Thursday, December 20, 2007

Swingin’ London


Det svänger fortfarande om London. Gunnela och jag var där för några veckor sedan för att fira hennes födelsedag. Att komma dit är inte så enkelt för oss som bor utanför Paris. Tar man tåget, Eurostar, som visserligen bara tar 2 tim och 20 min, så är biljetterna tämligen dyra, man måste krångla sig genom trafiken in till Gare de Nord och sedan betala en dyr parkering där. Dessutom pågick transportstrejken i Paris med trafikinfarkt som följd.
Enklare och billigare för oss är att åka ut till flygplatsen Charles de Gaulle och ta lågprisflyget Easy Jet, men häpnadsväckande krångligt ändå.

Först bil, sedan tåg från parkeringsplatsen till terminal 3 och till sist en lång promenad till terminalen. Den är en lågpris- och charterterminal och ser ut som en stor hangar, nödtorftigt utrustad med ett sämre café och en tidningsaffär.
Easy Jet är ett lågprisflyg utan ambitioner på service eller bekvämlighet, ungefär som Ryan Air. Men det fungerar, kommer fram i tid och väskan försvinner inte. Man landar i Luton, norr om London, som är en överraskande bra flygplats med massor av affärer, barer och rent och snyggt..
Problemen börjar när man skall in till London. Easy Jet har en egen buss, men den är proppfull och går bara en gång i timmen. Återstår tåget. Man får då ta en matarbuss till stationen, släpandes på bagaget, upp och nedför trappor, leta rätt på perrong och klämma in sig på trånga platser. Framme på Kings Cross Station återstår byte till the Tube f.v.b. Green Park, mer trappor och promenad till Lansdowne Club, där vi bor. Vägen tillbaka blir ännu värre eftersom tåget var fullt och vi fick stå upp en halvtimma i en korridor och taxi till Luton eftersom bussarna slutat gå.

Men London är London, även om det var svinkallt och blåsigt. Julskyltningen var i full gång, gatorna fulla av folk och Harrods som gnistrade, blixtrade och nästan brast i sömmarna av alla människor, som myllrade runt som myror och köade vis kassorna. Men vi kunde sorgset konstatera att Harrods har tappat sin tidigare eleganta, lyxiga stil, utan fått en ”tacky”, billig, smaklös, falskt glittrande atmosfär. Trapphuset var ombyggt i egyptisk faraostil med sfinxar och annan smörja, som för tankar till Las Vegas , smaklöshetens Mecka,och skyltfönstren var en estetisk katastrof
Grannen är gudskelov Armani och Gunnela tycker naturligtvis att Armani alltid är Armani (särskilt när man fyller år).

Vi kastar oss in hos bokhandlarna, min favorit är Hatchards på Picadilly där Gunnela och jag står i flera timmar, problemet är att böcker tunga och besvärliga att bära. En av de underbara böckerna jag köpte, heter ”India Remembered” av Patricia Mountbatten, dottern till den siste vice-konungen Lord Mountbatten. Underbar text och massor av foton och dessutom personligen signerad av författarinnan. Couldn’t be better.

Tiden går fort under en week-end och vi beslutar oss för att köra Tate-racet, d.v.s. gamla Tate, som numera kallas för Tate Britain och sedan ta båten till Tate Modern.
Tate Britain, http://www.tate.org.uk/britain/, är ett underbart museum, som jag nästan alltid besöker i London. Den här gången var det en utställning om 1800-talskonstnären Millais, som jag aldrig hört talas om förut, men som visade sig vara, en (enligt min uppfattning) kitsch-konstnär som snarare platsar på det förskräckliga museet, Musée d’ Orsay i Paris och inte på ett så underbart museum som Tate.
Den andra utställningen var en dröm: David Hockney väljer ut Turners bästa akvareller…Titta på länken: http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/turnerwatercolours/default.shtm

Jag gick runt som i trans och såg dessa fantastiska akvareller från akademiskt strikta, perfekta målningar, till avancerade, utflippade, vackra, aningar och fantasier av naturen. Eftersom jag själv målar akvareller, nästan i samma genre, greps jag djupt och fick till en början invigelsen att genast sluta måla. – Hur kunde jag någonsin måla lika vackert och innerligt som Turner? Men sedan kom invigelsen att jag kanske kunde lära mig av honom och försöka tolka kunskaperna i min egen anda. Vi började få lite bråttom, eftersom flyget gick senare på kvällen, men hann ändå kasta blickar på Constable och några Turneroljor.

Båtfärden till Tate Modern var charmig och man slogs av vilken förändring London genomgått de sista 20 åren. Supermoderna byggnader, blandas med gamla ombyggda magasin längs med Themsen, i bakgrunden syns S:t Pauls Cathedral och längre fram ser man Tate Modern, det ganska nya moderna museet. Det ser ut som en stor fyrkantig låda med en hög skorsten i mitten. Byggnaden var en kraftstation förut och är lite i pompös 30-talsstil. Det måste erkännas att byggnaden är imponerande, särskilt när man kommer in i den stora entréhallen som förr var turbinhallen. Men där slutar det positiva. Det var krångligt att ta sig mellan de olika våningarna och i de enorma utställningshallarna, inte rum utan, verkligen hallar, försvann de ofta mycket dåligt hängda tavlorna fullständigt. När jag var på Tate Modern för några år sedan, tyckte jag att de permanenta samlingarna var torftiga och tråkiga. Jag hade hoppats att det bara var tillfälligt, men tyvärr måste jag säga att intrycket består. Tate Modern är helt enkelt ett kasst museum, som inte är värt en världsstad som London.

Det var full fart på stan och det mest påtagliga inslaget var alla utländska ungdomar som jobbade i restauranger och affärer. Tusentals polacker, balter, tyskar, fransmän och inte minst svenskar har lämnat sina länder med arbetslöshet och hopplöshet för att söka lyckan i England, där ekonomin går för fullt, utan bromsande fackföreningar och tunga skatter. Det stod i någon tidning att det hade fötts 35.000 polska barn i England bara i år. Detta är naturligtvis bara möjligt för EU-medborgare som har fri rörlighet.
Men det visar med full klarhet hur framgångsrik den engelska modellen är, utan restriktioner. I Frankrike och Paris är det inte en chans att få arbete så enkelt, det råder stor arbetslöshet bland ungdomar och bostadsbristen är skriande. Svenskar vi träffade berättade att det var bra betalt, inte särskilt svårt att få bostad och hur kul som helst på klubbar och barer, vilket vi själva kunde se. – So Swingin’ London is back!
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela omgiven av bobbies på Luton Airport

Tuesday, November 27, 2007

Brinner Paris?


Frågan ställdes en gång av Hitler till den tyske kommendanten i Paris, von Cholitz. Svaret idag är, som då, - nej. Paris brinner inte. Svenska kvällspressen skriver upphetsande, okunniga, rubriker att Paris brinner (vad är det för idioter som skriver rubrikerna?). Min hustrus son ringer och är orolig för sin mamma.
Vad som har hänt är att två galningar, utan störthjälm, på en trimmad mini-motorcykel, kör rakt in i en polisbil och omkommer tragiskt.
Det händer inte i Paris utan i en förort, 45 km från Paris. Stället heter Villiers-le-Bel och ligger alldeles vid Mantes-la- Jolie, en otrolig stad med en mardröm av nedslitna höghus, tristess, hopplöshet, muslimska getton, maktlösa lokalpolitiker och trötta och brutala poliser. Jag läser lokaltidningen ”Le Parisiens” lokalbilaga över vårt departement, Les Yvelines, varje dag. Jag kan säga att i varje nummer förekommer artiklar om Mantes- la- Jolie, som handlar om våld, våldtäkter, rån, brända bilar och skolor, inbrott, knark och andra förfärligheter. Jag suckar och tänker att det borde vara en fasa att vara maire (borgmästare) där och jag kan intyga att han ser ganska rufsig och tilltufsad ut i intervjuerna på TV.

Men vad hände då? – Jo, två idioter, 15 och 16 år gamla, sätter sig på en trimmad, förbjuden minimotorcykel, 80 kubik, och brassar iväg utan störthjälmar, vett och sans, omdöme eller den minsta trafikvett, får syn på en polisbil, grips av skräck, vinglar och frontalkrockar med sagda snutbil. De kastas till marken med svåra hjärnskador, medan poliserna rusar ut ur sin bil och kallar på hjälp. Här går åsikterna isär, men en pöbelhop växer snabbt upp och hotar poliserna som flyr fältet för at undgå lynchning. Pompierna (brandmännen) anländer snabbt, men lyckas inte få liv i pojkarna. Många säger att de blev hindrade att komma fram av pöbeln som omringade offren.
Så börjar plundringen och vandaliseringen, ungefär som under den franska revolutionen. Orsaken till att allt går så snabbt, beror enligt på experterna, att alla har mobiltelefoner och kan kalla samman sina trupper och gäng för att gå till attack. Det rör sig här om organiserade, kriminella ligor, som ser chansen att ta för sig och rena vandaler s.k. ”casseurs” som överhuvudtaget inte har några idéer, utan bara vill ha lite kul och protestera mot makten. De blir snabbt fulla och tämligen höga av allahanda knark, spärrarna i själen släpps snabbt och man vågar göra det mesta inom gruppens trygghet, maskerad, beväpnad och kaxig. Ett nytt element har dykt upp – poliserna har blivit skjutna av hagelgevär på nära håll, ingen har ännu dött, men många ligger svårt skadade trots skottsäkra västar.
Tragedin är att vandaliseringen drabbar det egna närsamhället. Alla butiker som plundras och bränns, får svårigheter och läggs i många fall ned, med arbetslöshet och försämrad service som följd. Nedbrända skolor och dagis ger oöverskådliga problem för hårt arbetande föräldrar, som redan innan har svårt att få livet at gå ihop. Personliga katastrofer med alla nedbrända bilar, - hur skall jag komma till jobbet, hur skall jag kunna handla och hur skall barnen komma till dagis, hur skall jag ha råd att skaffa en ny risig bil?
Till allt detta kommer sämre säkerhet med stormade polisstationer och ett nedbränt bibliotek, som för tankarna till nazisternas autodaféer och den ideologiska förstörelsen av det berömda biblioteket i Sarajevo.

Sarkonixon var för tillfället i Kina och kunde inte göra mycket. Han är för övrigt bränd bland alla invandrarungdomar efter det han kallade dem för idioter och busar förra året. Michèle Alliot-Marie, förkortad MAM, som är inrikesminister och en ganska mesig kvinna, åker pliktskyldigast ut till slagfältet, men gör en ganska slät figur. Ingen tar henne egentligen på allvar.

