avresehallen, tillsammans med två biffiga poliser och ställa till med en scen mitt bland andra människor.
På Skavsta är man inte lika fina i kanten som på andra flygplatser, där man söker igenom ägodelarna med vita handskar, utan sticker ned sina förmodligen smutsiga händer i väskor, portföljer och necessärer utan att vare sig genera sig eller be om ursäkt. Här skall inte någon gnällspik komma och klaga för då hindrar vi honom/henne att stiga på planet. eller bussar snuten på dem.
Sådana översittarfasoner härstammar från ett svagt ego, mindervärdighetskomplex och en dålig utbildning. Ibland undrar man om de överhuvudtaget kan läsa?

Häromdagen gick även jag igenom skärselden. Man undrar alltid vad som kommer att hända den här gången. Det började dåligt.
Vid ingången stod en blond flicka och kontrollerade boardingkort och ID-handlingar. Jag hade checkat in via webben och hade även skrivit in numret på mitt ID-kort. När flickan såg mitt årsgamla nationella ID-kort, såg hon ut som ett frågetecken och började lusläsa det och boardingkortet. Något var fel. Jag kände mig som rånare på rymmen. Hon jämförde uppgifterna på ID-kortet och boarding kortet upprepade gånger och betraktade mig misstänksamt.
Plötsligt slog det mig att hon kanske inte kunde läsa och försökte dölja det. Det händer faktiskt att gravt dyslektiska ungdomar eller andra ljushuvuden lyckas klara sig igenom grundskolan utan att kunna läsa.

- Jag måste kontrollera med en kollega sade hon gravallvarligt och lämnade över mina papper till en biffig typ med mustasch. Han läste igenom handlingarna lika noggrant som flickan och kontrollerade flera gånger om det verkligen var jag som satt där på fotot.
Mina försök att förklara att mitt ID-kort var en officiell handling viftades bort. Ett slag tycktes det som Mustaschen heller inte kunde läsa, men plötsligt log han och sade lakoniskt:
- Svenska Ambassaden i Paris!

Han hade slutligen lyckats upptäcka att ID-kortet var utställt på ambassaden i Paris och drog då slutsatsen att det måste vara något officiellt. När jag frågade om de inte kände till att kortet existerade som handling svarade de inte utan vände sig bort. Deras dåliga utbildning och låga självkänsla spelade dem här ett spratt. För mig framstår det som att en säkerhetsvakt inte är kompetent nog om hon/han inte känner till vilka pass och ID-kort som existerar. Så svårt kan det väl inte vara att lära sig, särskilt när kortet är svenskt..

Men de var ännu inte klara med mig. Jag lyckades klara mig undan kroppsvisitering, men min kabinväska av aluminium väckte olyckligtvis röntgenoperatörens misstänksamhet. Det verkade som operatören hade stora problem för väskan röntgades i evigheter. När den till sist kom fram stod en kvinnlig vakt framför mig med sitt mörka hår uppsatt i pippilottor, ungefär som mina döttrar hade när de var småbarn. Hon såg irriterad ut med en rynka i pannan.
- Den här väskan måste vi kontrollera, sade hon med bister min och nickade bort mot ett bord.
Jag gick dit och öppnade väskan. Pippilottan skulle just börja rota i min saker när jag upptäckte att hon inte hade några handskar. – Tänk om hon hade varit på toaletten utan att tvätta sig? Tänk om hon snutit sig i fingrarna? Eller hånglat med en kollega på kafferasten?
Tankarna jagade genom huvudet under en mikrosekund.