Frågan är när detta kommer till Sverige och andra invandrarnationer, som inte lyckats integrera de objudna gästerna, för det kan man väl kalla folk som kommer in i landet utan några som helst papper eller pass och som utnyttjar våra generösa asyllagar för sina egna syften. Får vi komma till deras länder, köpa hus eller starta business? Aldrig i livet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från AFP/Martin Bureau

Tuesday, November 20, 2007

Nya glada strejker och Mikaels skola


Idag har ”les Fonctionnaires”, de offentligt anställda, annonserat strejk. Lärare, folk från skatteverket, sjuksystrar och brevbärare anser att de är illa behandlade. I verkligheten har de betydligt bättre än de privat anställda med säker anställning, bättre pension och alltid förtur när det gäller att låna i banker. Lönerna är kanske lite lägre men de vinner alltid i längden. ”Les Fonctionnaires” strejkar ofta, dock inte lika mycket som tåg bolagets anställda. Orsaken är att av Frankrikes 1,8 miljoner fack anslutna, så består ”les Fonctionnaires” fackföreningar av c:a 1 miljoner, resten är arbetare och privat anställda. När de privilegierade offentlig anställda strejkar här i landet räknas det som lyxstrejker och öppen utpressning. Men de värsta skurkarna är naturligtvis de anställda tågbolaget SNCF och metro/buss-bolaget RATP, som flera gånger per år tar hederliga, fattiga, arbetsamma människor som gisslan och låter dem leva igenom ”la galère”, galärslavens hårda villkor i timslånga bilköer och fullproppade metros som kommer en gång per halvtimme.
Någon berättade att hon hade sett en lapp på en busshållplats med texten: ”Tack RATP, på grund av er har jag idag fått sparken från jobbet”. Jag tror inte de kommunistiska fack pamparna på CGT eller FO bryr sig, särskilt om privatanställda blir av med jobbet, bara de själva får ha kvar sina förmåner, som ingen annan har på den franska arbetsmarknaden. Hoppas bara att Sarkonixon i detta enda fall inte ger med sig. Jag har själv erfarenheter från arroganta och stroppiga ombudsmän från den fullständigt sanslösa fackföreningen SIF, så jag vet vad det handlar om.

Det finns en udda grupp till i denna konflikt. Det är skolungdomarna, som naturligtvis hoppas på en massiv strejk av lärarna så de kan stanna hemma och slappa. Mina två söner hör till den gruppen. Min äldste son Niklas går på ett tekniskt gymnasium i Levallois en ort i utkanten av Paris. Hans lärare och klasskamrater bor alla långt ut i förorterna och har inte haft en chans att komma till skolan, således har Niklas legas på soff locket i över en vecka och inte behövt lyfta ett finger.
Min yngste son Mikael, har otur. Han går på ett gymnasium, Lycée Pasteur, i den fina förorten Neuilly-sur-Seine, där Sarkonixon var borgmästare i många år. Lärare och elever bor i närheten av skolan och verksamheten har därför kunna fortsätta. Inte ens strejken av ”les Fonctionnaires” idag har påverkat verksamheten och Mikael är bittert besviken. Hans skola är det klassiska exemplet på den usla, auktoritära, franska korvstoppnings skolan. Jag har desperat försökt få över gossarna till skola i Sverige men deras moder har hittills vägrat envist.
I den franska skolan trycks eleven ned och meddelas att han/hon är värdelös och totalt ointelligent. Sarko har meddelat att han vill göra ett modernt Frankrike, men tycks ha glömt skolan. En stor reform är i alla fall att barnen slipper gå i skolan på lördagar, något som jag slapp för 40 år sedan.
Kontakten föräldrar – lärare är helt otrolig. En förälder kan aldrig ringa en lärare, inte ens skicka e-post, utan måste, krypande och vördnadsfullt, skriva brev till respektive lärare för att få ett sammanträffande. Då ses man i ett konferensrum, - att få se skolan på ett naturligt och angenämt sätt är otänkbart.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Mikaels hemska skola Lycée Pasteur, www.mairie-neuillysurseine.fr

Sunday, November 18, 2007

Strejk, strejk, strejk…



Frankrike är lamslaget av tåg-, buss- och metrostrejken. Särskilt drabbat är Ile-de France, området där Paris är beläget. Varje morgon och varje kväll drabbas Paris med förorter av trafikinfarkt. Det tar tre timmar för en förortsbo att ta sig in 25 – 30 km in till Paris, som vanligtvis tar 20 – 30 minuter.. Sett från ovan i helikopter är staden med förorter en enda bilkö, som beräknas vara omkring 400 km lång. Tittar man på trafiksiten, http://www.sytadin.tm.fr, är nästan allt markerat rött.

Varför? - Jo, vår allestädes närvarande president Sarkonixon vill avskaffa järnvägspersonalens, ”Les Chiminots”, särskilda förmåner, som innebär pension vid 55 års ålder och högre pension än alla andra på den franska arbetsmarknaden. Ett tämligen rimligt krav. Varför skall de ha större förmåner än alla andra?
Fackförbunden CGT, FO och andra som är inblandade har på ett skamligt sätt, under åratal, strejkat vid stora helger för att pressa ut högre löner och andra förmåner. Offren att publiken, lågavlönade, ensamma mödrar och folk som vill komma till sina jobb eller resa. Vad jag kan komma ihåg så har vi haft tåg- och metrostrejker flera gånger per år. Sarko vill göra som Margaret Thatcher, ta strid och knäcka facken en gång för alla.

Men det finns ju grupper som är tacksamma. Mina söner som går i fransk skola är saliga, eftersom lärarna och många elever inte kan komma till jobbet och de får ett extra lov, skolan stängs helt enkelt.
Tidningarnas rubriker är : ”La Galère” och ”La Pagaille”, vilket ungefär betyder, vilket helvete (syftar på att vara galärslav) och vilken röra. På TV ser jag hur köerna står still, tusentals skotrar och motorcyklar och tusentals inbyltade cyklister, för det är en köldknäpp just nu. Men även inlines och sparkcyklar. Olyckorna ökar också. Vanligtvis är det snitt 5 motorcykelolyckor per dag, nu har det rusat upp till 40.

Folk börjar bli förtvivlade och arga. Man har tvingats skicka kravallpolis till metrostationer och busshållplatser, där känslorna har svämmat över. Annars brukar publiken här vara ganska toleranta mot strejkande, men nu är det annat.
De kommunistiska fackförbunden är envisa och står på sig. Det handlar inte bara om förmånerna, utan det är en strid mot Sarko och högern. Han å sin sida vill inte ge efter en tum och säger att det inte är förhandlingsbart.
Men motståndet börjar vittra och allt fler Cheminots återgår till arbetet, men fortfarande är inte sista ordet sagt och fransmännen får finna sig i att sitta i kö, missa flyg, möten, dagis och jobbet. Jag undrar om Sarko och regeringen med Fillon i spetsen också sitter i bilkö? De brukar ha motorcykeleskort, men det lär inte anslå mot en trafikinfarkt.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av liberation.fr och terresacre.org

Wednesday, November 7, 2007

Svart städhjälp och andra svåra brott


Moraltanterna dominerar i svensk press. Nu förfasar man sig över alla politiker som anlitar svart arbetskraft, jag menar inte våra bröder och systrar från Afrika, utan jobb utan att betala skatt. Jag kan ärligen bekänna att jag under mitt långa liv, aldrig betalt in skatt för städning, snickare, murare, målare eller barnpassning.
Det är en kombination av snålhet och politisk protest. Sverige har världens högsta skattetryck (eller i varje fall, har haft) och många gånger dubbelbeskattas man. Det rör sig om så små summor och alla tjänar på affären (utom staten). Varför skulle jag betala? Och varför skall arbetstagaren betala?
I Frankrike finns ett system med checkar. Man köper exempelvis en check för 100 kr och betalar barnflickan med den. Men 50 kr av beloppet är skatter och avgifter. Skall hon ha 100 kr i lön måste man således betala med två checkar. Ett enkelt system.
Moraltanterna bland journalisterna som skriver om svarta tjänster, anlitar förmodligen alla svart arbetskraft. – Hur gör man, förresten, om man verkligen vill betala skatt ? Vart går man? Det vore kul att veta.

En av mina vänner fick för några år sedan en mycket hög befattning inom den offentliga sektorn och kunde med en suck bekräfta att man fick övergå till vit arbetskraft därhemma. Hotet från snokande journalister var alltför stort. Men den höjda lönen var så bra att det lönade sig ändå.

När jag var i Sverige seglade Schenströmaffären upp. Bedrövligt. Ingrid Schenström blev uppspikad på väggen för att hon var en kvinna. Hade Lars Danielsson kysst Helena Stålnert på krogen, hade det säkert inte varit någon fara. Dessutom hade inte Schenström jouren ensam. Men tidningarna sålde lösnummer och det är väl det som gäller. Som en sista tanke kan man alltid säga att det var klumpigt att gå ut på krogen och supa till och hångla. Bättre att ta in på hotell och beställa på rummet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från www.svartstadhjälp.se

Tuesday, November 6, 2007

Sverige – Frankrike


Att bila från Stockholm till Paris är en seg tillställning som har sina sidor. Vi tog två dagar på oss. I november är vädret opålitligt. Vid avfärden från Sörmland kl. sex på morgonen låg snön och vid ankomsten till Paris vid 18-tiden var et 18 grader varmt. Vi körde på en lördag och söndag för att slippa lastbilar, men trots det var det mycket lastbilar i farten, framför allt i Tyskland. Trafiken var gles i Sverige och intensiv på Autobahn i Tyskland.

Dåliga restauranger
Jag har kört ned till Skåne, tur och retur, varje år de senaste 40 åren. Sakta har vägarna blivit bättre, men standarden på restaurangerna utefter vägen lika usel. Räddningen är McDonalds som har ställen längs med vägen, så man i alla fall inte svälter. Jag frågar mig hur det egentligen är möjligt att servera så dålig och tråkig mat längs med E4:an. Köksmästarna måste verkligen hata sina kunder. Rekordet slog av restaurangen Dinners i Ödeshög, där personalen går runt i smutsiga T-shits, serverar fabrikslagad mat från odiskade kastruller och hade en obeskrivligt äcklig toalett. Toaletterna är överlag snuskiga och ofräscha längs med vägen.

Öresundsbron
Jag kör alltid omvägen över Öresundsbron, som jag tycker är fantastisk. Det är en glädje att slippa Öresundsbolagets trista färjor med sin sura personal, som trafikerade Limhamn – Dragör. Det känns som att lyfta med ett flygplan när man kör upp på bron. Det finns ett trick med bron. När man åker mot Tyskland kan man ta en kombinationsbiljett med Rødby – Puttgarden, men kommer man från andra hållet bör man köpa separata biljetter. Orsaken är det dåligt genomtänkta betalningssystemet. Man kan betala med kreditkort vid bron. Då finns det flera infarter och ingen kö. Har man en kombinationsbiljett, måste man visa upp den i en manuell lucka, vilket kan betyda lång väntan i kö, eftersom man för det mesta bara har en lucka öppen.

Färjorna
Jag tycker att vägen genom Danmark är seg och man håller äntligen på att komplettera motorvägen ända fram till Rødby. När man kör ombord på färjan hoppas man alltid att färjan är tysk. Då är maten bättre och personalen trevlig och uppmärksam. Danskarna har aldrig varit bra på service. Menyn har inte förändrats på många år, så man är ganska trött på den. Jag har aldrig lyckats förstå varför danskarna inte serverar smørrebrød på båtarna och varför får man inte goda korvar och surkål på de tyska?

Josthof

När vi kör av färjan i Puttgarden börjar det mörkna. Man håller på att förlänga Autobahn ända ut mot Fehmarn, vilket är skönt. Hur många gånger har jag inte kört som en galning, med vansinnesomkörningar för att komma i tid till en färja.
På vägen upp stannade vi i Lübeck, som var en vacker Hansastad men blev ohyggligt förstörd under kriget av engelska luftangrepp. Men det är fortfarande trevligt att gå runt i de medeltida gränderna, där några få gamla hus är kvar.
Frågan brukar vara var man skall sova över. Gunnela och jag har hittat Josthof, som ligger i Salzhausen, söder om Hamburg (04172 - 90 980). Det är ett typiskt, romantiskt, hotell i nordtysk stil med en tjusig matsal och underbar mat. Vi fick ett stort dubbelrum med härliga kuddar och duntäcken. Övernattningen,, tillsammans med middagen gick å 190 €, inte särskilt dyrt.

Lång väg
Vi körde kl. 9 på morgonen. GPS:en räknade ut att det skulle ta nio timmar att köra till Paris, vilket blev tio när pauserna kom in. Trafiken var i början lugn, men senare blev den intensiv och en hel del lastbilar, som lustigt nog var svenska. Jag hade för mig att de inte fick köra på söndagar.
När vi tankar, dricker kaffe eller äter så kan vi konstatera att standarden är långt över den svenska. God mat, vänliga , servicemedvetna tyskar och fräscha toaletter, där man få betala, vilket man gärna gör. Inne i Frankrike är maten ännu bättre, men lika rent och snyggt. Man skall undvika att stanna i Belgien där ställena är trista med dålig mat. Men se upp! Bensinmackarna ligger glest i Belgien.
Vi har otur och fastnar i köer vid infarten till Paris. Radion berättar att det blir nya strejker och Sakozy har tagit hem fransmän från Tchad. Det märks att vi är hemma i Frankrike igen.
Gunnela och jag är vid det här laget ganska sega och när vi har kånkat in bagaget och kissat hunden så delar vi på en flaska välförtjänt Champagne, som har väntat i kylen.

Skrivet av Erik Edelstam.
Bilden föreställer min hustru Gunnela och Sushi vid Josthof

Thursday, October 18, 2007

Strejk, Sarko, Cecilia och Springboks


Det fina höstvädret fortsätter här i Paris. Det kan ju i alla fall vara en tröst för de som inte kan ta sig till jobbet. Fackföreningarna gick idag ut i en massiv transportstrejk för att visa musklerna mot den stroppige Sarkonixon. Det blir en intressant fight. Alla tidigare presidenter och premiärministrar, särskilt Juppé 1995, har försökt få bort de extrema förmåner som vissa grupper har tillskansat sig under åren, med strejker och trakasserier mot publiken. De värsta har varit ”Les Cheminots”, lokförarna, som kan pensionera sig efter 50 års ålder. Varje jul har tågen och metron i Paris gått i strejk för att pressa ut ytterligare förmåner. Offren är som vanligt ensamstående mödrar, pensionärer och vanligt hyggligt folk som måste arbeta för att överleva. Ingen har lyckats besegra fackföreningarna och folket som står övergivna på perrongerna, protesterar, konstigt nog, inte.

Sarkonixon står inför en bitter strid. Det skall bli intressant att se hur han tacklar situationen, om han har samma styrka som Margaret Thatcher, när hon knäckte den brittiska fackföreningsrörelsen och räddade England.
Sarko förlorade första ronden idag, när det meddelades att hans protesterande hustru Cecilia ville skilja sig. Lille Napoleon, som han kallas, hade förmodligen inte lyckats skilja på rollen som en maktfullkomlig president och en ödmjuk, kärleksfull make. Den store Napoleon var för övrigt den ende franske statschef som skiljt sig under sin ämbetsutövning. Mina sympatier ligger hos Cecilia, som, hyggligt nog, ställde upp på hans presidentkampanj, men i längden inte stod ut. Heder åt henne!

Fortfarande som enda svenska media, rapporterar Words & Art om rugby VM. I söndags krossade sydafrikanska Springboks de argentinska Pumorna med 37 – 13. Detta genant, nästan helvita lag, rullade upp argentinarna och fick många försök, dvs rusningen bakom mållinjen med bollen, som ger fem poäng. Den store stjärnan, Bryan Habana, en av två svarta spelare i laget, gjorde fantastiska mål. Motsvarigheten till engelsmännens Wilkinson, Montgomery, sköt in straffar på löpande band mellan de höga målstolparna.
Det blir en spännande final mellan England och Sydafrika på lördag. Jag håller på Springboks.
Foto www.lematin.ch
Skrivet av Erik Edelstam

Sunday, October 14, 2007

Landssorg och Versailles


Frankrike är idag ett land i sorg. ”Les Bleus” förlorade semifinalen i Rugby-VM mot England med 09 – 14. Det förfärliga var att Frankrike ledde hela matchen och att franskdödaren, den ohygglige Johnny Wilkinson sparkade in avgörande poäng de sista minuterna. Besvikelsen är enorm och fansen grät på gatorna. Sarkozy på hedersläktaren såg ut som han hade svalt en citron. Vid förra VM 2003 i Sydney var det också Wilkinson som sänkte ”Les Bleus”.
I kväll spelas andra semifinalen mellan Argentina och Sydafrika.

I det vackra och varma höstvädret passade jag på att besöka Versailles slott med mina söner. Tyvärr var fasaden övertäckt för putsning men annars var allt sig likt. Problemet var bara att det var massor av folk och en jättekö till kassorna. Det tog en timma att få biljetter. Ett uselt arrangemang. Varför kan man inte köpa biljetter i automater, som på Louvren? Ett gott råd är att köpa biljetter i förväg via Internet. Men det är också krångligt eftersom biljetterna skickas hem. Det går i alla fall att köpa biljetter på alla järnvägsstationer.
Spegelsalen var nyrenoverad och helt enkelt strålande. Men det var som sagt packat med folk och man fick armbåga sig fram genom passagerna. Kön på A13 in till stan var också massiv. Det här gången var det inte några döda får som blockerade vägen, utan alla parisare som hade varit ute och gått, cyklat eller vräkt i sig en jättelunch.
Bilden på Johnny Wilkinson kommer från www.artpax.com
Skrivet av Erik Edelstam

Saturday, October 13, 2007

Fint väder, döda får och Babbis vidare öden.


Vädret är otroligt här i Paris. Dimma på morgonen och strålande brittsommar på eftermiddagen. Jag har kunnat sitta i vår lilla trädgård i Ste Gemme hela eftermiddagen.
I går, när jag körde västerut, på A13, motorvägen som går förbi Versailles och ut mot Normandie, såg jag jätteköer. Hela motorvägen var igenproppad in mot Paris. Det kallas på franska ”Bouchon”, just propp eller kork, och ordet blinkar på alla elektriska skyltar vid vägkanten.
Orsaken var en fullkomligt bisarr olycka. På morgonen hade en lastbil, lastad med döda fårkroppar, kört för fort, smällt i säkerhetsbarriären som skiljer körriktningarna åt. Vid smällen öppnades dörrarna bak och de döda, slaktade fåren ramlade ut på vägbanan, en efter en, ungefär var tredje meter. Chauffören fortsatte köra som ingenting hade hänt i några kilometer, hela tiden med fårkroppar som ramlade ur bilen. Till sist kom han in på boulevard Peripherique, som löper runt hela Paris och insåg sitt beklagliga predikament. Galningen försökte vända och köra tillbaka, men blev då till sist stoppad av polisen.
Bakom honom uppstod kaos i trafiken när alla bilister i morgonrusningen försökte väja undan kadavren som låg på vägen. Olyckor uppstod och de stackare som gick ut ur sina bilar, bedövades av en ohygglig stank. Det tog vägmyndigheten hela dagen att rensa upp, med folk klädda i skyddsdräkter och masker.

Vidare i Babbis öden. Medan hon låg i koma på Hôpital Laribosière med tre olika slangar i munnen och pipande apparater runt omkring sig, rullade hela apparaten vidare.
Laribosière är ett gammaldags, slitet sjukhus, som byggdes bredvid Gare du Nord under första världskriget för ta emot den aldrig sinande strömmen av sårade soldater på tågen från västfronten. En dyster historia där färgen flagnar och det är verkligen som att ta ett första steg in i Hades. Trots den sjabbiga, nästan overkliga atmosfären, så kunde jag konstatera att all modern utrustning fanns på plats och att personalen var otroligt kompetent. I Sverige hade stället naturligtvis varit utdömt för länge sedan.
I Frankrike är polisutredningar hemliga så man skall egentligen inte få veta vad som pågår, men en hygglig kommissarie berättade för mig att den korsikanska maffian var inblandad. De visste vilka förövarna var, men kunde inte bevisa något. Spelklubben de hade satt eld på, hade förlorat sitt tillstånd och man ville därför kamma hem försäkringspengar. Efter undersökningar konstaterade brandkåren och polisen att det rörde sig om mordbrand. Då skall, om allt går rätt till, inga försäkringspengar betalas ut. Men allt gick inte rätt till, utan försäkringsbolaget betalade glatt ut pengarna. Något var sjukt. Men det skulle bli ännu sjukare.
Fortsättning följer…

I kväll håller hela Frankrike andan när den första semifinalen i rugby går av stapeln. ”Les Bleus” möter England och i morgon möter Sydafrikas ”Springboks” uppstickaren Argentina Pumor. Det är bara att dra på sig den franska rugbytröjan och börja bita på naglarna.
Sarkonixon tittar säkert på matchen från hedersläktaren. Han har det jobbigt på hemmaplan. Det ryktas i tidningarna att hans bångstyriga hustru Cecilia vill skiljas. Hon ställde upp i presidentkampanjen, men står väl inte ut med en sådan karl.
Foto LP/ Yves Nicolas
Skrivet av Erik Edelstam

Tuesday, October 9, 2007

Vanlig fransk korruption och Babbi


Man blir inte förvånad när stora kanoner åker fast för insideraffärer. Det man egentligen borde bli förvånad över, är att saken kommer ut i offentlighetens ljus. Just nu släpas den smutsiga byken fram i offentlighetens ljus, här i Frankrike. Det handlar inte om några småhandlare som fått tips om börsen, utan de stora kanonerna, inklusive franska staten, som har gjort jättevinster genom att sälja aktier i Airbusföretaget EADS, innan det kom fram att det nya projektet, Airbus 380, hade stora problem med produktionen. Aktierna rasade naturligtvis, men cheferna och insiders hade hunnit sälja aktierna innan och kammade hem en jättevinst innan. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Problemet är bara at franska staten är djupt inblandad. President Sakozys gamle kompis Arnaud Lagardère, som han också kallade ”min bror” är djupt inblanda i affären. En klassisk ”business tycoon” och ”corporate raider” som köper upp och slaktar gamla företag utan hänsyn. Han har bl.a. köpt upp Frankrikes äldsta och största sportklubb, ”Racing Club”, där undertecknad är medlem i fäktsektionen. Varför har han köpt klubben? – Jo, därför att klubben har en magnifik fastighet mitt i centrala Paris. Den kommer snart att försäljas och klubben kommer att förvisas ut till förorterna och dö i all stillhet.
Han sålde plötsligt hälften av sitt aktiekapital i EADS. Köparen var inte mindre än franska statens finansbolag, Caisse des Dépôts, som köpte under hårt tryck från staten.. Men vem låg bakom trycket? Jo, Sarkozys gamle kompis, den dåvarande finansministern Thierry Breton, En riktig soppa, som avslöjas i offentlighetens friska ljus.