- Stopp!, ropade jag, ni har inga handskar och jag vill gå igenom väskan själv. Hon skyggade som en häst vid ett hinder och backade litet. Hon ville ha en total genomgång av väskan. Jag var tvungen att visa upp varje föremål i väskan. En tröja visas upp; Hoprullade byxor vecklas ut; Checkblock och adressbok bläddras igenom; Laddningsaggregatet till mobil och dator visas upp; CD-skiva; MP3-spelare betraktas noggrant; Mina sidenlakan i en påse väcker stor misstänksamhet; Ett glasögonfodral godkänns inte, hon tror inte att det finns några glasögon där utan tvingar mig att öppna det. Besvikelsen blir naturligtvis stor när det verkligen ligger ett par glasögon där.
Föremål efter föremål betraktas av Pippilotta med en forskares kyliga, noggranna blick. Jag kan inte befria mig från känslan att hon ändå tror att det finns en stor bomb någonstans En Greveost gör Pippilotta nervös. Jag har lindat in den i aluminium för att hålla den sval. Hon tror förmodligen i sin okunskap att osten är sprängdeg. Det stora problemet visar sig emellertid vara min rakhyvel. Den låg ganska nära osten så man tror förmodligen att rakhyveln är en detonator till osten – sprängdegen.

Det beordras ytterligare röntgen av min väska. Jag kastar en blick mot röntgenapparaten och ser att min gamle vän Mustaschen sitter som operatör. Han är tydligen fortfarande misstänksam mot mig och mitt dubiösa, konstiga ID-kort, som är utfärdat av Svenska Ambassaden i Paris.
Man vill också ha en specialröntgen av rakhyveln (!). Stor dramatik. Så rakhyveln i all sin enkelhet läggs i en plastback och körs genom röntgenapparaten. Intensiv granskning av det misstänkta föremålet. Till sist beslutar sig den inkompetenta vaktstyrkan att min rakhyvel inte är något farligt och låter mig gå. Jag får packa ihop mina grejor utan fler trakasserier.
Pippilotta önskar mig glatt en trevlig resa och får det stora nöjet att snoka igenom fler resenärers bagage med sina snaskiga fingrar.

Senare läser jag på en blog att en resenär blivit haffad av polisen på Skavsta och muddrad eftersom man upptäckt en bomb i hans bagage. Den inkompetenta säkerhetskontrollen gjorde samma misstag som med mig. De trodde osten var sprängdeg och mobilladdaren som låg bredvid en detonator.
Mitt råd blir således: Låt ostar gå separat genom röntgenapparaten, så slipper ni säkerhetskontrollanternas hysteriska fantasi. - Trevlig resa från Skavsta!

2 comments:

nordman said...

Jag har vid många tillfälen rest från Skavsta flygplats och känner inte alls igen bilden du ger av säkerhetskontrollen där. Det känns mer som att du saknar medvetande om vad som händer i världen och tror att allt är lika gullesäkert som på din barndomsgata i Kumla! Har du problem med säkerhetskontroller så tycker jag att du ska åka på din närkesmoppe eller ta båten nästa gång du vill utanför gnällbältet!

skavstaanställd said...

Att du är inom dina fulla rättigheter att uttrycka dina åsikter är helt inom ramarna. Att du vill uttrycka ditt missnöje är helt din åsikt. Men en sak är dock klar. Din uppenbara okunskap över hur en flygplats i allmänhet och en säkerhetskontroll i synnerhet fungerar gör sig allt för tydlig i denna kommentar som du har skrivit. Att människor inte har begrepp eller förståelse över hur en arbetsplats i allmänhet eller en flygplats i synnerhet fungerar är inte alls konstigt. Det är snarare naturligt att man inte förstår eller begriper alla detaljer kring hur ett säkerhetstänkande fungerar. Det är dock inte detta, dvs ditt missförstånd eller ditt naiva tänkande kring hur en flygplats säkerhetskontroll fungerar, som jag vill kritisera, det är den människokännedom som du visar upp via din blogg. Den mänsklighetkännedom som du drar över en kam, den naivetet och den provokation som du visar upp i din blogg är inte fördomsfull utan snarar rent utav skrämande. Min personliga åsikt är bara att du ska var försiktig med vad du skriver, denna misskreditering kan vara farlig och folk i allmenhet och ungdomar i synnerhet kan ju faktiskt tro på vad du säger. Så mitt råd till dig är att: stå för vad du tycker men var lite försiktig med vad du publicerar, det är ju dock uppenbart att du inte vet vad du pratar om.