Sarkozy – Nixon går ut i pressen ”och kräver att sanningen skall komma fram”, men vi luttrade medborgare vet att allt är bara en skådeprocess och att Sarkos kompisar aldrig kommer att åka fast. Även en så pass läskig typ som Lagardère. Vi som bor i Frankrike och älskar landets underbara medborgare, humorn, den genuina kulturen och fantastiska naturen, kommer aldrig att förstå den ohyggliga korruptionen som sänker ned detta underbara land, till så tarvliga nivåer.

Låt oss gå tillbaka till min lilla dotter Ellinor, kallad Babbi, och hennes ohyggliga öde. I förra avsnittet låg hon i koma och familjen och kompisar satt i en trapp på sjukhuset.
Jag besökte ”Police Judicière”, kriminalpolisen, som undersöker brott och har ganska stor koll på vad som händer. Deras kontor låg bakom Gare du Nord och var ganska ruffigt. Det kom fram att de hade tagit dit sina egna datorer och möblerat med privata möbler. Vilken misär!
Men de var ganska klara över vad som hade hänt, och viskade till mig, ganska omgående, att det var korsikanska maffian som låg bakom attentatet. I Frankrike är nämligen polisutredningar hemligstämplade,
Jag var också upp hos brandkåren , ”les Pompiers” för att höra deras version. De hade gjort en undersökning och kunde berätta att ett antal brandbomber hade slängts in i spelklubben och att de, infernaliskt nog, hade brutit upp branddörrar för att elden skulle få bättre drag, vilket den naturligtvis också fick. Hela tiden gick jag runt i min pappas lodenrock i ett tillstånd av dvala och chock, på ett robotartat sätt.
Fortsättning följer.
Fotot föreställer den slirige Lagardière, Sarkozy-Nixon och, oturligt nog, den strålande Angela Merkel
Jag såg faktiskt det engelska rugbylaget i en buss idag, omgivna av kraftig poliseskort. Vi får vad som händer…
Foto från le Parisien, Gamma
Skrivet av Erik Edelstam

Monday, October 8, 2007

Att stänga av respiratorn och lite rugby


Jag har läst på kvällstidningarnas web-upplagor att en stackars pappa blev tvungen att stänga av den 16-årige sonens respirator efter omfattande hjärnskador. Pojken hade blivit ohyggligt slagen. Till råga på allt skedde det på gossens födelsedag.
Som en pappa, kan jag säga att han hade tur. Gratulerar. Pappa fixade saken – lidandet var slut. Familjen fick tid att sörja.

Jag och min familj fick aldrig det erbjudandet eller heller inte det alternativet. Vi sörjer för evigt.
Vår dotter Ellinor, som bodde i Paris, fastnade på sjätte våningen när korsikanska maffian hade satt eld på en spelklubb på nedre botten. Hela byggnaden fattade eld, grannarna flydde utan att väcka henne och hon vaknade först när hela rummet var fyllt av tjock, fet rök. Hon försökte ta sig ut ur byggnaden men stupade på tredje våningen, där hon senare återfanns av rökdykare från brandkåren. Rökgaserna hade exploderat och hon var bränd i ansiktet, lungorna blev också skadade. Ingen vet hur länge hon låg där med stoppat hjärta. Hon släpades ned på gatan, rue Sebastopol, helt naken, i december, kl 5 på morgonen och man satte igång med återupplivning. Tack vare hennes otroliga fysik kom hjärtat igång , men stannade senare i ambulansen. Efter fyra minuter lyckades pompierna få igång henne igen. Hon kom till ett akutsjukhus och stoppades in i en tryckkammare för att lätta trycket på hjärnan. Ingen hade hunnit tvätta henne så hon var kolsvart över hela kroppen. Läkarna beslutade att lägga ned henne i ett artificiellt koma för att försöka få ned ett stort ödem, en stor ansvällning i hjärnan (om jag har förstått rätt). Hon låg där i sex veckor. Under tiden kom familjen (och bästa kompisar) ned till Paris, väntade i en sjukhustrapp, rökte, drack calvados, hälsade på lilla Babbi (som hon kallades ) och grät floder. Hur skulle vi göra?
Historien fortsätter i morgon, med intressanta vändningar…

I lördags spelade Frankrike sin elegantaste och mest spännande match hittills i Rugby-VM. Efter en hysteri i medierna och dystra profetior, drog en otrolig match igång mot de stora favoriterna och skräcken – The All Blacks, Nya Zeelands kanon- , segertippade lag, the swingers of Rugby, den fruktade, svarta ångvälten…Men –
till allas förvåning så höll fransmännen undan och kontrade friskt och gjorde även flera försök, dvs målrusningar bakom linjen, vilket anses vara mycket svårt. I sista minuten när siffrorna stod jämnt sparkade fransmännen in en avgörande boll genom de höga målstolparna…och halva Paris jublade på Chams Elysèes. Resultatet blev 20-18.
Semifinalen blir mot England, förra VM:s vinnare och den andra blir mellan Sydafrikas pinsamt vita lag, Springboks, och den otroliga, blåbärsjokern Argentina.
Som, fortfarande, det enda svenska medium som bevakar Ruby VM, ber vi att ödmjukt få återkomma med resultat och kommentarer.

Fotot är taget kvällen innan maffians attentat.
Skrivet av Erik Edelstam

Sunday, September 23, 2007

Svarta Nejlikan, Rugby och annat



Jag kan inte låta bli att fortsätta tjata om Ulf Hultbergs usla film om min stackars pappa, Den Svarta Nejlikan. Det som retar mig är han tar Harald Edelstams personlighet, hittar på en dålig historia och sedan försöker, och säkerligen lyckas, tjäna en bra slant. Han kommersialiserar min mycket värdige och diskrete pappa och skäms inte sedan för att påstå att filmen är sann.
Recensionerna var heller inte särskilt lysande. Den bäst formulerade stod i Sydsvenskan, kolla länken: http://sydsvenskan.se/nojen/filmrecensioner/article265998.ece
Den oblyge manusförfattaren Mats fors drar paralleller med den lysande regissören Costa Gavras, vilket är en förolämpning mot denna store konstnär.

Rugby VM gåt vidare. Frankrike passerade genom nålsögat genom att slå Irland på ett elegant sätt och kan därmed se fram emot an kvartsfinal. Andra läder som leder sina pooler är Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och överraskningen Argentina. Frankrike får ett tufft slutspel.

En annan som har det tufft är den hittills sympatiske premiärministern François Fillon. Han har inte mycket att säga till om. Begreppet, ”överkörd av tåget”, är onekligen på sin plats i detta fall. President Sakozy bestämmer allt och ansvariga ministrar har inte något att säga till om. Sarkozy är på samma gång, premiär- utrikes-, finans-, försvars- och inrikesminister. Några ministrar har redan avgått och risken för strömhopp är ganska stor.
Tidningarna spekulerar i att den duglige Fillon inte står ut och tycker att han betalar ett för högt politiskt pris för att stanna kvar och bli hunsad av den maktlystne presidenten.
Med Sarkozys stora test ligger fortfarande framför honom, den stora striden med de militanta fackföreningarna. De flesta premiärministrar och presidenter har fått blodad nos av denna mäktiga kraft. Det största förbundet, det kommunistiska CGT, har redan antagit Sarkozys utmaning om ”reformer” i arbetsrätten och meddelat strejk den 18 oktober.
Blir det storbråk gäller det att ha full tank i bilen så man kan komma ut ur landet om maten börjar ta slut i affärerna, som det var i under transportstrejken för drygt tio år sedan.
Skrivet av Erik Edelstam

Sunday, September 16, 2007

Den Svarta Nejlikan del 2


Det underbara sommarvädret fortsätter i Paris med strålande sol och 26 grader varmt. Idag, söndag, var det dagen för ”La Patrimoine”, fädernesarvets dag. Den dagen är alla offentliga byggnader öppna för allmänheten, inklusive alla departement och till och med presidentpalatset, Elysée. Skattebetalarna har rätt att få titta på det som de betalar för. Den här dagen öppnas också många privata palats och slott, även ambassader utomlands. En mycket god idé, som vår sömniga kulturminister borde genomföra i Sverige.

”Den Svarta Nejlikan” går hem hos folk. Ingen tycks uppfatta att filmen är ren fiction, d.v.s. en rövarhistoria.
Jag har redan fått frågor om min styvmor. Vilken styvmor? Gifte han sig inte med Allendes sekreterare? Vilken då? Jo, hon som låg på sjukhuset? - Röran är fullständig och manusförfattaren Mats Fors har gjort fiasko.

Idag fick jag ett antal e-mails från Mirtha Fernandez, kvinnan som i verkligheten låg på sjukhuset och som var föremål för ett stort slagsmål mellan Harald och ambassadpersonalen å ena sidan och chilenska militärer å andra sidan. Hon är med rätta mycket upprörd och kränkt och berättar att historien är mycket välkänd i Uruguay och att Harald Edelstam har stor aktning i landet. Hon upplever skildringen av hennes lidande som skamlös och vänder sig mot antydningarna i filmen att hon skulle varit hans älskarinna. Var går egentligen gränsen för hur man kan utnyttja människors historia?
Det finns ingen gräns, det har herr Hultberg och Fors visat. Men naturligtvis så har anständigheten en gräns, och den har herrarna överskridit för länge sedan.

De erkänner villigt att filmen är fiction, men påstår i annonser, utan att genera sig, att filmen är sann. Se annonsen ovan. Så går det till när man slår mynt av en avliden persons namn. Sådant kallas för vilseledande marknadsföring och faller under allmänt åtal.

VM i rugby fortsätter. Eftersom inga media i Sverige refererar matcherna, kan jag berätta att Sydafrikas lag, de s.k. Springboks, besegrade de förra världsmästarna England i grunden. Resultatet blev förkrossande 36 – 0.
Det rasistiska Sydafrika har stora problem med sitt rugbylag. Det är en av världens främsta lag, tillsammans med Nya Zeelands All Blacks och fransmännens Les Bleus. Problemet är bara att nästan alla spelarna är vita, vilket inte passar sig i det rasmedvetna Sydafrika. Man kan ju heller inte ge alla vita sparken, för då finns inget lag kvar. Samma problem lär råda i flygvapnet, där majoriteten av piloterna är vita. De går inte heller att sparka, för då upphör flygvapnet att existera.
Andra resultat. Nya Zeeland klådde blåbären Portugal med 108 – 13. Det märkvärdiga är att Portugal över huvud taget fick poäng. Les Bleus besegrade Namibia med 87 – 10, samma reflektion om Namibia som Portugal.

Thursday, September 13, 2007

Den Svarta Nejlikan – anka eller kalkon?


Galapremiären

Häromdagen, den 11 september, var det galapremiär på den omtalade filmen om Harald Edelstam, min far, samtidigt kallad Den Svarta Nejlikan. Premiären sammanföll med årsdagarna av min moder Louise’s, Haralds första hustru under 18 år, födelsedag, militärkuppen i Chile 1973 och terroristattentaten i New York 2001. – Och nu då denna film.

Utanför bion stod flera fotografer och reportrar för att föreviga kändisar som kom. Den berömda och tunga kulturtidskriften Se & Hör tog några foton av Gunnela och mig och min dotter Caroline. Vi kände oss kusligt uppmärksammade. Kändisar strömmade in, bl.a. Mona Sahlin och deckarförfattaren Liza Marklund.
En sak förvånade mig storligen, efter ett liv med mottagningar, invigningar, PR-jippon, och andra tillställningar:
Värden, dvs filmbolaget, producenten Fahringer, regissören Hultberg och huvudrollsinnehavaren Mikael Nykvist, stod inte vid ingången på biografen Saga och hälsade sina gäster välkomna. De minglade någonstans inne i folkhavet och snackade med sina kompisar. Framstående personer som oppositionsledaren Sahlin och en av Sveriges mest framgångsrika författare fick stå ensamma i baren utan att värdarna tog hand om dem (ända till undertecknad förbarmade sig, naturligtvis) - Är det inte brukligt att man tar hand om sina gäster?
.
Men hur var filmen då?


Tja…Låt mig istället få reda ut begreppen.

Anka eller Kalkon? Jag skulle vilja säga både och. En anka är, som bekant, en uppdiktad historia i tidningen och en kalkon är en film som är så dålig att den är komisk och publiken skrattar på fel ställen. Jag kanske överdriver, men det ligger faktiskt någon sanning i det jag påstår.
För att börja med ankan så kan jag säga att visst existerar Chile, visst existerade militärkuppen 1973, visst existerade Harald Edelstam och visst fixade han ut 54 uruguayer ur Nationalstadion och visst var det bråk på ett sjukhus, men det är ungefär de enda saker som stämmer med verkligheten, resten är uppdiktat. Sorry!
När det gäller kalkonen, så måste jag erkänna att jag brast i skratt flera gånger på fel ställen, förlåt. Orsaken kanske var att jag känner min pappa alltför väl och att jag vet vad som hände i verkligheten. Kombinationen av dessa kunskaper blev ibland alldeles för mycket och gav filmen en absurt, komiskt intryck. Men övriga publiken verkade faktiskt ta filmen på allvar.
Den fick till och med applåder när den var slut.

Ära vare fiction

I förtexterna skriver man att: ”This film is based on a true story. Some of the names, relations and events have been changed for dramatic effect or to protect the names and reputation of the persons involved.”
Alla inblandades namn har ändrats, till och med Miria Contreras, Allendes sekreterare och älskarinna, som i filmen påstås även ha varit Haralds älskarinna, vilket naturligtvis är lögn och förbannad dikt, liksom många andra idiotier.
Stackars Harald beskärdes inte av nåden att få sitt namn ändrat utan får stå där med skammen och vanka omkring som en träbock i Mikael Nykvists skepnad.
Mats Fors ger oss en liten lektion i filmkunskap och säger att det är helt naturligt att göra fiktion av verkliga händelser. Se bara på ”Schindlers list”. Vad jag förstår så levde Schindler och Spielberg gjorde en väldigt noggrann research. Men kanske han anlitade Mats Fors för att piffa upp historien?
Filmskaparen Costa Gavras gjorde fictionfilmer baserade på verkliga händelser, som t.ex filmen ”Z”, men då var alla namn och platser ändrade. Sen kan man ju fråga sig hur Mats Fors vågar jämföra sig med Costa Gavras, i alla fall efter filmen om Harald. - Det är härligt med modesta människor!

Problemet med ”Den Svarta Nejlikan” är att trots att filmmakarna försöker friskriva sig med en Brasklapp i början, så kommer folk att tro så gick det till i verkligheten.
Så mesig var Harald Edelstam att han stod och grät när skjutna filmhjältinnan fördes bort (i själva verket en cancersjuk flykting). Jag kan berätta att Harald aldrig skulle ha reagerat så. Han skulle heller inte kastat upp om någon blev skjuten, som Mats Fors låter honom göra i filmen. Harald hade betydligt mer kalla nerver och var tuffare än så. Vidare skulle han aldrig drömma om att smuggla vapen i den officiella bilen. Han var varken helt dum i huvudet eller en anarkist. Kanske skall familjen vara tacksam för att Mats Fors inte pådyvlade honom andra förfärliga saker som hustrumisshandel eller missbruk i någon form.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att bruket av fiction på verkliga händelser är ett sätt att göra saker enkla för sig. Då slipper man den där jobbiga researchen, som tar bara tid och kostar pengar. Krångligt att leta rätt på folk som kände honom och intervjua. - Hur var han egentligen? Hur agerade han? Hur var han klädd? Det spelar ingen roll.
Med fiction kan man strunta i de viktiga detaljerna som gör en film trovärdig, utan hitta på vad som helst. - Vadå? Sluta bråka, det här är ju bara underbar fiction. Ja, ja, han får finna sig i att bli utnyttjad i kommersiella syften.
Vem bryr sig om bilen är svart , när den skulle ha varit vit, eller att Harald aldrig skulle kunna tänka sig att gå omkring i väst? Vem bryr sig att Lavanderos förmodligen blev skjuten i ett bråk på mässen och inte direkt i Harald närvaro eller att Harald överhuvudtaget inte var närvarande när de 54 fångarna släpptes? Vad spelar det för roll att det var fullständigt otänkbart att ordna fester i Monedapalatset månaderna före kuppen, det var ju nöd i landet. Vem bryr sig att en svensk ambassadtjänsteman aldrig skulle ha kunnat försvinna på stadion?
Detta kallar jag dålig research och historieförfalskning.

Så här skall en bra film göras

Låt oss gå tillbaka till magister Fors. Han skriver:
” I en spelfilm är det själva berättelsen, den som griper tag i tittaren och tar honom med på en underbar resa, som är det bärande. Varje scen ska födas ur den föregående scenen och varje scen ska haka tag i den efterföljande. Verkligheten däremot är mångfasetterad, motsägelsefull och kaotisk. Ytterst sällan lägger sig ett dokumentärt material till rätta på det sätt som skapar framåtrörelse och en rak linje.”
Problemet i ”Den Svarta Nejlikan” är, enligt min mening, att scenerna inte föds ut den föregående, utan att var och en står för sig , precis som det var i verkligheten. Det uppstod kris efter kris, som tacklades var och en för sig. Det var inte särskilt mångfacetterat utan vad som hände det hände och det var faktiskt en rak linje. Vittnen fanns alltid och saken rapporterades senare till UD.
Självfallet lägger sig inte dokumentärt material tillrätta, men där kommer den skicklige manusförfattaren fram och en begåvad regissör får det levande. Däri ligger den svåra konsten.

Verkligheten överträffar dikten

Detta är de missade chansernas film. I höstas träffade jag Sonja Martinson på svenska ambassaden i Paris. Hon var medarbetare med Harald i Santiago och hade även sett en video på filmen. Hon sade att det var synd att de inte hade lyckats ta tillvara en så pass bra historia. När jag läste manuset för att och ett halvt år sedan, så fick jag samma känsla, som kraftigt förstärktes när jag såg filmen.
Vad synd att slänga bort en så bra historia och ersätta den med denna uppdiktade, urvattnade historia.
Vad synd att inte berätta om hur det gick till när Harald lämnade över sina kreditivbrev, eller dramatiken vid kubanska ambassaden när han dök upp vid den chilenska posteringen med en egen livvakt i form att en till tänderna beväpnad soldat och sedan scenerna i på ambassaden med den chilenske officeren bakom den kubanske ambassadörens skrivbord och de vankelmodiga mexikanska och peruanska ambassadörerna. Harald som kramar om den kubanske ambassadören och säger: ”Bry dig inte om de där fegisarna, jag skall ta hand om kubanska ambassaden!”
Vad synd att vi inte fick se de dramatiska scenerna på sjukhuset när soldaterna försökte föra bort den nyopererade flyktingen och då nästan alla på ambassaden var med och slogs med militärerna och den franske ambassadören som chockades av att de sin mycket värdige svenske kollega ligga på golvet och hålla i sjuksängen medan slagen regnade. Finalen med den vansinnige officeren och hur någon från ambassaden knyckte nycklarna från militärernas ambulans. - Det vi fick se var en urvattnad, fånig kopia, med en löjligt gråtande Harald.
Var fanns de nattliga räderna när Harald plockade upp folk i nöd på gatorna! De ständiga kontrollerna och genomsökandet av bilen. Eller scenen där en svenska blir arresterad, satt i en polisbil och körd till ett regemente. Harald får nys om saken, kör ikapp poliserna med sin vita Mercedes och tränger sig in på regementet, tätt bakom polisbilen. Dramatiken på Nationalstadion försvann helt. Det går att läsa om stadion på ett annat ställe (Articles) på denna hemsida.
Harald tyckte alltid att hans residens var det snyggaste han haft i sin karriär. Han hade just fått sina vackra möbler från sin förra post och allt var inrett och klart. I filmen får vi istället se en ruffig, inpyrd ambassad. Vitsen kanske var att det skulle vara risigt och fult.
Hans avsked var i verkligheten ett stort spektakel med massor av åskådare som vinkade farväl och den hatiska chilenska pressen som buade åt honom. Samma flygplats där otroliga scener hade utspelats mellan honom och poliserna som muddrade de flyktingar som hade fått lov att lämna landet. Synd att vi aldrig fick se den verkliga dramatiken. Istället en tam scen med Allendes sekreterare, som i verkligheten kallades för La Payita. Hon låg egentligen gömd på ambassaden och kom inte därifrån på flera månader.

Lite kritik

Gör man en film får man tåla kritik och den kommer här. Jag tycker ”Den Svarta Nejlikan” var ett förfärligt pekoral. Jag och många andra kom egentligen aldrig in i filmen. Alla chilenare såg nästan likadan ut med sina mustascher och man förstod aldrig vem som var vem. Det framkom aldrig att Lavanderos, som blev skjuten, var andreman till slaktaren Espinoza, som var kommendant för stadion. De olika kvinnorna såg också likadana ut och det var nästan omöjligt att hålla isär dem. Den svenska kvinnans roll var överhuvudtaget inte definierad och övriga medarbetare på ambassaden såg ut som ett gangstergäng. Haralds andreman uppträdde på ett sätt som var helt orealistiskt och spelade helt livlöst och stelbent.
Stackars Mikael Nykvist kom aldrig in i sin roll och lyckades inte gestalta Harald på ett övertygande sätt. Han var stel och rörde sig som en robot. Haralds uppskruvade energi och höga, ganska gälla röst, när han var upprörd såg man inte röken av. Inte heller hans mjuka kärleksfulla sätt eller hans ständigt närvarande, burleska humor och skratt, såg man inte heller mycket av. Det dåliga humöret och irritationen var också bortvaskade. Men det är ju fiction och då spelar det ju ingen roll hur det ser ut, eller hur?
Jag tycker att scenerna var röriga och Mats Fors tal om en rak linje verkar bara ha varit snack. Inget hängde ihop och scenografin var inte mycket att hurra för. Dialogen var väldigt stel och jag skämdes när Mikael Nykvist hasplade ur sig rader av högtidligheter och floskler i Haralds namn. Manusförfattaren borde ha haft en slav bakom sig som viskade: ”Kill your darlings!” Det som de flesta räknar som filmens stora behållning är den lilla dokumentärsnutten av Harald själv i slutet. Och det visar än en gång att verkligheten överträffar dikten.
Resultatet är att filmen som sådan hamnar i B-filmsklassen. Frågan är om den skall klassas som en kalkon eller bara en virrig, tufsig höna, som irrar hit och dit?
Skrivet av Erik Edelstam

Sunday, September 9, 2007

Harald Edelstam – 30 år för sent


Nu sitter jag på planet från Paris till Stockholm och funderar på min pappa, Harald Edelstam. Jag kan säga att jag lever med honom dagligen, trots att han dog för 18 år sedan. Jag lever bland hans möbler som jag ärvt (de som inte min exfru lagt beslag på) och går på den enorma orientaliska matta som han köpte i Bazaren i Istanbul på 60-talet.
Jag lever också med honom eftersom jag sitter och skriver på en biografi. Jag är nu inne på sista kapitlet, som handlar om de sista åren i hans liv där han isolerades allt mer och dog tämligen trött på livet.
Boken blir en tegelsten och jag kan lova att den blir högintressant. Den är ett resultat av åratal av efterforskningar, arkivarbete, massor av intervjuer och lusläsninga av de personliga dokument som finns. Jag har fått hjälp med avsnitten om Guatemala, Chile och Algeriet av journalisten Jan Sandquist, som var Rapports reporter i Santiago under tiden innan och efter kuppen. Han var med och är mycket insatt.
Pappa levde ett äventyrligt, men också ganska vardagligt liv. Han gifte sig tre gånger, därav 18 år med min mamma Louise, som var hans första hustru. Han var mycket engagerad i vår stora familj och var en bra och mycket generös pappa, som dock tappade humöret ganska ofta.. Han hade stormiga äktenskap, och levde som ungkarl i 20 år, vilket naturligtvis medförde en hel del kvinnor i hans liv. Men där fanns också hans humanitet och starka rättspatos. Som diplomat hade han möjlighet att hjälpa människor i nöd på nästan varje post och gjorde det också

Nu är han uppe på tapeten eftersom det kommer en film om hans insatser i Chile i veckan. Jag har läst manuset och måste säga att jag inte är särskilt förtjust. Ulf Hultberg har skapat en sorts halfiktiv äventyshistoria, där pappa framställs som någon sorts James Bond med fruntimmer till höger och vänster. På trailern kan jag genast se att researchen inte varit bra. Mikael Nykvist visar sig i kostym med väst. Pappa hatade väst och tyckte det var gubbigt. Mercedesen som Nykvist kör omkring med är svart, i själva verket var den vit. Han inleder en romans med Mirjam Contreras, alias La Payita, Allendes sekreterare och älskarinna. Någon romans existerade inte och de träffades bara ett fåtal gånger före kuppen. Efter kuppen lyckades hon smita in på pappas residens, medan han satt och groggade med Chilenska UD:s protokollchef, men mer blev det aldrig. Jag har träffat la Payita och kan meddela att hon inte var särskilt attraktiv, utan såg snarare ganska snipig ut och hade en gäll röst. Hon var definitivt inte pappas typ av kvinna.
Han hade andra kärlekar, som han skötte på ett mycket diskret sätt. Många relationer har jag först upptäckt långt efter hans död genom anteckningar i almanackor, etc.

Pappa blev mobbad av UD, redan för över 60 år sedan, när han kom tillbaka från Norge. Samma sak när han kom tillbaka från Chile. Istället för att bli hedrad blev han totalt utfrusen av sina kolleger. Han fick sitta ensam i lunchrummet på UD. Det skall emellertid erkännas att han höll en alldeles för hög profil och yttrade sig idiotiskt till pressen. Man kan dessutom misstänka att han många gånger blev misstolkad och ett offer för fantasifulla journalister, som ville sälja lösnummer. Trots att han egentligen inte alls var socialist, gav han sig, av olika anledningar, in i de röda armarna och sade ännu mer dumma saker. Det hade inte mycket att göra med hans insatser i Chile.

Han blev inte bara illa behandlad av UD, utan också av regeringen. Han hade hoppats på att få en post i Europa, efter många år i Asien och Latinamerika, där han kunde vara nära sin stora familj och sina vänner, istället sparkades han ut till Algeriet med några vaga undanflykter. När han senare pensionerades hade han hoppats på att få några offentliga uppdrag, typ landshövding el.dyl. Men tystnaden från regeringen var total.

Tystnad har också härskat i Chile. Frånsett lite postumt glitter har han inte blivit hedrad där. Han har visserligen fått ett rum uppkallat efter sig på diplomatakademien i Santiago och en plakett på ett samlingsmonument, för övrigt ingenting. Minnesmärken eller gatunamn i Santiago har det inte varit tal om, eftersom det råder en högermajoritet där och hatet mot honom fortfarande är mycket stort på den kanten.
Men faktum kvarstår att han förmodligen är den enda i Chiles korta historia som har gjort några humanitära insatser av den omfattningen. Jag tror inte chilenarna är medvetna om det. Det enda land som har givit pappa ett riktigt erkännande är Uruguay, där han fick en park uppkallad efter sig under en mycket värdig ceremoni. Och varför Uruguay, som han inte hade några som helst relationer till och knappt satte foten i? – Jo han räddade 54 uruguayer, de s.k. tupamaros och det räckte för detta nationalistiska land.
So it goes, som Kurt Vonnegut skrev.
Skrivet av Erik H. Edelstam
Foto Eric Rothfjell 1946

Saturday, September 8, 2007

Festen som kom av sig


Idag är det ett härligt sommarväder med strålande sol och 23 grader varmt här i Paris.
Den stora grejen just nu är rugby VM. Allt handlar om rugby. Igår spelades öppningsmatchen mellan Argentina och Frankrike. En duktigt upphaussad tillställning. De franska tidningarna höjde det franska laget till skyarna och förutspådde en promenadseger mot Pumorna, det argentinska laget. Men det tråkiga var att Pumorna klådde fransmännen med 17-12 och festen kom på något sätt av sig. Fransmännen var stela och missade straff efter straff. Argentinarna spelade skickligt och hade en tät försvarsmur som inte gav efter. Sarkozy satt på hedesläktaren och grinade illa. Tidningarna talar idag om en nationell katastrof. Det franska laget är tillsammans med The All Blacks, det nyazeeländska laget storfavoriter, så det var genant att åka dit mot blåbären (blåvit randiga tröjor) från Agentina.
Matchen föregicks av ett sedvanligt bråk. De stora nyhetsbyråerna hotade att bojkotta turneringen eftersom Internationella Rugbyförbundet hade satt restriktioner på antalet foton som fick tas. Men det lugnade ner sig.

I Sverige passerar rugby VM obemärkt. Den enda stora tidning som har en artikel är Svenska Dagbladet. Inte en enda tidning rapporterar om gårdagens resultat. Det finns faktiskt folk i Sverige som gillar rugby. Jag har lärt mig tycka om sporten här i Frankrike. Ungefär som jag tittar på baseball i USA och när jag varit på Kuba.Och varför inte ishockey i Sverige?

Tuesday, September 4, 2007

Trafikundret i Frankrike


I dagens DN skriver man om hur man lyckats få folk att hålla hastigheten här i Frankrike. Dödsolyckorna har minskat och farten har sänkts mellan 6 och 11 % beroende på typ av väg.
Reportern Ia Wadendal hänvisar till att man satt upp 900 fartkameror, ökat antalet trafikkontroller med poliser och skärpt straffen, Men hon hart inte tagit reda på den viktigaste faktorn – poängen, ”les points”.

Det är på poängen det hänger. Lite böter kan väl de flesta klara av, men det är förödande att bli av med sina poäng. Så här går det till:
Varje körkortsinnehavare har 12 poäng på sitt körkort. Vid varje förseelse dras ett visst antal poäng av. Dessa får man igen efter tre år, om man kört lagligt under den tiden. Kör man 9 km för fort tappar man 1 poäng, 20 – 29 km för fort 2 poäng och kör man över 40 – 49 km för fort tappar man körkortet och blir av med 4 poäng som dras på nästa körkort. Detta måste dessutom tas igen i sin helhet.
Brott mot stopplikt kostar 4 poäng, likasom att köra mot rött ljus. Och att tala i telefon kostar 2 poäng.

Jag kan säga att poängen har en tendens att försvinna fort. Själv har jag bara 6 poäng kvar och jag kan lova att jag håller alla hastigheter och kör lagligt, liksom de flesta andra i trafiken. Bara under 2006 drogs 8 miljoner poäng från fransmännens körkort.

Problemet i trafiken är att många gånger är hastigheterna dåligt utmärkta och ändras stup i kvarten. Man måste verkligen vara alert och hålla reda på vilken hastighet det är. Det räcker med att man talar med sin medpassagerare eller sitter i sina tankar för att man skall missa en skylt och bli flashad av en kamera. Det borde finnas en skylt varje kilometer, eller åtminstone målat i på vägen.

Samma regler gäller i Tyskland och där har också trafikrytmen lugnat sig betydligt. Frankrike idag är något helt annat än för 5 år sedan när fartdårarna härskade på vägarna. Det är trist att köra nuförtiden, men naturligtvis ganska lugnt och bra ändå.

Sunday, June 10, 2007

Det ökande våldet på boulebanan.


I dagens ”le Parisien” tar man upp ett ökande problem – våldet bland boulespelarna(!) Aggressiva uppgörelser när klotet inte rullar som det skall, hotelser eller vägran att göra rätt för sig ekonomiskt. De kallas bouligans, petanquespelets motsvarighet till fotbollens hooligans. Förståsigpåarna skyller den dåliga stämningen på fylleri. Detta i kombination med rödnästa, koleriska fransmän kanske förklarar fenomenet. Det finns 400 000 spelare med licens och 20 milj. som spelar för nöjes skull, således en stor sport.
Nästan alla bouleklubbar försörjer sig på att sälja öl, vin och pastis i små kiosker, s.k. buvettes. Skulle man förbjuda alkohol i samband med boulespelet skulle klubbarna inte kunna försörja sig, gå i konkurs och då inte kunna underhålla och driva boulebanor.
Degraderingen av boulespelarna följer utvecklingen i samhället i övrigt, suckar dysterkvistarna, och hänvisar till bråk på fotbollsplaner, bilbränder och invandrarungdomar, s.k. casseurer, som gör räder in i centrum och slår sönder vad de ser.

Resultatet blir att polisens närvaro ökar, vilket inte känns bra. Kör man inne i Paris ser man ofta poliser som står mitt i gatan och vinkar in bilar på måfå för att kontrollera dem och då gäller det att ha papperna i ordning, annars blir det böter och avdrag av poäng i körkortet. Det vanliga är att snuten står och spanar efter folk som talar i mobilen, vilket är strängeligen förbjudet och kostar två poäng. Råkar du hålla handen mot örat utan mobil, vilket hänt mig flera gånger, vinkas du in ändå och tvingas förklara dig. Ofta ser man poliser på gatan och särskilt i metron, som muddrar folk. Obehagligt. Och med Sarko-Nixon som president lär det bli ännu värre. Ingen vill ju ha ”La Douce France ” som en hårdhänt polisstat med fasoner à la Gestapo.
Skrivet av Erik Edelstam

Wednesday, May 16, 2007

Säkerhetskontrollen på Skavsta – dumskallarnas paradis.

Med ovanstående rubrik menar jag naturligtvis inte de stackars resenärerna passerar säkerhetskontrollen, utan personalen som arbetar där. Det är lite Woodhouse över den här historien, men den är faktiskt sann och inträffade igår måndag den 15 maj 2007. Vi känner alla igen aktörerna och de har funnits hos oss sedan tidernas begynnelse.

Jag har tidigare skrivit om de arroganta, odisciplinerade och kitsliga säkerhetsvakterna på Skavsta Flygplats som rider på paragrafer och uppträder som översittare mot intet ont anande resenärer, som ser fram emot en trevlig affärsresa eller en behövlig semester.

Man kan fråga sig vad det är för människor som söker sig till den sortens arbete. Ett jobb som innebär att man dagen igenom snokar igenom människors väskor och privata ägodelar, flinar när man hittar något förbjudet och hotar med polis vid minsta protest från den stackars resenären. Jag misstänker att det ofta handlar om att provocera resenärer med flit, för att sedan sätta dit dem.
Man drar sig heller inte för att, vid närmare eftertanke, leta rätt på en resenär man inte tycker om i avresehallen, tillsammans med två biffiga poliser och ställa till med en scen mitt bland andra människor.
På Skavsta är man inte lika fina i kanten som på andra flygplatser, där man söker igenom ägodelarna med vita handskar, utan sticker ned sina förmodligen smutsiga händer i väskor, portföljer och necessärer utan att vare sig genera sig eller be om ursäkt. Här skall inte någon gnällspik komma och klaga för då hindrar vi honom/henne att stiga på planet. eller bussar snuten på dem.
Sådana översittarfasoner härstammar från ett svagt ego, mindervärdighetskomplex och en dålig utbildning. Ibland undrar man om de överhuvudtaget kan läsa?

Häromdagen gick även jag igenom skärselden. Man undrar alltid vad som kommer att hända den här gången. Det började dåligt.
Vid ingången stod en blond flicka och kontrollerade boardingkort och ID-handlingar. Jag hade checkat in via webben och hade även skrivit in numret på mitt ID-kort. När flickan såg mitt årsgamla nationella ID-kort, såg hon ut som ett frågetecken och började lusläsa det och boardingkortet. Något var fel. Jag kände mig som rånare på rymmen. Hon jämförde uppgifterna på ID-kortet och boarding kortet upprepade gånger och betraktade mig misstänksamt.
Plötsligt slog det mig att hon kanske inte kunde läsa och försökte dölja det. Det händer faktiskt att gravt dyslektiska ungdomar eller andra ljushuvuden lyckas klara sig igenom grundskolan utan att kunna läsa.

- Jag måste kontrollera med en kollega sade hon gravallvarligt och lämnade över mina papper till en biffig typ med mustasch. Han läste igenom handlingarna lika noggrant som flickan och kontrollerade flera gånger om det verkligen var jag som satt där på fotot.
Mina försök att förklara att mitt ID-kort var en officiell handling viftades bort. Ett slag tycktes det som Mustaschen heller inte kunde läsa, men plötsligt log han och sade lakoniskt:
- Svenska Ambassaden i Paris!

Han hade slutligen lyckats upptäcka att ID-kortet var utställt på ambassaden i Paris och drog då slutsatsen att det måste vara något officiellt. När jag frågade om de inte kände till att kortet existerade som handling svarade de inte utan vände sig bort. Deras dåliga utbildning och låga självkänsla spelade dem här ett spratt. För mig framstår det som att en säkerhetsvakt inte är kompetent nog om hon/han inte känner till vilka pass och ID-kort som existerar. Så svårt kan det väl inte vara att lära sig, särskilt när kortet är svenskt..

Men de var ännu inte klara med mig. Jag lyckades klara mig undan kroppsvisitering, men min kabinväska av aluminium väckte olyckligtvis röntgenoperatörens misstänksamhet. Det verkade som operatören hade stora problem för väskan röntgades i evigheter. När den till sist kom fram stod en kvinnlig vakt framför mig med sitt mörka hår uppsatt i pippilottor, ungefär som mina döttrar hade när de var småbarn. Hon såg irriterad ut med en rynka i pannan.
- Den här väskan måste vi kontrollera, sade hon med bister min och nickade bort mot ett bord.
Jag gick dit och öppnade väskan. Pippilottan skulle just börja rota i min saker när jag upptäckte att hon inte hade några handskar. – Tänk om hon hade varit på toaletten utan att tvätta sig? Tänk om hon snutit sig i fingrarna? Eller hånglat med en kollega på kafferasten?
Tankarna jagade genom huvudet under en mikrosekund.

- Stopp!, ropade jag, ni har inga handskar och jag vill gå igenom väskan själv. Hon skyggade som en häst vid ett hinder och backade litet. Hon ville ha en total genomgång av väskan. Jag var tvungen att visa upp varje föremål i väskan. En tröja visas upp; Hoprullade byxor vecklas ut; Checkblock och adressbok bläddras igenom; Laddningsaggregatet till mobil och dator visas upp; CD-skiva; MP3-spelare betraktas noggrant; Mina sidenlakan i en påse väcker stor misstänksamhet; Ett glasögonfodral godkänns inte, hon tror inte att det finns några glasögon där utan tvingar mig att öppna det. Besvikelsen blir naturligtvis stor när det verkligen ligger ett par glasögon där.
Föremål efter föremål betraktas av Pippilotta med en forskares kyliga, noggranna blick. Jag kan inte befria mig från känslan att hon ändå tror att det finns en stor bomb någonstans En Greveost gör Pippilotta nervös. Jag har lindat in den i aluminium för att hålla den sval. Hon tror förmodligen i sin okunskap att osten är sprängdeg. Det stora problemet visar sig emellertid vara min rakhyvel. Den låg ganska nära osten så man tror förmodligen att rakhyveln är en detonator till osten – sprängdegen.

Det beordras ytterligare röntgen av min väska. Jag kastar en blick mot röntgenapparaten och ser att min gamle vän Mustaschen sitter som operatör. Han är tydligen fortfarande misstänksam mot mig och mitt dubiösa, konstiga ID-kort, som är utfärdat av Svenska Ambassaden i Paris.
Man vill också ha en specialröntgen av rakhyveln (!). Stor dramatik. Så rakhyveln i all sin enkelhet läggs i en plastback och körs genom röntgenapparaten. Intensiv granskning av det misstänkta föremålet. Till sist beslutar sig den inkompetenta vaktstyrkan att min rakhyvel inte är något farligt och låter mig gå. Jag får packa ihop mina grejor utan fler trakasserier.
Pippilotta önskar mig glatt en trevlig resa och får det stora nöjet att snoka igenom fler resenärers bagage med sina snaskiga fingrar.

Senare läser jag på en blog att en resenär blivit haffad av polisen på Skavsta och muddrad eftersom man upptäckt en bomb i hans bagage. Den inkompetenta säkerhetskontrollen gjorde samma misstag som med mig. De trodde osten var sprängdeg och mobilladdaren som låg bredvid en detonator.
Mitt råd blir således: Låt ostar gå separat genom röntgenapparaten, så slipper ni säkerhetskontrollanternas hysteriska fantasi. - Trevlig resa från Skavsta!

Monday, May 7, 2007

Sarkozy - vår nye Nixon


Så har Frankrike valt Nicolas Sarkozy som president med en förkrossande majoritet av 53,2%. Jag har samma känsla som när Nixon blev vald 1968, - hur kunde majoritet av befolkningen låta sig luras och välja en så farlig person som sin ledare?
Nixon utvidgade kriget i Vietnam, förlängde det, införde en korrupt ledarstil och blev slutligen avsatt. Vad skall Sarko hitta på? Blir han en ny Nixon eller Bush, som kastar ut landet i farliga äventyr?

Eftersom jag själv är invandrare i Frankrike, tänker jag naturligtvis först på hans inställning till alla invandrare här.
I sitt första tal på valnatten började Sarko genast hyckla. Mannen som kallade invandrarungdomen i förorterna för slödder, påstod sig vara alla fransmäns president. Han har i valkampanjen lovat att skapa ett departement för invandring och nationell identitet, ett sorts franskt rashygieniskt institut.

Jag har tidigare skrivit om Sarkozys fälttåg mot invandrarstadsdelen Belleville i Paris. Vad han gjorde där visar lite vad han går för.
Förutom att han arresterade invandrarföräldrar utanför skolorna, så lurade han dem att registrera sig och därmed lämna ut sina identiteter. Så här gick det till.

Problemet är att det finns en mängd invandrare utan papper och det är dem som man vill klämma åt och kasta ut.
Förra året gick inrikesministern Sarkozy ut med ett cirkulär där man erbjöd invandrare utan papper att få uppehållstillstånd, bara man anmälde sig på Prefekturen. 9 248 personer anmälde sig. Idag har bara 1 606 fått sina papper. Övriga blev nekade. Men det fina i kråksången var att Sarko, dvs polisen fick namnen och adresserna och kunde enkelt jaga upp dem och köra ut dem från Frankrike. Så går det till här i landet.

Vad vi har att se fram emot är förmodligen brinnande förorter igen. Sarko har själv stor skuld till den uppkomna situationen. En av de första beslut han tog som nytillträdd inrikesminister var att upplösa den mycket effektiva närpolisen som fanns överallt, särskilt i förorterna. De kände alla och hade koll på situationen och vilka busarna var. Bråk och skadegörelse kunde oftast förhindras i förväg. – Denna unika kunskap är nu borta. Istället skulle alla polisinsatser ske centralt, mest med den brutala kravallpolisen CRS eller gendarmer. Hur dum får man egentligen bli?
Foto:http://leblogvengeur.hautetfort.com/n_importe_quoi_/
Erik Edelstam

Sunday, May 6, 2007

Ségo eller Sako

Idag väljer Frankrike en president. Fransmännen har att välja mellan den obehaglige Sakozy eller den suddiga Ségolene Royal. Sällan har väl Frankrike stått inför ett val av så skilda stilar. Den tuffa, korrupta högerstilen eller den mjukare, flummigare och kanske feminina stilen.
Man kanske kan säga att Ségolene (förhoppningsvis) inte är korrupt men att Sarkozy definitivt är det.
Tidningarna har rapporterat om skumma lägenhetsaffärer där Sarko har fått köpa en paradvåning i Neuilly-sur-Seine, där han är borgmästare, mot politiska tjänster, som han f.ö. aldrig infriade. Den inblandade fastighetshajen omkom, lägligt nog, under oklara omständigheter och locket lades på, som det alltid sker när höga makthavare är inblandade. Sarko har andra tveksamheter på sitt samvete, som inrikesminister, som vi skall återkomma till. Men han påstår i alla fall att han skall reformera ekonomin och få ned budgetunderskottet, vilket ingen president lyckats med före honom i detta storstrejkernas land.

Ségolène har ett betydligt renare samvete och det vore en stor chans för Frankrike att förändra sitt anseende, utseende och framtoning. Gubbväldet i politiken är fruktansvärt. Korruptionen ännu värre. Under den stora debatten framstod hon som klar, aggresivt och representant för något nytt. Sarkozy satt hoppsjunken i sin fåtölj i en alldeles för stor kostym, viftade med händerna eller lekte nervöst med en penna. Det gav inte särskilt gott intryck. Men det är fransmännen som bestämmer. Jag som invandrare får bara rösta lokalt.

Skrivet av Erik Edelstam

Tuesday, May 1, 2007

Priset att flyga billigt

Plötsligt kan man resa ofta mellan Paris och Stockholm, dvs mellan den lilla flygplatsen Beauvais 1,5 tim. från Paris och den lilla flygplatsen Skavsta 1,5 tim. från Stockholm. Flygbolaget heter Ryan Air och är klassat som en av de bolag som ger sämst service i Europa – men det är billigt. Därför plågar vi oss igenom den obekväma resan, med de obekväma, långa bussresorna, stroppiga personalen och sunkiga flygplatser. Men det måste ju erkännas att de har fräschat upp sig, både Beauvais och Skavsta.
Man slipper stå och vänta som packade sillar i ett tält på Beauvais men tvingas ändå genomlida den besvärliga incheckningen. Av någon anledning affischeras inte i förväg vid vilken disk incheckningen skall ske, så när beskedet äntligen kommer rusar alla dit och enorma köer uppstår. I väntsalen finns det för få stolar att sitta på, som dessutom är obekväma. Värre är det på Skavsta där man har ännu obekvämare stolar. Rekordet slår en liten otäck, blå fåtölj som man får ont i ryggen av redan efter några minuter. På Skavsta har man varit lite smart och installerat incheckningsautomater, men de har stått oanvända i månader.

Säkerhetskontrollen på Skavsta är undermålig och o-professionell. Personalen verkar vara dåligt utbildad och odisciplinerad. Det verkar nästan som de hatar sitt jobb. Man söker genom väskor utan handskar, uppträder arrogant och hotar med polis vid minsta diskussion. Paragrafrytteriet är legio.
Fransmännen är inte mycket bättre, men har en vänligare attityd och är naturligtvis artigare än de buffliga svenskarna. Undertecknad har upplevt andra säkerhetskontroller som har varit betydligt trevligare och mer professionella. Dock har jag sluppit uppleva de amerikanska, som enligt uppgift slår rekord i dåligt uppträdande.

Jag ber att få hissa pestflagg för taxfreeaffären på Beauvais. För ett slag sedan kom jag in dit för att köpa något och blev genast påhoppad av en ung dam som på ett oförskämt sätt påpekade att man minsann inte fick ta in några väskor i affären, de skulle stå utanför, osv, osv.
När skulle jag betala stod den sura flickan i kassan och verkade inte ha muntrat upp sig. När jag skulle gå påpekade jag för henne hur trist det var att bli så dåligt bemött och undrade var serviceandan hade tagit vägen. Avslutningsvis tyckte jag synd om hennes arbetsgivare och sade att om hon hade jobbat hos mig, så hade hon nog fått se sig om efter ett annat arbete.

En stund sedan när jag stod i kön för att komma ut till flygplanet, kom en man fram till mig och presenterade sig som taxfreebutikens chef. Han undrade vad jag hade för rätt att kritisera hans söta lilla anställda. Jag svarade att i Frankrike har varje människa rätt att uttrycka sina åsikter och att hans anställda hade uppfört sig illa. Mannen lommade iväg och folk omkring mig intygade att även de hade blivit illa behandlade. Några klagade till och med på säkerhetskontrollen.
Man undrar varför det skall vara så förtvivlat svår att vara lite vänlig, särskilt när man har med människor att göra?
Detta var en gnällig, negativ blog. Men ibland är det skönt att skriva av sig.

Sunday, April 8, 2007

Påsk i Paris

Man hedrar inte långfredagen i Frankrike som man gör i protestantiska länder. Det är business as usual med barnen i skolan och alla jobbar.
Den stora dagen är påskdagen med kyrkorna på högvarv. Vi firar påsk afton med sill och nubbe från Ikea och en gravad lax. Ikeas mataffär är helt sanslös och säljer som bara den till fransmän som vare sig förstår vitsen med matjesill, älgkorv eller Kalles kaviar. Jag står och förklarar för en storögd fransk husmor hur och när man äter de olika sakerna och hon handlar glatt. Ikea verkar inte bry sig om att ha någon försäljare som förklarar, det går som smör ändå.
Idag, på påskdagen, åt vi lunch vid slottet Maintenon, som var en gåva från Ludvig XIV till sin älskarinna. Det är ett tjusigt ställe med en charmig liten stad omkring. Guiden till slottet skakar på huvudet när jag frågar hur många från som blev avättade under revolutionen. Senare tar jag reda på att fem personer faktiskt blev halshuggna. I dagens Frankrike försöker man skyla över alla hemskheter från skräckväldet. Att revolutionen var en nationell katastrof, kulturellt och ekonomiskt sett, talar man helst inte om. Istället för alla presidentkandidater fram de s.k. republikanska värdena: Frihet, jämlikhet och broderskap. Dessa värden får dagligen hårda törnar i dagens Frankrike. Det är bara att åka ut i Paris eller Marseilles förorter så förstår man.

Monday, March 26, 2007

Filmer att rekommendera i Paris

Gunnelas blog


Det går en film i Paris just nu ni inte får missa ”Little Miss Sunshine”. Den vann en César för bästa utländska film och för bästa originalmanuskript.
Filmen handlar om en familj med en överoptimistisk pappa, en utarbetad mamma som har en bror, som försökt begå självmord. En tonåring, som vägrar tala och en farfar som är högst ovärdig.
Olive, den åttaåriga dottern, ska delta i en skönhetstävling och hela familjen beger sig till Kalifornien där tävlingen äger rum.
Naturligtvis händer det en massa saker under vägen och man vet inte om man ska skratta eller gråta.Men man går ut från biografen med ett leende på läpparna, trots allt…
Det är amerikanen Jonathan Dayton som regisserat den.

Jag såg också en fantastisk film i Stockholm härom veckan. Den heter Notes on a scandal och handlar om en lärarinna i 35 årsåldern som inleder ett förhållande med sin 15-åriga elev. Detta får naturligtvis enorma konsekvenser och man sitter helt fascinerad hela filmen.
Håll utkik efter den, då den kommer hit….

Sunday, March 25, 2007

Fortsatt bråk i Belleville


Som jag rapporterade igår gick polisen här, "les flics", till attack mot oskydiga föräldrar med batonger och tårgas utanför en skola. Flera arresterades, bland dem även den modiga unga rektorn, Valerie Boukoza, som försökte försvara föräldrar och barn mot myndigheternas nakna våld. I dagens "Le Parisien" står det att skolan var en maternelle, d.v.s ett dagis, vilket inte gör saken bättre. Stackars minderåriga barn fick se sina föräldrar bli nedslagna och utsattes dessutom för tårgas.
Polisen skyller naturligtvis ifrån sig och säger att de inte tänkte ta folk utanför dagiset, men att de istället kontrollerade folk i en bar tvärs över gatan.
Caroline, en förälder, säger att alla känner varandra och håller ihop i kvarteret i Belleville. - "Vi är inga revolutionärer eller busar, utan bara vanliga, anständiga människor, som inte accepterar arrestationer och våld utanför sitt dagis." Det skall tilläggas att Belleville till största delen bebos av invandrare, något som kanske förklarar den rasistiska polisens beteende.
Rektorn som finkades i sju timmar anklagas för "outrages et degradations de biens public en reunion", en kryptisk anklagelse som betyder ungefär förolämpningar och förstörelse under ett offentligt möte. Man undar ibland hur prefekturen lyckas få ihop det.
Affären börjar få de olika mäktiga fackföreningarna att mullra och komma med hotelser. Som ett första steg annonseras stora demonstrationer utanför skolmyndigheten imorgon kl.1830, d.v.s. under värsta rusningstrafiken, vilket betyder trafikkaos. - Inte illa uträknat.
Inrikesministern och presidentkandidaten, den obehaglige Sarkozy, tycker inte att det här är något att bråka om och försöker smita undan ett obehagligt ärende, med rasistiska undertoner, mitt i valkampanjen.
Det skulle inte förvåna mig om locket plötsligt lades på och man inte mer hörde något om saken. Det är inte första gången det händer. Själv har jag plågsamma erfarenheter av fransk lockpåläggning.

Skrivet av Erik Edelstam och fotat av AFP/ Juliette Warlop

Saturday, March 24, 2007

Trakasserier vid skola i Paris

I dagens "le Parisien" står det stort uppslaget att polisen grep föräldrar utan papper, som var på väg att hämta sina barn vid en skola i stadsdelen Belleville, här i Paris. Först anhölls en kinesisk man som var på väg att hämta sina barnbarn. Andra föräldrar reagerade och började bråka med polisen, några lade sig ned framför polisbilarna. Sedan hade polisen den dåliga smaken att gripa en mamma utan papper med sitt barn. Ytterligare bråk med tårgas och batonger. I detta skede griper skolans modiga rektor in, som äver hon blir finkad och kvarhållen i sju timmar.
Med all rätt blir det stor uppsåndelse i media och presidentkandidaten, den ovanligt obehaglige och sliskige Sarkozy får bära hundhuvudet, eftersom han är inrikesminister. Denna position utnyttjar han naturligtvis på ett skamligt sätt för sin egen valkampanj. Sverige har tur som slipper en sådan politiker.
Skrivet den 24 mars av Erik Edelstam